The Book of Eibon

Det här inlägget har jag väntat på att kunna skriva...

2009-06-01T20:21:00.002+02:00

...men det har inte varit dags förrän idag. Idag är det nämligen säkert och klart.

Jag har fått jobb. Jag är så himla glad.

Från och med 10:e augusti kommer jag arbeta som konsult på en avdelning för samhällsplanering. Jag är deras "konstvetarkompetens", katten bland hermelinerna, om du så vill. Mina kollegor är nästan uteslutande ingenjörer, dom riktigt "flummiga" är landskapsarkitekter. Och så... jag.

Den där sommaren när jag gick till studievägledningen för att jag var så TRÖTT på att stå i butik och bli skälld på fick jag en lapp med humanisthumlan på. Den förklarade hur humanisthumlan egentligen har för små vingar, men utan att nån riktigt förstår varför eller hur så flyger humanisthumlan ändå. Fram tills idag har jag sett det som en fyndig, småmysig metafor, men kanske utan egentlig förankring i verkligheten.

Men nu sitter jag ändå här, humanist och med vingar som är för små. Innan sommaren är slut kommer jag ha provflugit klart och ger mig ut på riktigt. DET är inte så lite häftigt.

Jag trodde jag skulle fått veta idag.

2009-04-29T18:39:00.003+02:00

Men så blev det inte. Och som vanligt är jag svartsynt snarare än positiv.

Min vana trogen tror jag alltid det värsta...att jag inte skulle hoppats...att jag bara lurat mig själv. Att NU kommer det i alla fall skita sig.

Troligen kommer det lösa sig. Och gör det inte det så går inte världen under med ändå...eller nåt.

Men fan, jag kan väl få lov att SURA lite!

Jag har fått erbjudande om...

2009-03-22T14:56:00.000+01:00

...anställning efter min praktik tar slut i Juli.

Eftersom inga papper är skrivna och inte kommer bli heller än på några månader försöker jag inte tänka på det så mycket. Saker kan fortfarande hända som gör att allt brinner inne.

Men lite glad tillåter jag mig att vara. Ett jobb- och inte minst en LÖN- hade inte varit så dumt såhär efter en herrans massa år av plugg och dåligt med pängar.

Fingers crossed.

Mitt nya liv...

2009-03-08T20:27:00.005+01:00

...går litegrann ut på att, när jag har möjlighet, välja mat som min kropp vill ha och som är bra för mig. Helst utan att göra en stor grej av det. Smoothie istället för mackor, en banan istället för en kaka. Förra fredagen drack jag tomatjuice på after work, när alla andra drack öl.

Idag köpte jag en påse torkade aprikoser att ha istället för Ballerinakex och kanelgifflar på en släktfika. Det var klokt, Anna Skipper hade varit stolt över mig.

Nu är jag och min mage inte vänner längre. Jag åt nog minst en tredjedel av påsen ganska fort med följden att min mage bestämde sig för att det var dags att revoltera. Undrar om mer frekventa toalettbesök är en del av en hälsosam livsstil som folk försöker tona ner.

Jag ska trösta mig med en skräckfilm "The Devil's Backbone" av Guillermo Del Toro. Påsen med resten av aprikoserna ska jag gömma där jag inte hittar dom igen.

Jag har en ny kompis...

2009-02-19T11:53:00.002+01:00

...sedan i fredags.

Han är efterhängsen och otrevlig men har ändå helt resolut parkerat sig i vår vardagsrumssoffa. Han är polare med Billen också. Billen tycker inte heller om honom.

Kan han inte bara försvinna?!! Attans eländiga herr Influensa!!

Jag längtar så det gör ont!

2009-02-08T14:42:00.002+01:00

Det är så vackert ljus i trädgården idag. Mjukt. Lite vårigt.

Igår var jag ute och sopade undan alla bruna löv som legat där sedan i höstas, så att vårblommorna hittar upp. Så dom liksom ska slippa anstränga sig.

Så nu är det klart. Jag är redo. Nu kan det bli vår.

...tack!?

Att jobba på kontor...

2009-02-05T18:59:00.005+01:00

...med hysterisk luftkonditionering gör verkligen inte mirakel med min, redan tvärlynniga, vinterhy. Hela kroppen kliar och ansiktet ser ut som en mumiemask från skräckfilmens tidiga barndom.

I ett desperat försök att komma tillrätta med problemet har jag bytt min vanliga ansiktskräm från Weleda mot deras nyligen relanserade "Skinfood". Jag tycker redan att det känns lite bättre, men det kan vara placeboeffekt så vi får se vad det gör på lång sikt. Till sist kan jag trösta mig att jag inte praktiserar där jag praktiserar för att vara vacker och representativ. Och tur är väl det.

I övrigt rinner tiden iväg. Varvat med det enormt intressanta och förhållandevis stora projekt jag plötsligt fick vara med på sitter jag och skriver på en kort sammanfattning av fördelarna med att sköta planering/koordinering i ett företag med Microsoft Outlook. Väldigt varierade arbetsuppgifter, med andra ord.

I mitt nya liv däckar jag som en klubbad ko varje kväll klockan 10. Men min man säger att jag är mig själv igen. Att jag är glad, och skämtar då och då. Det är mycket värt.

Senast i raden av skruvade TV-serier: Breaking Bad

2009-01-31T15:16:00.003+01:00

Efter att ha tagit oss igenom den nu enda existerande säsongen av "True Blood" och sedan tvingats hantera tomheten som följde efter, var det idag dags för nästa utmanare.

"Breaking Bad" handlar om en kemilärare och familjefar som utöver sin undervisning av ointresserade gymnasieelever tvingas slava på en biltvätt för att ha råd att försörja sin familj. När han får reda på att han har lungcancer föds idén om en alternativ försörjning; att koka Crystal Meth och bli rik.

Visst låter det som ett helt hysteriskt upplägg och skruvat på alla håll och kanter? Tre säsonger lär finnas, och vi har ännu bara tagit oss igenom 3 avsnitt. Det är mysigt att veta att det roliga inte kommer ta slut på ett väldigt bra tag...

Edit: Min källa sa 3 säsonger. Som Fil. Mag. borde jag veta bättre än att inte kontrollera mina källor. IMDB säger 2, där 2:an inte börjat sändas än.

Kanske tur det... som en av mina läsare mycket riktigt påpekade lär konceptet inte hålla i evighet.

Tillfällig gäst i verkligheten.

2009-01-31T09:22:00.002+01:00

Sedär.

Första veckan på min praktikplats avklarad och jag tänkte nu försöka mig på någon form av summering. Jag funderar mycket över hur pass mycket information jag bör lämna ut, och vad jag vill hålla inne med. Jag är inte så sugen på scenariot att någon av mina nuvarande kollegor googlar "att rensa sill" och hittar sin egen arbetsplats. Jag vill heller inte att någon ska "lära känna mig" genom att läsa min blogg, eftersom bloggen aldrig kan representera mig utan bara de tankar jag hade vid just det tillfället jag skrev inlägget. Jag har därför bestämt mig för att lämna ut sådana uppgifter som inte kompromissar min anonymitet.(Troligen har jag i tidigare inlägg redan skjutit stora hål i den planen, men varför göra det värre och mer uppenbart.)

Veckan har gått mycket upp och ner. På måndagen var jag helt ny och självklart panikslagen över att A: vara på en plats så FULL av kompetenta människor och B: ute bland folk igen efter 3 månaders heltidsarbetslöshet. Samtidigt kändes det så otroligt häftigt att äntligen ha fått chansen!

På tisdagen hade paniken övergått i förtvivlan; hur kunde jag som konstvetare tro att jag NÅGONSIN skulle kunna passa in på ett ställe som detta, där alla är ingenjörer och arkitekter. (Mitt jobbsökande har lärt mig att den gängse fördomen om konstvetare är att dom inte fyller någon egentlig funktion i yrkeslivet, sålänge alla konsthallar har en intendent och alla kultursekreterartjänster hos kommunerna är tillsatta). Dessutom bestämde sig CSN för att det vara dags för mig att börja betala tillbaka mina studielån, så när jag kom innanför dörren på kvällen, utmattad efter dagens alla intryck, låg en räkning på 12 000 jättespänn och väntade på mig på hallmattan. Jag bröt ihop fullständigt och försökte nå CSNs kundservice samtidigt som lillasyster fick vara kurator över MSN OCH jag försökte röra ihop en omelett till kvällsmat.

På onsdagen hade jag samlat mig och kom till kontoret klockan 8. När jag satt mig vid min plats med en kopp selecta-döds-kaffe kom en kollega förbi med frågan om jag ville sitta med på ett projektmöte. Plötsligt hade jag fått chansen att vara med på ett hörn i en förhållandevis stor och fantastiskt intressant projekttävling som kommer ge mig unik och mycket användbar erfarenhet inför framtiden.

Resten av veckan har bara runnit iväg, dels på mina ordinarie arbetsuppgifter och dels på förarbete inför tävlingen. Plötsligt har jag insett att konstvetare visst kan bidra med något vad gäller stadsplanering och att en bred kompetens inom projektgruppen ofta leder till spännande projekt och mycket lyckade gestaltningar.

På fredagkvällen däckade jag på soffan strax innan 11; det är fullkomligt uppenbart för alla att jag ännu inte kan hantera att gå upp kvart över 6 om morgnarna. Idag är det lördag och det kändes som om det var dags att rapportera in veckans händelser i bloggen.

Så nu sitter jag har med min frukostsmoothie och är sådär alldeles lagom glad över hur veckan blev till slut. LAGOM glad med tanke på att jag är svensk; folk som är FÖR glada kan man ju faktiskt inte riktigt lita på.

Vinterbad och nya rutiner.

2009-01-25T19:22:00.002+01:00

Idag har jag vinterbadat för första gången i mitt liv. Jag är mycket stolt över mig själv och mitt gränslösa mod; dessutom mår jag jättebra!

Jag har tidigare alltid trott att det är gamla halvtokiga krutgubbar som åker wasaloppet och dricker kaffegök som ger sig ut och badar i havet när temperaturen ligger strax över nollstrecket. Trots detta bestämde jag att det i alla fall var värt att prova. Såhär efteråt kan jag ärligt säga att 3 grader vid Sibbarp idag efter bastubad var avsevärt mycket mer behagligt än 10 grader vid Haväng UTAN bastubad i mars för ett antal år sedan; det ÄR verkligen så att kyla är ett relativt begrepp. Efter doppet var det till min stora förvåning riktigt behagligt att sitta i 4 plusgrader i bara en handduk och titta på det kalla januarihavet.

Det enda som grumlade upplevelsen en aning var ett antal "stammisar" som ansåg att deras regelbundna besök på kallbadhuset gav dem rätt att sätta reglerna för hur vi andra fick och inte fick bete oss. De påpekade flera gånger att vi pratade för mycket i bastun (när de i själva verket pratade precis lika mycket och lika högt, fast om andra saker). En dam såg det som sin uppgift att skälla ut några i sällskapet för att de kom blöta in i bastun...

-"Det sänker faktiskt värmen och det finns regler mot det...! (Nej,visade det sig senare, det fanns det inte. Inga som var förankrade någon annanstans än i hennes egna privata "code of conduct".)

I samma veva passade hon på att tala om för oss att hon faktiskt förstod hur svårt det kunde vara för oss UNGDOMAR (vi var alla över 30, varav flera småbarnsföräldrar!) att uppföra oss eftersom vår generation aldrig fått lära oss att respektera våra medmänniskor, samt att raka in en lång bit dyngblött toapapper i duschen vi stod i, samtidigt som hon gav oss onda ögat, för att det säkert var "de stökiga ungdomarna som kom här och stimmade" som slängt det där det inte hörde hemma.

Inte en enda gång gick det upp för dessa damer att det faktiskt var DE som brast i respekt när de gick hårt åt oss, som faktiskt hade samma rätt att vara där, för att vi inte följde just deras privata underförstådda regler och föreskrifter. Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin blir en förgrämd gammal surtant som inte unnar andra människor att finnas till om det inte är på mina villkor!

Så till de nya rutinerna; imorgon börjar jag min praktik. Jag är självklart livrädd, dels för att det är helt nytt och att jag inte känner någon där, och dels eftersom jag aldrig tidigare haft akademiker till kollegor. Glädjen över att ha fått tag i en praktikplats går upp och ner; som det är nu känner jag mer press och stress än tillfredsställelse. Troligen kommer detta dock gå över när jag väl kommer dit och efterhand som jag börjar känna mig mer hemtam. Troligen p.g.a. det enkla faktum att jag inte kommer ha tid att oroa mig!

Tydligen var det inte så enkelt som jag trodde.

2009-01-21T18:08:00.000+01:00

Jag saknas fortfarande en underskrift på ett papper för att min praktikplats ska godkännas formellt.

Som det är nu siktar jag mot att börja på fredag. Eller möjligen måndag. Vi får se.

Jag ber till den gud jag inte tror på att det kommer grus i maskineriet nu, så att allting havererar.

Då var det mesta så gott som klart!

2009-01-16T23:58:00.000+01:00

Jag börjar min praktik på onsdag eftermiddag.

Hipp hipp hurra!

No news is bad news...

2009-01-15T09:55:00.005+01:00

...men för första gången på evigheter känns det som om jag faktiskt har något nytt att berätta i bloggen. Here goes.

Jag har fått en praktikplats!

Att ta examen bara månaderna innan den mycket omskrivna "FINANSKRISEN!" slog till var inte något jag skulle beskriva som en högvinst i livslotteriet. Att det dessutom skulle komma att visa sig att jag genom att skaffa mig en akademisk examen automatiskt diskvalificerat mig från den typ av jobb jag tidigare haft gjorde inte saken bättre.

Plötsligt ansågs jag "överkvalificerad" för butiksjobb samtidigt som jag sågs som "inte tillräckligt erfaren" för de jobb jag skulle kunna söka utifrån min utbildning.

Personligen är jag inget vidare på att vara arbetslös och har inte varit varken trevlig eller glad sedan mitt vikariat på förra jobbet tog slut i november. Tvi! Luther är alldeles för stark i mig. Jag vet dock även att offerkoftan inte är något att dra på sig om man vill hålla sig attraktiv på arbetsmarknaden och har verkligen försökt hålla jävlaranammat uppe, även om det varit med blandad framgång.

När jag i somras försökte få tag på en praktikplats för att skaffa mig den där erfarenheten alla sa att jag saknade hade arbetsförmedlingen inga pängar kvar, och de enda som var berättigade till nån hjälp alls var de som gått arbetslösa alla sina 400 dagar och nu inte kunde få mer A-kassa.

Sedan hände någonting. I mitt fall skulle man kunna säga att finanskrisen ledde till något positivt, då min praktik är en indirekt följd av att världsekonomin smällde (vare sig den nu ULTRACHOCKEXPLODERADE såsom tidningarna framhåller, eller mer sakta pyste likt en cykelslang som tappar luften...).

För att stävja Sveriges nära förestående ekonomiska undergång med svavelregn och anarki, bestämde sig Reinfeldt och grabbarna nämligen för att ge mina vänner Arbetsförmedlingen mer pängar. På så vis skulle dom i sin tur kunna ge även de som inte utförsäkrat sig hjälp i kampen om ett konstant sjunkande antal jobb.

Imorgon ska jag så på mitt första möte på stället jag ska vara på och hoppas kunna börja någon gång under nästa vecka. Företaget är ett teknikkonsultföretag med en bred verksamhet inom samhällsbyggande och min kontaktperson är chef för affärsområdet samhällsplanering. Som jag ser det är detta en jättechans för mig att få insyn i och kunskap om ett företag som sysslar med saker som faktiskt i mångt och mycket knyter an till min utbildning. Grattis Annika; dags att visa vad du går för!

Tack för det herr Reinfeldt!

I am not a shop girl...

2008-12-18T23:54:00.004+01:00

...I just happen to work in a shop...

Bloggen som dog...

2008-09-25T08:48:00.009+02:00

(P.S Det är inte zombien på bilden som skrivit inlägget.)

...kanske inte var helt död ändå?

Kanske råkade någon välta ut en tunna kemiskt avfall över dess sista viloplats så den kan resa sig igen likt en levande död i film jag såg en gång på 80-talet? Antingen det, eller så har den bara dödsryckningar.

Själv samlar jag på måsten. Måsten är en massa saker som måste bli klara innan jag kan göra saker som är kul, alternativt slappna av. Just nu är jobbsökandet ett av mina tyngsta måsten, en koloss som överskuggar allt annat. Efter att energiskt ha brottats med mitt måste sedan jag slutade skolan i juni känner jag lite att luften har gått ur mig. Från att dagligen ambitiöst ha ringt runt till företag och bett att få skicka min CV känner jag nu att jag helt tappat motivationen och gnistan.

Jag orkar inte marknadsföra mig längre, orkar inte försöka sälja något som ingen verkar vilja ha. Jag känner mig som den prenumeration på Mr. Music jag förväntades ringa och få folk att teckna sig för på mitt allra första jobb, Online Telemarketing. Vem i himmelens namn vill prenumerera på blandband där någon annan har valt ut favoritlåtarna? Jag sålde inte en enda. Sedan sa jag upp mig.

Min kloka man försöker förklara för mig att jag borde ta och sluta oroa mig, att det kommer ordna sig om jag bara ger det tid. Att människan är som ett gummiband som inte bara kan sträckas längre och längre, utan som behöver tid att slappna av för att samla kraft och för att behålla sin styrka.

Så. Det jag upplever nu är kanske ett slakt gummmiband. Kraftsamlandet för det som komma skall. Klokast vore det väl att acceptera svackan och vänta på att motivationen ska återvända.

Så gör jag. Det är min attackplan. Rätt vad det är kommer något hända som dumpar ett ton motivation på mig och får mig orka samla alla mina krafter igen. Litegrann som bloggen idag, och som Zombien som någon spillde avfall på. Då kommer jag ha ork och lust igen, den motivation som krävs för att målmedvetet ge mig ut på jakt efter drömjobb och färska hjärnor. Tills dess harvar jag vidare där jag är nu... (Ja, så otacksam är jag att jag gnäller fast jag HAR ett jobb. Mest för att jag inte skaffade mig en Fil. Mag. för att putsa glasögon resten av mitt liv...)

Idag har jag lärt mig...

2008-06-19T21:07:00.002+02:00

...att det inte är helt lätt att koka custard. Den skar sig. Ordentligt.

Således kommer jag imorgon att bjuda våra vänner på trifle med custard som till konstistensen påminner om äggstanning. Inget att göra, kan inte göra om.

Förhoppningsvis smakar det gott ändå.

Att bli blodgivare...

2008-06-17T14:49:00.003+02:00

...visade sig inte vara så lätt som jag från början trott.

Jag har länge haft väldigt lågt blodtryck, och med det en tendens att svimma lätt. Jag ser det inte som ett problem eftersom jag ofta känner när det är på gång som ett illamående och hinner slänga mig på golvet så att jag inte ramlar och slår i något. Det är inte heller särskilt ofta det händer, nån gång då och då när jag duschat alldeles för varmt eller reser mig fort. Dagsformen spelar också in- har jag ätit eller sovit dåligt löper jag större risk.

Min obekymrade inställning till det hela delades dock inte av sjuksystrarna på blodcentralen, kom det att visa sig. Dom var inte pigga alls på att låta mig registrera mig som blodgivare. När jag dessutom talade om att jag är rädd för sprutor och får svimmningsanfall när jag ser blod tittade dom på mig med ögon som skvallrade om att dom inte för sitt liv kunde förstå varför jag ens gjort mig besväret att komma dit.

Såhär ser jag på det hela. Sprutskräck är ologisk rädsla, en frukt av hjärnspöken som inte hör till den fysiska verkligheten. Den är verklig för mig när den kommer, men den är inte logisk och därmed i detta fallet inte heller relevant. Rädslan är ett sätt för min hjärna att försöka påverka min fysiska kropp att göra nåt åt situationen, så att folk slutar sticka mig med nålar. Detta i sin tur är något som förefaller mig helt naturligt om man är hjärna och har en kropp att ta hand om. Logiskt vet jag att jag inte svävar i livsfara där på britsen och låter därför känslan härja bäst den vill, eftersom den är övergående. Ibland blir jag vit, mitt blodtryck sjunker och om jag inte ligger kvar ett tag efter jag stuckits kommer jag troligen att ligga på golvet strax efter jag rest mig. Men jag vet bättre än så.

Med sprutskräck har jag genomlevt 5 piercingar med nål (och vilka nålar, sen...) och en tatuering modell en aning större. Det vore väl attsingens om jag inte skulle kunna genomlida att någon tar en påse blod från mig för att ge till någon annan som behöver det bättre.

Hursomhelst slutade sagan med att jag fick löfte om att åtminstone få lov att prova en gång. Efter att ha rådgjort med den mest erfarna av sina kollegor gick systrarna med på att låta mig registrera mig. Efter att dom tagit 4 rör utan att jag svimmat det minsta fick jag reda på att mina blodvärden är jättebra och att jag om 6 veckor, om resten av proverna är bra, kan bli fullvärdig blodgivare.

Min andra arbetslösa dag...

2008-06-16T14:45:00.003+02:00

...ringde jag blodcentralen och anmälde mig till blodgivare.

Jag ska dit imorgon. På så vis har jag gjort något vettigt, förutom att söka jobb och lägga in min CV i olika webbformulär på nätet.

Arbetslöshet och resplaner.

2008-06-15T22:47:00.006+02:00

Imorgon vaknar jag upp till min andra arbetslösa dag sedan jag tog examen. Jag bävar, men just därför är det kanske bra för mig att vara tvingat sysslolös. På så vis kanske jag lär mig njuta av sysslolösheten när jag kan, och att det inte lönar sig att spatta över det eftersom jag inte får ett jobb fortare för det.

Idag har vi dessutom bokat vår sommarresa för denna sommaren. Förra året stod det mellan Kreta och Gotland. Eftersom Kreta segrade blir det Gotland i år. Under medeltidsveckan! Ska bli jättespännande.

Hoppas det dyker upp ett jobb till mig snart.

Imorgon klockan 10...

2008-06-03T21:54:00.001+02:00

...skriver jag min sista tenta...någonsin, troligen.

Jag är så nervös att jag håller på att kräkas. Inte för tentan, den kommer jag klara. Tror jag. Men resten...

Det är stort.

Det här med personlighetstyper var kul!

2008-05-15T16:03:00.002+02:00

"Although two well-developed individuals of any type can enjoy a healthy relationship, INFJ's natural partner is the ENTP, or the ENFP. INFJ's dominant function of Introverted Intuition is best matched with a personality type that is dominated by Extraverted Intuition."

Nu visste jag ju redan att jag och Billen var som gjorda för varandra, men det här är ytterligare bevis! Han är min kära ENTP! Klockrent! Det är ju nästan för bra för att vara sant!

Om jag frågar Google...

2008-05-14T21:10:00.004+02:00

...är jag såhär.

Lite lustigt, för jag känner faktiskt igen mig litegrann. Särskilt i meningen "...de kan framstå som väldigt utåtriktade - även fast så inte är fallet."

"Psykologen (INFJ)

Psykologen är den kanske mest svårförståeliga av de olika personlighetstyperna. De är till exempel så intresserade av människor att de kan framstå som väldigt utåtriktade - även fast så inte är fallet. Det är endast det att de riktar sitt känsloliv utåt och därmed är väldigt bra på att få människor att må bra - samtidigt som den största energin faktiskt uttnyttjas inom dem själva. Under ytan är de drömmare med en fantastisk kreativitet och visionär förmåga. Den utåtriktade talangen för att hantera människor använder de sedan för att få människor att acceptera och följa deras visioner.

De kan verka mindre orginella (särskilt i sina egna ögon) än Systembyggarna som ofta ägnar sig åt vetenskap eller teknik. Detta beror endast på att djupa insikter i det mänskliga psyket inte FRAMSTÅR lika spektakulära - utan snarare tvärtom känns helt självklara ju mer insiktsfulla de är. Psykologerna är individualistiska och har inga problem att inte följa strömmen. Däremot är det inte ovanligt att en Psykolog startar en massrörelse i en form eller annan som mängder av människor väljer att följa."

Kanske bara dags att vänja sig vid att vara en kuf...

Är detta jag?

2008-05-14T17:54:00.006+02:00

Det intressanta är att det som ändrats sedan jag gjorde ett liknande test 2002 på Arbetsförmedlingen i Lund är att jag gått till att vara INFJ istället för ENFJ.

I står för koncentration och E för intressevidd, således drar jag slutsatsatsen att ungdomens nyfikenhet 2002 ersatts av ålderdomens träighet 2008.

Vad tror ni?

Introverted (I) 64.29% Extroverted (E) 35.71%
Intuitive (N) 57.58% Sensing (S) 42.42%
Feeling (F) 64.71% Thinking (T) 35.29%
Judging (J) 73.33% Perceiving (P) 26.67%

INFJ - "Author". Strong drive and enjoyment to help others. Complex personality. 1.5% of total population.

Take Free Jung Personality Test
personality tests by similarminds.com

Enneagram Test Results

The Enneagram is a personality system which divides the entire human personality into nine behavioral tendencies, this is your score on each...

Main type	Variant

Take Free Enneagram Personality Test
personality tests by similarminds.com

Enneagram Test Results

Type 1	Perfectionism	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	70%
Type 2	Helpfulness	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	60%
Type 3	Image Awareness	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	50%
Type 4	Sensitivity	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	50%
Type 5	Detachment	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	40%
Type 6	Anxiety	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	70%
Type 7	Adventurousness	\|\|\|\|\|\|	30%
Type 8	Aggressiveness	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	50%
Type 9	Calmness	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	33%

Your main type is 1
Your variant is social

Take Free Enneagram Personality Test
personality tests by similarminds.com

type 1 score: 21 type behavior motivation: "I must be perfect and good to be happy."
type 2 score: 18 "I must be helpful and caring to be happy."
type 4 score: 17 "I must avoid painful feelings to be happy."
type 3 score: 16 "I must be impressive and attractive to be happy."
type 5 score: 16 "I must be knowledgable and independent to be happy."
type 6 score: 16 "I must be secure and safe to be happy."

Administration som äter min tid.

2008-05-13T14:04:00.003+02:00

Dagen har gått åt till en hel massa småsaker, som när man räknar ihop dom blir en enda stor röra.

Eftersom det är mindre än en månad kvar tills jag ska plocka ut min examen och träda in i stora Arbetslösheten har jag en hel del förberedelser att göra för mitt nya liv

Dels måste jag jaga tag i ett antal intyg som styrker vilka kurser jag läst och var. Jag behöver papper från Malmö Högskola, Campus Helsinborg och Lunds Universitet. Eftersom jag dessutom trots min nära förestående fil. mag. inte kan begripa hur man fyller i ansökningsblanketten till Examensenheten har jag dessutom behövt försöka klämma in ett möte med min studievägledare på Konstvetenskapliga institutionen för att försöka bringa klarhet i det hela. Check! Tid är bokad till imorgon.

Utöver detta kommer jag den 7:e maj behöva ha ett arbetsgivarintyg från min arbetsgivare hur jag jobbat under min studietid, som löper över 3 år. Detta för att kunna skicka in min ansökan om arbetslöshetsersättning. Först trodde jag kallsvettig att jag var tvungen att jaga tag i mitt jobbschema från de senaste 3 åren, en timme hit och en timme dit, men det visade sig sedan att jag, eftersom jag förr hade ersättning ett par veckor under somrarna bara behöver intyga från september -06. Hursomhelst kommer jag behöva sitta ner med min chef för att reda ut det hela, ett möte som även det ska klämmas in mellan exkursioner och projektarbete. Blanketten är bara marginellt mer pedagogiskt utformad än den från examensenheten. Suck.

Att vara nygift medför, förutom ständig förvirring över vad jag egentligen heter, svårigheter att legitimera sig utan ett uppdaterat körkort. Hämtade nyss mitt nya körkort på Posten, check, och slogs av att det nu inte stämmer överens med RESTEN av mina kort. Får se hur många av dom jag kommer att behöva ändra innan allt är klart. Även Examensenheten kommer behöva veta vad jag heter, så nu har jag beställt ett personbevis av dom att bifoga min ansökan. Check.

Utöver detta ska jag söka X antal jobb, för att mildra min ångest över att snart släppas ut i den grymma verkligheten OCH färdigställa ett Eco-Design Project till fredag nästa vecka. Ett par sidor på projektet har jag lyckats klämma fram idag, så där är nog ingen fara, ko eller katt på isen.

Till syvende och sist blir denna rapport ändå ett bevis på att jag är bättre än jag trodde på att administrera och multitaska. Kanske ska lägga till det i min CV?

Alldeles nyligen...

2008-05-08T20:38:00.006+02:00

...hittade jag ett spår med Allen Ginsberg och Tom Waits i min mp3 samling. Ginsberg läser sin dikt "America" ackompanjerad av Waits' "Closing Time".

Det är helt underbart, att läsa och att lyssna på!

Allen Ginsberg verkar vara ett stort hål i min litterära allmänbildning som bara väntar på att fyllas!

AMERICA
by Allen Ginsberg

America I've given you all and now I'm nothing.
America two dollars and twentyseven cents January 17, 1956.
I can't stand my own mind.
America when will we end the human war?
Go fuck yourself with your atom bomb.
I don't feel good don't bother me.
I won't write my poem till I'm in my right mind.
America when will you be angelic?
When will you take off your clothes?
When will you look at yourself through the grave?
When will you be worthy of your million Trotskyites?
America why are your libraries full of tears?
America when will you send your eggs to India?
I'm sick of your insane demands.
When can I go into the supermarket and buy what I need with my good
looks?
America after all it is you and I who are perfect not the next world.
Your machinery is too much for me.
You made me want to be a saint.
There must be some other way to settle this argument.
Burroughs is in Tangiers I don't think he'll come back it's sinister.
Are you being sinister or is this some form of practical joke?
I'm trying to come to the point.
I refuse to give up my obsession.
America stop pushing I know what I'm doing.
America the plum blossoms are falling.
I haven't read the newspapers for months, everyday somebody goes on trial
for murder.
America I feel sentimental about the Wobblies.
America I used to be a communist when I was a kid I'm not sorry.
I smoke marijuana every chance I get.
I sit in my house for days on end and stare at the roses in the closet.
When I go to Chinatown I get drunk and never get laid.
My mind is made up there's going to be trouble.
You should have seen me reading Marx.
My psychoanalyst thinks I'm perfectly right.
I won't say the Lord's Prayer.
I have mystical visions and cosmic vibrations.
America I still haven't told you what you did to Uncle Max after he came
over from Russia.
I'm addressing you.
Are you going to let your emotional life be run by Time Magazine?
I'm obsessed by Time Magazine.
I read it every week.
Its cover stares at me every time I slink past the corner candystore.
I read it in the basement of the Berkeley Public Library.
It's always telling me about responsibility. Businessmen are serious.
Movie producers are serious. Everybody's serious but me.
It occurs to me that I am America.
I am talking to myself again.
Asia is rising against me.
I haven't got a chinaman's chance.
I'd better consider my national resources.
My national resources consist of two joints of marijuana millions of genitals
an unpublishable private literature that jetplanes 1400 miles an hour
and twentyfive-thousand mental institutions.
I say nothing about my prisons nor the millions of underprivileged who live
in my flowerpots under the light of five hundred suns.
I have abolished the whorehouses of France, Tangiers is the next to go.
My ambition is to be President despite the fact that I'm a Catholic.
America how can I write a holy litany in your silly mood?
I will continue like Henry Ford my strophes are as individual as his automobiles
more so they're all different sexes.
America I will sell you strophes $2500 apiece $500 down on your old strophe
America free Tom Mooney
America save the Spanish Loyalists
America Sacco & Vanzetti must not die
America I am the Scottsboro boys.
America when I was seven momma took me to Communist Cell meetings
they sold us garbanzos a handful per ticket a ticket costs a nickel and
the speeches were free everybody was angelic and sentimental about
the workers it was all so sincere you have no idea what a good thing
the party was in 1835 Scott Nearing was a grand old man a real
mensch Mother Bloor the Silk-strikers' Ewig-Weibliche made me cry
I once saw the Yiddish orator Israel Amter plain. Everybody must
have been a spy.
America you don't really want to go to war.
America it's them bad Russians.
Them Russians them Russians and them Chinamen. And them Russians.
The Russia wants to eat us alive. The Russia's power mad. She wants to take
our cars from out our garages.
Her wants to grab Chicago. Her needs a Red Reader's Digest. Her wants our
auto plants in Siberia. Him big bureaucracy running our fillingstations.
That no good. Ugh. Him make Indians learn read. Him need big black
niggers. Hah. Her make us all work sixteen hours a day. Help.
America this is quite serious.
America this is the impression I get from looking in the television set.
America is this correct?
I'd better get right down to the job.
It's true I don't want to join the Army or turn lathes in precision parts
factories, I'm nearsighted and psychopathic anyway.
America I'm putting my queer shoulder to the wheel.
Berkeley, January 17, 1956

(From The Portable Beat Reader. Ann Charters, Ed. New York: Penguin Press. 1992. pp 74-77).

Professor Kalkyl Strikes Again!

2008-05-01T13:17:00.002+02:00

Imorse regnade det rätt ordentligt, men Hekate ville som vanligt ut i uteburen och kolla så att allt stod rätt till i trädgården. Jag släppte ut henne och förvånades över hur länge prinsessan faktiskt kunde tänka sig att sitta där, trots att det regnade på henne.

Under tiden bakade Linus och Billen scones (19 portioner, tillräckligt för att mätta en liten Ukrainsk by) och jag försökte reda upp lite röra i köket. När katten tröttnat på regnet släppte jag in henne och fortsatte plocka disk och torka bänkar.

När jag nästan var klar i köket slog det mig: hade jag inte öppnat sovrumsfönstret på andra våningen på vid gavel för att vädra när katten satt i trädgården? Hmm... jo... visst gjorde jag väl det?

När det alltmer började verka som om katten inte fanns i lägenheten började jag smått gripas av panik. Jag sprang upp och ner och ropade på henne, medveten om att hon 9 av 10 gånger ligger under en soffa och låter bli att svara bara för att hon tycker det är kul att se mig springa.

När jag till slut kom att titta ut genom sovrumsfönstret satt hon där i regnet på grannens förrådstak. Billen försökte kalla ner henne till altandörren vilket ledde till att hon flyttade sig från det förhållandevist trygga taket till den tunna, tunna rulle som är den hoprullade markisen över vår uteplats. När jag lyckats kalla tillbaks henne till förrådstaket från sovrumsfönstret fick jag till slut tag i hennes svans. Just där och då verkade det vara en vettig idé att försöka dra henne närmare genom att hålla i svansen och lirka. Det tyckte inte Hekate; hon blev rädd och irriterad.

Men, men. Sagan slutar lyckligt, och jag var troligen mer nervös än katten. När jag insåg att svanstaktiken snarare gjorde situationen värre lyckades jag locka katten att hoppa tillbaka upp på fönsterblecket så att jag kunde fånga in henne.

Utöver detta har jag idag:

1: fått besked att jag inte fått någon av det traineeplatser jag sökt och hoppats innerligt på att få och

2: upptäckt en potentiell vattenskada vid golvbrunnen i vår dusch.

Å andra sidan kan det väl då bara bli bättre från här?

Igår blev jag kär...

2008-04-23T20:19:00.006+02:00

..när jag ramlade in på mitt jobb och rakt över Scandinavian Eyewears retrokollektion.
Glenn heter han, föremålet för min kärlek, och han föddes 1968. Visst var allt lite bättre förr? Tankarna, musiken, glasögonen...

Till mina kollegors stora förfäran har jag länge varit tokig i det dom kallar "gubb-bågar". Eftersom jag i och med mitt jobb förunnats möjligheten att kunna ha en rad olika glasögon och byta efter humör (alternativt när ett par blivit för smutsiga för att se ut genom) har jag efterhand blivit alltmer excentrisk och extravagant i mitt val av synhjälpmedel. Arbetsskada, måhända, men som jag ser det finns det en lång rad människor som lägger all sin energi på att se så "snygga" ut som möjligt. Då måste någon kontra med att se kul ut!

Det som är roligt med just Glenn är att Billen faktiskt, för ovanlighetens skull, gillar bågen. Till skillnad från min helrunda små lindberg acetatbågar ("Ve know vere you have hidden ze plans...", väser han med tysk brytning och låtsas röka som Herr Flick ur "'Allo 'Allo") menar han att jag med Glenn faktiskt ser ut som en människa och inte en seriefigur. Och det är ju alltid kul!

Jag skulle vilja blogga om...

2008-04-17T17:28:00.002+02:00

...min promenad genom den nästan färdiga Citytunneln igår, men jag orkar inte. Jag är alldeles för sjuk för att orka komma ihåg vad jag heter, än mindre vad jag gjorde igår. Det får bli en annan dag. Men spännande var det!

Igår vad (Edit: VAR) dagen jag blev en ärbar kvinna!

2008-04-13T19:04:00.011+02:00

Så. Tillsist blev det ändå den 12:e april. Vigsel var bokad i Lunds rådhus klockan 12.45, vigselförättare Mats Olsson (v). Väderprognosen var allt annat än uppmuntrande denna aprillördag, men jag var nöjd med att jag lyckats gräva fram ett par höga stövlar med klack ur garderoben att ha istället för mina cognacsfärgade pumps med öppen tå. På så vis slapp jag gifta mig i finklänning och doc Martens, något som nog iofs funkat, men som inte nödvändigtvis känts så festligt. Trots en mulen och grå himmel stannade termometern ändå på runt 10 plusgrader så vi slapp gifta oss i vinterjacka. Man ska vara glad åt de små sakerna!

Eftersom jag inte var så sugen på att köra bil till och från min egen vigsel och dessutom lägga en förmögenhet på att ha bilen parkerad i Lund över natten hade vi bestämt oss för att ta bussen till stan 11.49. Med en lön och ett studiemedel rymde vår budget inga excesser och att åka kollektivt verkade vara ett bra sätt att hålla kostnaderna nere. Planen var vattentät, om det inte varit för att mina 7 år gamla stövlar plötsligt bestämt sig för att det var dags att gå i pension.

På väg till busshållplatsen, som vanligt kom vi iväg i senaste laget, märkte jag att ena klacken började svaja på ett otrevligt vis. Tanken slog mig att jag nu löpte risken att få gifta mig i två stövlar med bara en stilettklack. Docs kändes kanske inte festligt nog, men att vara låghalt p.g.a footwear malfunction kändes värre. Eftersom bussen var på väg och vigseln började om en halvtimme fanns inte tid för mig att bege mig hem och byta om vi inte lyckades hitta ett alternativt färdmedel till stan.

Men paniken lurandes runt hörnet tog jag och Billen var sin mobiltelefon och försökte jaga tag i folk vi känner som kunde agera taxi. Lotten föll till slut på Billens far eftersom han relativt sett var den som var närmast. Med hjälp utifrån hann vi nu med en språngmarsch hem igen (på en stilettklack), ett snabbyte till pumps (vädret hade börjat se alltmer lovande ut, docsen fick åka med i en väska) och kom fortfarande till Lunds rådhus med marginal kvar innan vigseln skulle börja.

Efter en knagglig start på dagen gick resten som på räls. Kalvryggen på Klostergatans vin och delikatess var fantastisk, nypotatisen likaså och deras Crème Brülée var som att äta en liten bit av paradiset. Kaffet drack vi på Grand Hotel, där vi även fått ett rum att spendera natten i i bröllopspresent.

Rummet vi fått låg på tredje våningen i det vänstra tornet och var förberett med en fruktkorg, praliner, spettkaka och champagne. Genom vårt fönster såg vi ut över ett Lund vi aldrig sett förut, och när vi drog upp gardinerna imorse badade hustaken i solljus. Utöver detta fick vi frukost från Grands fantastiska frukostbuffé serverad till oss på rummet. Med obegränsat med godsaker varade frukosten i två timmar.

Såhär i efterhand blev vår bröllopsdag allt vi kunde önskat oss och mer därtill. Vigselförättaren var fantastisk och att han mot slutet brast ut i sång med Nils Ferlins "I folkviseton" var inget vi räknat med. Beslutet att inte göra en stor sak av det hela och begränsa gästerna till bara de allra närmaste gjorde att vi fick en mysig, intim och personlig dag som vi kommer minnas länge. Med en bruten stilettklack och en puss utanför manus under vigselceremonin (hur ska man kunna veta när man får pussas om man inte gift sig förut?!) gick dagen helt enligt planerna.

Och tanken på att vi ni är herr och fru Billqvist ligger som en varm klump i magen och gör mig glad, bubblig och sprallig som en nykär 14-åring. Jag är en mycket lycklig kvinna!

Innovation, när den är som bäst.

2008-04-11T15:39:00.004+02:00

På måndag ska jag presentera en hållbar produkt för mina medstudenter på A-kursen i Miljöstrategi. Produkten jag ramlat över på Treehugger, en sida som samlar information om gröna produkter, är fullkomligt briljant. När jag får ett jobb och en lön ska jag äga en, utan tvekan!

Prylen jag valt för min presentation är en väska med flexibla solpaneler på ena sidan, som under tiden man vistas i soljus laddar ett batteri. Batteriet kan i sin tur sedan användas till att ladda t.ex mobil eller mp3-spelare.

Utöver att vara en källa för förnyelsebar energi produceras väskan enligt filosofin Cradle to Cradle, dvs. alla ingående delar ska vara antingen bilogiskt nedbrytbara eller möjliga att återvinna. Mer information om väskan finns på Noonsolars hemsida. Som jag förstår det finns dom bara i USA, så det blir till att importera en när den dagen kommer.

Bikramyoga, Basiron och bulor.

2008-04-01T10:34:00.007+02:00

Igår drog min lillasyster med mig på Bikramyoga. För inte så länge sedan visades ett inslag på "Du är vad du äter" om just Bikram, och sedan dess har jag gått omkring och funderat över om det verkligen kan vara så jävligt som alla säger. Självklart kunde jag inte låta bli att prova nu när chansen dök upp.

Efter femte posen fick jag verkligen upp flytet kändes det som. Jag har tränat yoga förut, förvisso för ett bra tag sedan, men det förvånade mig hur smidig jag ändå var efter att ha skrivit två uppsatser på raken och dessutom gjort att helt välja bort fysisk aktivitet till en av mina käraste ovanor.

När jag stod där och kände mig som yogakung (drottning?) över världen började omgivningen bli en aning suddig, lite som när man var 19 och druckit alldeles för många gin och tonic sittandes. Eftersom jag misstänkte att jag troligen bara glömt bort att andas koncentrerade jag mig extra på andningen i väntan på att yrseln skulle försvinna. Sen blev allt svart och nästa sak jag minns är yogainstruktören som sitter på huk framför mig undrandes om jag är ok och om jag slog mig.

Det som hänt var att min kropp hänfallit till sin gamla taktik att svimma när den känner att den inte riktigt vill vara med längre. Jag har alltid haft lågt blodtryck och har flera gånger svimmat om jag rest mig för fort, duschat för vamt eller råkat ut för något som gjort att jag börjat blöda. Incidenten till trots lyckades jag ändå hänga med på en stor del av resten av passet, även om jag försökte undvika de stående poserna. Mitt samlade omdöme blir att bikramyoga är jätteskönt, blåmärken borträknade.

När passet var slut noterade jag att jag slagit hakan när jag föll, något jag inte märkt under tiden jag stod i lokalen fullt upptagen med att följa med och att torka svetten ur ögonen. Och mycket riktigt. Idag har jag en bula stor som en blå pingisboll på ena sidan av min haka.

Jag skulle kunna skylla på lillasyster, eftersom jag inte hamnat i en Bikramyogaklass utan hennes försorg. Att lägga skulden på henne passar dessutom bra eftersom min blåa bula på hakan då blir en utmärkt hämnd för min rekommendation till henne att använda Basiron för att bli av med ett par enstaka finnar inför en romantisk påkhelg i London. Basiron på lillasyster gav nämnligen en allergisk reaktion som i sin tur ledde till att den romantiska påskhelgen istället blev en helg inlåst i en lägenhet eftersom hon tyckte hon såg ut som en inverterad panda med eksem och inte ville gå ut.

När jag var liten och skrubbade knäet brukade mamma alltid trösta med att -"Det går över tills du gifter dig!" Nu när jag sitter här och ser ut som en kvinna som skulle behöva numret till en kvinnorjour hoppas jag verkligen att det är så. Annars får jag gifta mig med ett stort, gulnande blåmärke mitt på hakan. Tit for tat, kära lillasyster! Imorron är det yoga igen!

Tentan är avklarad!

2008-03-27T18:26:00.002+01:00

Alldeles säkert inte full pott, men jag skulle bli väldigt förvånad om jag inte klarade godkänt.

Vilken tur att jag råpluggade de ekologiska effekterna av försurning, och synd att jag inte lade lika mycket krut på de 16 svenska miljömålen.

Men, men. Dagens signatur får bli Joni Mitchell's "Big Yellow Taxi". Enjoy!

Hekate, min lilla kattprinsessa.

2008-03-26T21:35:00.003+01:00

Idag har jag haft migrän, troligen p.g.a att jag nojjat över salstentan jag ska skriva imorgon. När jag till slut bestämde mig för att det mesta satt där det skulle och tänkte det var dags att slappna av föll migränen över mig som en våt filt. Inte mycket att göra mer än att krypa ihop i en boll på soffan.

Då, när jag ligger där och tycker att det mesta är eländigt och trist kryper en liten grå kisekatt in under filten, kurar ihop sig i en boll på min mage, spinner och är varm. Nån vetenskaplig undersökning jag läste om hade visat att kontakt med husdjur sänker pulsen och ökar välbefinnandet. Det är så sant som det är sagt. Katter gör under för humöret.

Därför är jag fullkomligt med på idén som kläckts i Tokyo, att ha ett café där man kan fika tillsammans med katter. Tänk att sitta där med en kopp thé, en bok och en massa mysbollar smygandes omkring. Nästan värt en flygbiljett till Japan bara för det.

Det är snöstorm och nollgradigt.

2008-03-24T13:31:00.004+01:00

Planen var att jag skulle gifta mig i ett par cognacsfärgade pumps med öppen tå och kilklack om dryga två veckor. När jag tittar ut just nu verkar det lite som om den planen inte var så genomtänkt som den verkade från början.

Vad gäller alternativplan har jag ingen. För min del är det antingen pumps eller mina doc Martens. Kanske borde börja ställa in mig mentalt på att gifta mig i de sistnämnda.

I övrigt går all min tid och energi åt till att förbereda min första salstenta sedan -96. På torsdag är tanken att jag ska sitta och svettas i 5 timmar för att kläcka smarta svar på vad Mobility Management och Green Urbanism är och kan vara bra för.

Jaja, det ska nog gå bra. Bara det kunde sluta snöa.

Grattis på födelsedagen, kära mamma!

2008-03-21T22:36:00.004+01:00

Idag, Skärtorsdag, fyller min mamma år. Stolt som en tupp över att inte göra om förra årets misstag och helt glömma bort det ringde jag henne glatt och sjöng "Ja må hon leva" på telefon. Fint nedskrivet i min almanacka hade jag hennes högtidsdag. För att inte glömma bort. Viktigt, viktigt.

Eftersom mamma firar sin födelsedag på U.S.A:s västkust fick jag vänta framåt kvällningen med mina gratulationer för att inte riskera att ringa och väcka henne mitt i natten. Jag fick dessutom den lysande idén att sms:a min lillasyster i London för att påminna henne utifall hon eventuellt hade glömt det. Svaret jag fick tillbaka fick blodet att frysa till is i mina ådror.

-"Men var inte det igår? Jag ringde henne innan jag åkte."

Va? Vad har jag nu missat? Hur kunde det vara igår? Idag är ju Skärtorsdag, den 20:e mars? Det är Jag, Billen och Linus helt eniga om. Tidigare idag gick vi en runda på stan för att köpa ett påskris och tyckte visserligen att det var lite märkligt att alla affärer var stängda. Å andra sidan är det väl det kollektivavtal är till för, för att även butiksfolk ska få lite ledigt ibland.

Så. Plötsligt begrep jag ingenting, men jag började ana ugglor i den välkända mossen. Min datorklocka har inte gått rätt sedan jag installerade om burken, så den kunde jag inte lita på. Och mamma hade ju inte sagt något när jag ringde och sjöng? Jag bestämde mig för att ringa tillbaka och bringa klarhet i förvirringen. Kan alzheimers komma redan vid 30, och kan det dessutom smitta av sig på en hel familj?

Mycket riktigt. Idag är långfredag, den 21:e mars. Att min mor inte avslöjade det hela för mig när jag ringde är nog det yttersta beviset på kärlek, hon visste att jag inte skulle ta det så bra. Tusen kramar på födelsedagen, till världens bästa, och tålmodigaste mor!

Tur i oturen var det väl ändå att jag fick veta, för annars hade Linus inte fått några påskägg imorron. Hade vår kollektiva amnesi dessutom hållt i sig hade Billen kanske missat att gå till jobbet på Tisdag. Att skylla på att man hamnat i en tidsreva och slarvat bort en dag ter sig inte som en vettig ursäkt till en chef att inte dyka upp på jobbet.

Jag har lurat systemet!

2008-03-18T20:12:00.004+01:00

...och det gör mig mycket väl till mods!

Igår läste jag om dollarraset och började allvarligt fundera på att äntligen slå till och skaffa mig I.D Bare Escentuals mineralfoundation. Detta för att på bred front helt undvika råoljebaserade preparat i mitt redan rätt lättirriterade prinsessansikte. Passar bra med min utbildning, min livssåskådning och min hy som helt slår bakut om jag använder fel produkter.

Förra veckan bytte jag Decléor, som utger sig att vara fritt från mineralolja, till Weleda, som jag faktiskt vet bestämt är det. Förutom att jag helt säkert vet att min hudvård är helt vegetabilisk är Weleda dessutom rätt mycket billigare än Decléor. Ytterligare en anledning att "gå antroposofiskt", bli tant enligt mannen i mitt liv.

Så. Hur lurade jag då systemet undrar ni? Jo. Grejerna jag köpte från en webbshop i Chicago gick på knappt 700 kronor med frakt. Samma varor hade kostat ca 1800 kronor från en svensk webbshop och troligen ytterligare hundralappar om jag köpt dom i butik. Jag betalade således mindre än halva priset då jag beställde från U.S.A. Även om pappa tullen bestämmer sig för att lägga på 25% ligger jag ändå kvar under halva priset. Yay!

Nu återstår bara om det är så bra för kinkig hy som alla säger.

Det händer saker just nu...

2008-03-09T20:27:00.003+01:00

...men jag vill inte jinxa dom genom att blogga om det.

Kanske är det inte vad jag tror och därför är det nog bättre att vänta och se vad det blir av det. Kanske blir det inget alls, kanske underskattar jag mina möjligheter.

Hursomhelst är det en månad och två dagar tills jag blir Fru. Det förtjänar ett litet glädjeskutt i alla fall. Det och att jag idag bytt ut min 3 år gamla och till döden trötta mobiltelefon mot en ny, piggare och gladare. Shiny!

Huzzah!

Jag har blivit förkyld...

2008-02-19T00:01:00.002+01:00

...i käkmusklerna. För första gången i mitt liv.

Detta är en inte helt angenäm upplevelse. Käkarna känns som betong och jag kan inte bita ihop ordentligt. Att tugga slipper jag helst. Utöver detta känns det som om hela huvudet är inlindat i ett tjockt lager bomull fullt med huvudvärk.

Vissa saker man aldrig varit med om är spännande när de till slut händer. Detta är inte en av de sakerna.

Inget värmer som en monsterfilm i vintermörkret!

2008-02-17T18:28:00.003+01:00

I fredags kväll var vi på bio för första gången på jättelänge. Filmen vi valt för kvällen var "Cloverfield", en film som vi läst lite om men inte hade några direkta förväntningar på. Det skulle vara monster, hette det, och kameraföring á la "Blair Witch Project". Eftersom vi inte är bortskämda med skräck på bio tog vi tillfället i akt och beställde biljetter.

Jag kan lugnt säga att upplevelsen var värd alla 85 kronorna biljetten kostade och mer därtill. Vi fick 85 minuter fullkomligt hisnande äventyr och ett upplägg som kände fantastiskt trovärdigt, monstertemat till trots. Visst hade filmtekniken vissa saker gemensamt med "Blair Witch Project" men känslan som förmedlades var helt annorlunda. Historien berättas helt genom en hemvideokamera. Den skakiga kameraföringen kändes dock inte krystad och pretentiös som varit min farhåga, utan som ett fullkomligt naturligt sätt att berätta en historia.

Huvudpersonen Jasons bror, Rob, ska flytta till Japan för att jobba. Som avskedspresent vill Jason ge honom en film med hälsningar från alla vännerna på avskedsfesten. Bakom kameran sätter han sin polare Hud som efter mycket övertalning tar kameran och filmandet som en ursäkt för att kunna ragga på en tjej på festen.

Utan att kolla upp bandet som satt i kameran råkar Hud spela över det Rob filmat under en utflykt han tidigare gjort tillsammans med Beth som också är på festen, fast med sin nya pojkvän. Genom korta sekvenser från den överspelade filmen mellan tagningarna berättas historien om Rob och Beths förhållande parallellt med handlingen i filmen. Mitt i festen blir Rob och Beth osams och Beth går hem. Klockrent och tydligt; ett fullkomligt briljant sätt att låta oss förstå saker som egentligen ligger utanför handlingen.

Utan att avslöja för mycket avbryts festen mitt i av något som liknar en jordbävning och hela Manhattan förvandlas till en katastrofzon. Istället för att fortsätta filma halvpackade tonåringar filmar Hud nu gängets flykt genom ett brinnande inferno, på jakt efter Beth som sitter fast i sin lägenhet mitt i förödelsen.

Genom hela filmen är känslan av panik påtaglig och videokamerans mekaniska öga dokumenterar alldeles lagom av hemskheterna för att vi ska förstå hur läskigt allt är, utan att trycka upp det i vårt ansikte eller vara övertydlig.

Så. Säga vad man vill om Hollywood, men denna gången har dom lyckats. "Cloverfield" rekommenderas varmt till alla som känner att dom saknar en gnutta skräck, panik och katastrof i det frusna vintermörkret!

Zombier.

2008-02-14T13:17:00.007+01:00

Flera gånger när jag ramlat in i någon form av diskussion kring film eller böcker och jag nämnt att jag lever och andas zombier har folk jag inte känt närmare tittat på mig som om jag vore kort, grön, med stora svarta blanka ögon och sex långa fingrar på varje hand.

Zombier, överlag har varit ett udda intresse och det är väldigt sällan jag träffat folk som förstått min fascination, än mindre delat den. Zombier är förbehållet nördar och hårdrockare, folk utan socialt liv och med tvivelaktig hygien.

Att försöka förneka att jag är en nörd vore lönlöst, men resten skriver jag inte under på minsann. Jag anser mig vara helt normal (?) men med ett rätt nischat intresse, som jag är beredd att försvara med näbbar och klor. Vissa människor snöar in på allsvenskan eller CSI, jag har snöat in på vandöda.

Så igår när jag klickade mig igenom mina mest frekvent besökta webbutiker såg jag till min förtjusning (och genuina fasa) att Robert&Blads vår/sommarkollektion 2008 heter "Void- Eye of the Zombie". Istället för glossiga modefotografier tagna i chica storstadsmiljöer var modellerna sminkade till zombier och stod bland bråte i industimiljöer, blodiga och viftandes med motorsågar.

Betyder detta att zombier börjat bli ballt? Kommer jag att se blonda zombier med rosa läppglans i modereportagen inom en inte alltför avlägsen framtid? Kommer Paris Hilton dyka upp i skvallermagasinen med zombiesmink och små korta, söndertrasade, blodiga klänningar? Kommer det jag tycker om mest av allt förvandlas och kommersialiseras till ännu en hypad "trend" som Sofie Fahrman kan skriva spaltmeter om, bara för att sen avpollettera när nåt nytt dyker upp? ("Alltså det här med Varulvar känns bara SÅ hett just nu...!")

Nej, troligen inte. Men när min förtjusning över den udda kollektionen lagt sig kändes det som om någon stulit något från mig. Stulit det, och gjort om det till något jag inte längre tyckte om. För trots den kompletta oförståelse jag mött hos min omgivning apropå mitt intresseområde skulle jag aldrig vilja se det behandlas som en kommersiell fluga, något nytt som kan sälja för att det är unikt och annorlunda. Snälla, låt zombier vara zombier och inte något som kan reduceras till en trend som axelvaddar och spetsiga pumps.

Den 12 april...

2008-02-12T14:27:00.000+01:00

...var tanken att vi skulle gifta vi oss i Lunds Rådhus.

Hela tillställningen är väldigt low key, med bara de närmast sörjande. Men klänning måste man ha. En fin. För det hör till, liksom.

Eftersom jag absolut inte trivs med tanken att lägga massor med pengar på ett plagg jag bara använder en gång tänkte jag välja något som funkar annars också. Eftersom jag älskar Anna Holtblad och hennes kläder alltid passar mig klockrent blev jag jätteglad när jag ramlade över en underbar klänning ur hennes vår/sommarkollektion.

Jag vet att detta inte är en modeblogg, men jag måste bara publicera en bild. Jag valde chokladbrunt istället för svart. Svart kan jag ha resten av årets 365 (ja, i år är det faktiskt skottår!) dagar.

Det kommer bli ett litet äventyr att få tag på den eftersom den bara finns i Stockholm, i Köpenhamn eller i Tokyo. Men det fixar sig med hjälp från snälla människor omkring mig.

Lunchdags! Over and out!

Motivation sökes!

2008-02-11T09:52:00.001+01:00

Om någon har en dos över. Har massor med saker som jag borde göra men pallar ingenting.

Om bara solen kunde titta fram igen blev det kanske bättre...

Jag antar utmaningen...

2008-02-09T21:37:00.000+01:00

...Bi, även om det inte kommer bli vackert.

Så. Sju sanningar om Eibon. Håll armar och ben inne i vagnen under åkturen.

1. Jag är långsint av bibliska mått. Gör mig förbannad eller ledsen och jag har inte glömt det 10 år senare. Möjligen har jag förlåtit, men glömmer gör jag aldrig. Tyvärr.

2. Jag är en gräsätare bland rovdjur. Jag är personen som står sist kvar på perrongen när alla stressat på tåget på morgonen för att jag tycker det är ofint att trängas. Jag är även bilföraren som plötsligt står vid färjan till Swinoujscie i Köpenhamn, hellre än att försöka stanna och därigenom riskera att irritera bakomvarande bilister i min jakt på ett parkeringshus vid Tivoli. Jag är hänsynsfull in absurdum, till mitt eget såväl som mina närmastes stora förtret.

3. Jag har fantastiskt svårt att umgås med människor jag inte känner. Blir jag bjuden på stora fester tackar jag som regel hellre nej än genomlider kvällen panikslagen. Även om min sociala fobi mildrats över åren finns det fortfarande situationer i min privata tillvaro jag undviker p.g.a den. Professionellt är det sällan problem; efter många år i butik har jag ett service-jag att gömma mitt sanna, skräckslagna jag bakom.

4. Ibland när jag städar lyssnar jag på Jon Bon Jovis soundtrack till "Young Guns II" från 1990 och sjunger högt. Det är pudelrock och stråkmusik i en ohyggligt ohelig allians. Och jag tröttnar aldrig på det.

5. Jag har aldrig skrivit ett högskoleprov av rädsla för att en gång för alla få klart för mig att jag är korkad. Fram tills alldeles nyligen hade jag inte tagit ett IQ-test heller, av samma, neurotiska skäl.

6. Jag har inte lyckats ta mig igenom hela "Sagan om Ringen"-trilogin utan gav upp någonstans i mitten av "De Två Tornen". Än i dag blir jag matt av tristess när jag tänker på hur mitt enda minne av boken är hur Sam och Frodo går. Och går. Och går.

7. Oj, redan 7? Jag har ju bara börjat! Jag har en besvärlig tendens att hellre ge upp än att försöka och riskera att misslyckas. I skolan gick jag 100 meter för att slippa förnedringen det i mina ögon innebar att springa och få en dålig tid. Länge tänkte jag helt låta bli att försöka skaffa mig en akademisk utbildning av rädsla för att inte klara av det. Idag är jag oändligt glad att Billen fick mig på bättre tankar.

Så. Det var väl inte så farligt? Kanske lovade början av inlägget bekännelser av mer sensationsartat slag, men mer spännande än såhär blev det alltså inte. Kanske är det som Billen säger, att jag är en trähatt. Kanske är det så att vissa saker inte lämpar sig för en offentlig blogg. Men jag slipper skaka paparazzis ur byxbenen när jag går på stan i alla fall.

I R China.

2008-02-08T11:25:00.000+01:00

Om ett par veckor ska vi ha ett klimatrollspel i skolan där alla fått ett land att representera i en klimatdebatt. Jag är Kina.

Just nu sitter jag och försöker skriva ihop min strategi och det blir sorgligt uppenbart att jag inte är född för skådespelaryrket. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna låtsas att jag är någon jag inte är och argumentera för deras sak? Hur kan jag ens TRO att jag vet något om hur det är att vara Kina när jag sitter här i mitt svenska radhus med mitt studiemedel och min statsfinansierade högre utbildning. Den information jag får är alltid silad genom ett västerländskt filter, så hur ska jag kunna veta vad som är "äkta"?

Mest rädd är jag att någon kines ska få höra min argumentation (...hur, frågar ni? Ja, inte vet jag! Kameraövervakning av klassrum... någon av mina medstudenter gömmer en diktafon under min stol och podcastar skiten sen?) och ta anstöt av min koloniala, lätt nedlåtande, kvasiförstående inställning till den verkliga problematik som kommer med att leva i ett land som Kina.

Det mesta vi köper i väst är producerat i Kina. Kinas industrier, och i förlängningen hela deras ekonomi, är beroende av kolkraft för att kunna producera saker vi i väst anser oss inte kunna leva utan. Samtidigt vill vi industriländer i väst få dem att skriva på våra avtal om hur mycket koldioxid dom får släppa ut, även om dom inte har pengar att göra de investeringar som krävs för att kunna skära ner på utsläppen. Eller har dom det? Kommer inte pengar med tillväxt? Försöker dom bara dribbla bort oss genom att hävda att dom är ett utvecklingsland?

Vi i I-länderna vill även i fortsättningen kunna köpa billiga produkter från Kina; kläder, väskor, skor och prylar. Men nu vill vi ha produkterna miljövänligt framställda också. Detta för att Kina, om utvecklingen fortsätter som den börjat, kommer omintetgöra resten av världens försök att rädda jordklotet från säker undergång och apokalyps. För så är det väl? Klimathotet är väl inte bara något Al Gore hittat på för att trygga sin ålderdom nu när hans politiska karriär inte är vad den varit?

Kina anser att de rikare länderna borde bidra med de pengar till de investeringar som krävs för att de ska kunna gå över till ett mer hållbart sätt att producera. Har dom inte en poäng i det? För det är ju inte så att de producerar Nikeskor och Louis Vuittonväskor till sig själva, utan de gör det åt OSS. För att vi ska kunna upprätthålla den livsstil vi anser oss ha rätt till är vi beroende av deras kolkraft.

Kanske är det så att det inte finns någon sanning, utan verkligheten är direkt beroende av vilka glasögon man har på när man betraktar den? Jag har ingen aning! Och dessutom ska jag kunna försvara mina argument! Ugh!

Lögn är sanning, sanning är lögn. Och kineser är inte skumögda gubbar med mogwais i burar.

Rättvisepatos och gruppuppgifter.

2008-01-17T14:15:00.000+01:00

Idag avlutade jag höstterminens kurs på Malmö Högskola. Det var kursutvärdering och feedback delades ut, dels på sista gruppexaminationen och dels på den korta individuella tenta vi skrev strax innan jul.

Kursens upplägg är sådant att två rapporter skrivs i grupp (12 + 12 NYA högskolepoäng) och en tenta är individuell (6 NYA högskolepoäng). För att unvika att inaktiva gruppmedlemmar får ett högt betyg utan att prestera själv, krävs VG på en av grupprapporterna OCH på den individuella för att få ett samlat VG på kursen. Klokt, rättvist och logiskt, kan det tyckas.

Själva idén om att examineras i grupp var för mig helt ny och inte helt bekväm om sanningen ska fram. Som jag ser det finns det vissa i gruppen som ansträngt sig mer och andra mindre, något som enligt all vår litteratur är fullt normalt i en projektgrupp.

En av dem som arbetat hårdast med de rapporter vi lämnat in är, i mina egna ögon, jag själv. Med enbart ett missat mötestillfälle (där resten missat flera) och en hel del extra nedlagdt arbete utöver det resten av gruppen gjort ser jag det som till viss del min förtjänst att gruppen skrivit VG på båda gruppuppgifterna. Jante, eat your heart out!

Jag har utöver min egen del dessutom på båda grupprapporterna fått täcka upp för en medlem i gruppen som hellre shoppat och fikat än läst kurslitteratur. Detta för att en otillräcklig prestation från hennes sida hade påverkat hela gruppen negativt.

Så. När jag suttit där och skrivit om hennes ur boken plankade meningar och lagt till analys där hon inte själv kunnat prestera mer än vad som förväntas av en genomsnittlig gymnasielev har jag hela tiden tänkt:

-"Hon kan freerida allt hon vill, men när den individuella ska skrivas är det slut med att låta andra göra jobbet."

Så. Hur gick det då, undrar ni?

Två gruppmedlemmar var närvarande när betygen delades ut. En hade giltigt förfall, en annan tyckte att en semester i Thailand fast det stod obligatoriskt på shemat var en bra idé. Av oss två som var närvarande var det en som fick VG på den individuella examinationen, och det var inte jag.

Gruppmedlemmen som jag vet fick VG på den individuella förtjänar det och jag unnar henne VG på kursen. Jag har ingen aning om hur det gick för vår thailandsresenär, men bara tanken på att hon kanske fick VG på allt när hennes bidrag till grupprapporterna varit så beklämmande dåligt gör att jag vill kräkas av ilska.

Jag ifrågasatte inte heller att jag bara fick G på den individuella; jag är inte examinator och kanske hade han rätt i sin motivering. Men att veta att jag jobbat SÅ HÅRT för att skaffa oss VG på 24 av 30 högskolepoäng och ändå bara få ett G i LADOK gör mig så FRUSTERAD. Det får mig att tänka på gymnasiet och hur jag fick min enda 3:a i datorkunskap för att jag var tjej. Killen brevid mig, som jag fick hjälpa för att han inte ens kunde spara en fil i Word, fick 5:a för att han var kille. (Jag skojar inte! Läraren motiverade mitt betyg när jag ifrågasatte det med att tjejer inte kan nåt om "data"!)

Ju mer jag tänker på det anar jag att det mitt i allt elände finns någon form av sensmoral, någon form av läxa livet försöker lära mig.

Den skulle kunna vara att man ute i verkliga världen, arbetslivet kallas det visst, kommer stöta på situationer där andra får skörda frukten av det man själv har sått medan man själv går därifrån med en näve grus. Och att det då bara är att gilla läget, spotta i nävarna och försöka igen. Jag har ju sett det nämnas i kurslitteraturen, jag trodde bara inte jag skulle råka ut för det själv.

Utöver detta försöker världen kanske tala om för mig att man inte kan prestera 100% hela tiden, och att man inte kan förvänta sig att alltid briljera. Kanske är det dags att sänka kraven lite och se till det som verkligen spelar roll. Det är ju trots allt kunskaperna jag skaffat mig under kursens gång som jag kommer ha med mig ut i arbetslivet och inte en bokstav på ett papper.

Till sist när jag hoppet att den som lever på andras prestationer en gång inte kommer undan med det i längden och att rättvisebalansen därmed återställs.

Over and out.

Nytt år, nya skimrande möjligheter!

2008-01-02T14:06:00.000+01:00

Så var det 2008. Jag minns fortfarande när jag lärde mig skriva 1983 men inte riktigt fick till att vända trean på rätt håll. 2008 spelar det ingen roll vilket håll man vänder åttan, tack och lov.

2008 är året jag tar en akademisk examen, förhoppningsvis redan till sommaren. Från att ha svurit en helig ed att aldrig sätta min fot på ett universitet igen har jag snart en magister i konstvetenskap. Saker blir inte alltid som man tänkt... och tur är väl det.

2008 är året jag skaffar mig ett riktigt jobb igen. Billens önskan är att jag blir så välbetald att han kan få bli hemmafru. Min prognos för detta är att jag tror att det är ungefär lika troligt som att Björn Skifs dyker upp i Hekates kattvoljär i trädgården. Men ett jobb blir det förhoppningsvis, hursomhelst. Och en lön.

2008 är året jag gifter mig med mannen i mitt liv. Hur själva bröllopet kommer gå till är fortfarande höljt i dunkel, men vi vet ATT det kommer att ske även om vi inte vet HUR. Troligen kommer händelsen gå tämligen obemärkt förbi om man bortser från det faktum att jag kommer heta något annat efteråt.

2008 är året min älskade lillasyster återvänder till Sverige igen efter ett antal år i exil. Hon har fått ett kanonjobb i Malmö och flyttar hem i Februari. Jag är jätteglad av rent egoistiska skäl att ha henne hemma igen. CSN ger inte riktigt möjligheten för studenter att frekvent besöka London, även om det relativt sett är billigt att flyga dit.

Så. Såhär i årets absoluta linda ter det sig ha en hel del att erbjuda i form av förändring. Tanken på att få min cirklar rubbade i grunden skrämmer en aning, men oftast brukar saker ordna upp sig och bli jättebra även om dom ter sig rysligt otäcka vid första anblicken.

Jag har även fått vissa synpunker på att bloggen uppdateras för sällan. Här kan jag inget annat än att hålla med.

Kanske blir 2008 även året då bloggen fylls av spännande inlägg på mer frekvent basis än den gjort under de sista månaderna under 2007. Men jag vet inte säkert... än.

Den snälla farbrorn på Miljöstrategi...

2007-11-21T19:35:00.000+01:00

...ringde och gjorde saker lite bättre. Han påpekade att den fanns en kurs som hette "Introduction to Environmental Strategy" som var en aning bredare än den kurs jag valt, som sedan ställdes in.

Han upplyste mig dessutom om att planen var att fokusera mer på urban planering och stadsförnyelse än man tidigare gjort, eftersom kursen som skulle specialiserat sig på det utgick.

Så. Det blir lite bredare och lite mer miljötänk än jag räknat med från första början. Men jag får min examen och kan gå vidare med mitt liv. Inte illa. Idag känns allt mycket bättre.

I am tha (wo)man with tha plan... eller nåt.

Piss och pest och senapsgas!

2007-11-20T21:04:00.000+01:00

Tänk att mitt första inlägg på miljoner år skulle blir såhär kort. Och såhär negativt.

Min kurs som jag sökt till våren, kursen jag såg så FANTASTISKT mycket fram emot att läsa är INSTÄLLD. Bara sådär. Den var förvisso inställd förra terminen med, men förklaringen jag fick när jag ringde institutionen var att dom var sent ute med kursplanen och inte hann få den färdig i tid. Tänk om kursen inte kommer gå någonsin...?!

Plötsligt faller allt. Jag kommer inte ha någon examen till sommaren, för min magkänsla säger mig att jag inte bör lägga en termin CSN på en A-kurs i Danska bara för att blir klar. Fast jag känner mig villrådig känns det som om det enda rätta är att ge mig ut och söka jobb.

Men jag VILLE ju läsa stadsplanering! Det var det jag ville bli när jag blir stor, det jag ville jobba med.

Urk. Inget roligt alls.

Edit: Kom nyss på att jag kan ta ut en kandidat. Min attackplan, såhär en timme senare blir att söka jobb och ta min sista termin sen... när jag inte får ta vad som finns kvar i lediga platser utan kan välja strategiskt.

Urban planering och hållbar stadsförnyelse.

2007-10-03T15:36:00.000+02:00

När jag först började läsa Konstvetenskap tyckte jag mig ha en hyfsat bra aning om vad jag hade för plan med min utbildning och vart den skulle föra mig i slutändan. Nu när jag sitter med facit i hand ser jag att jag verkligen inte kunde haft mer fel.

Jag började plugga igen var det med vetskapen om att konst alltid, fast jag förnekat det i perioder, legat väldigt nära mitt hjärta. Jag hade över tid dessutom sakta kommit till insikt om att "konst" inte bara kan vara något man sysslar med på sin fritid som förströelse och hobby, utan att man faktiskt kan arbeta med det i en rad olika former. Utöver detta hade det börjat gå upp för mig att det inte bara är civilekonom- och ingenjörsutbildningar som räknas som "utbildning". Även humanister behövs i den värld jag vill leva i.

Min första tanke, att skaffa mig en kandidatexamen med påbyggnad till kulturadministratör, föll platt redan en bit in på B-kursen. I och med Bologna-processen hade institutionen lagt kursen på is och snart stod det klart att den inte skulle komma att tas upp igen. Tur i oturen, skulle man kunna säga. För vem vet om jag valt den riktningen jag gjorde om allt gått enligt planerna.

Allteftersom terminen led började det så gå upp för mig att konst var kul, men att arkitektur var roligare. Att jag dessutom hade en av de mest inspirerande lärare jag någonsin mött i just arkitektur spelade säkert in. Utan hennes välmenande piskrapp hade det troligen aldrig blivit mer än den kandidat jag från början tänkt mig. Nu blev det en magister av bara farten.

Som jag ser det kan man med arkitekturteorierna diskutera saker som berör alla människor, inte bara de som har förmånen att få besöka Louvren en gång om året. Arkitekturen går inte att fly ifrån, den finns där och påverkar oss även om vi inte aktivt söker upp den. Det är det som gör den så angelägen, så viktig att diskutera och förhålla sig till.

Så. Istället för att sitta här och vara ytterligare en konstvetare som vet tillräckligt om Kandinsky för att kunna skriva den trettionde biografin i ordningen om honom, eller göra en omfattande analys av Munchs skriet ur ett Marxistiskt perspektiv, kan jag något annat. Något som jag känner att jag kan visa för en potentiell arbetsgivare och vara stolt över. Något som samma arbetsgivare i den bästa av världar kan anse sig ha faktisk nytta av.

Min D-uppsats blev i väldigt hög grad tvärvetenskaplig men jag känner absolut inte att något gått förlorat genom detta. Tvärtom. Att inte snävt ha hållit mig inom "konstvetarfacket" utan att ha tassat runt inom flera andra ämnesinrikningar har snarare gett ett mervärde till uppsatsen som sådan och fler beröringspunkter med omvärlden i stort.

Och nu till själva upprinnelsen till inlägget, som i slutändan kom att bli en tillbakablick snarare än den kommentar till min eventuella framtid som jag från början tänkte mig. Jag har idag sökt den allra sista kurs jag behöver innan jag kan plocka ut en magisterexamen.

Kursen jag valt heter Urban planering och hållbar stadsförnyelse och hålls på Campus Helsingborg. Mitt val av just denna kurs är högst strategiskt och väl genomtänkt. Genom att läsa den som min sista kan jag visa min framtida arbetsgivare att min utbildning faktiskt är praktiskt användbar och inte bara kuriös hobbykunskap. Utöver detta hoppas jag att den kan öka mina chanser att få arbeta med något jag verkligen brinner för, någon dag.

Min D-uppsats...

2007-10-03T13:08:00.000+02:00

är ÄNTLIGEN sökbar på Xerxes!

Akademiska kvarnar maler långsamt... publiceringen tog "bara" 3 månader. *host* På vilket normalt företag som helst hade denna omotiverade fördröjning varit anledning till reprimand. Det borde ha tagit en knapp vecka, utifrån ett värsta-falls-scenario.

Så. För alla som har väntat och funderat på vad som gör just MIG i egenskap av konstvetare användbar för samhället som vi känner det.

För er som undrat vad exakt jag sysslat med när jag suttit inlåst på min kammare i ett halvår och huruvida det som kom ut var vettigt eller fullkomligt meningslöst. Ni kan sluta fundera nu.

Här kommer den. Ni är fria att bedöma ovanstående själv.

Enjoy!

Fisketur och att rensa sill.

2007-09-23T19:59:00.000+02:00

Idag har vi varit på fisketur. Med en motorbåt. På havet.

Trots att jag snart fyller 30 var det första gången för mig. En stor del av min barndom spenderades kajkandes runt i kanot på diverse vattendrag i Sverige men fram till idag har jag aldrig fått uppleva hur det är att sitta i en båt på öppna havet.

Sen var det det här med fisket. Min fiskekarriär kan summeras väldigt kort; en gång på Fritids åkte jag ut på Vombsjön med ett metspö och en hink mask. När det väl kom till kritan hade jag inte hjärta att spetsa den stackars masken på kroken och blev således den enda som inte fick prova på fiskets ädla konst den dagen. Jag tittade på när de andra barnen metade.

Idag slapp jag spetsa maskar; när man fiskar på havet har man stora blänkande drag som inte behöver agnas. Tack och lov fick jag ingen fisk på min krok. Det fick däremot både Billen och Linus. Jag fick förklarat för mig att pipen fisken gav ifrån sig Lennart försökte kroka av den från kroken inte var fiskens skrik i dödsångest utan simblåsan som tömdes på luft. Trots detta kände jag mig aningens olustig när jag satt där med 6 sillar i hinken som sprattlade mindre och mindre ju längre tiden gick, för att till slut ge upp andan helt.

När man sedan har fångat 6 sillar och bestämt sig för att behålla dom så måste man ju i moralens namn ta tillvara dessa havets frukter. En gång i första klass fick jag prova att rensa en sill och jag minns det som otäckt, kladdigt och blodigt. Efter det har jag skickligt lyckats dodga alla dylika göromål. Nu, med hinken full av sill såg jag dock ingen möjlighet att lyckas smita än en gång från fiskrensningen. Det var bara att ta tjuren vid hornen, bita i det sura äpplet och allt annat som vuxna säger när dom tvingas göra saker dom helst inte vill.

I slutändan visade det sig inte vara så farligt. Första sillen var värst, men när jag kommit en bit på väg förvandlades den söta fisken istället till en maträtt som skulle tillredas. Pannkakor stod på menyn sedan tidigare ikväll, men efter idag har jag 6 urtagna kanonfina sillar som ligger i frysen och väntar på att stekas.

Lägesrapport: Panik...

2007-09-18T20:59:00.001+02:00

...över att jag snart måste bestämma mig för vad min sista kurs innan jag kan plocka ut examen ska vara. Jag har hela tiden tänkt att jag ska läsa Kulturjournalistik på Malmö Högskola, men då kursen går på halvfart ges den tyvärr inte förrän nästa höst igen. Jag vill ju ta min examen snart!

Utöver detta har jag börjat tänka i banorna "...tänk om jag skulle försöka ännu hårdare att arbetsmarknadsanpassa min utbildning, genom att välja att komplettera den med ytterligare en praktisk kurs."

Vad detta skulle vara är jag fortfarande osäker på. Jag har en halv A-kurs i företagsekonomi på mitt LADOK-utdrag som hånar mig varenda gång jag söker i registret. Kanske skulle jag undersöka möjligheten att ta resten av den, mest för att ha det på papper? Fast det var mer än 10 år sedan? Å andra sidan riskerar jag troligen både vett och sans om jag skulle drista mig att sätta min fot på Ekonomihögskolan igen. Och min psykiska hälsa är troligen ett högt pris att betala för något jag inte under några omständigheter vill arbeta med.

Kanske skulle jag läsa projektledning en termin till? Är inte risken då att det blir FÖR mycket projektledning för att bli användbart?

Usch, jag vet inte. Tror jag får boka en tid hos studievägledningen imorron.

Jag är sjuk.

2007-09-13T20:11:00.001+02:00

Jag hade mycket hellre legat nerbäddad i feber i 4 dagar än att vara förkyld, som nu, i två veckor.

Jag orkar ingenting, men är ändå inte tillräckligt sjuk för att kunna motivera mig själv att bara ligga och vila. Sprängande huvudvärk och frossa gör inte under för motivationen.

Ugh.

Med anledning av gårdagens inlägg...

2007-09-10T11:51:00.000+02:00

...måste jag nog tyvärr göra de läsare som väntat sig något extraordinärt besvikna.

Det mest spännande som hänt sedan igår är att jag lyckats få till en besöksräknare för min blogg. På så vis kan jag få svart på vitt när det är dags att kasta in handduken.

Så. Det var mitt hundrade inlägg. Kanske kommer spänningen i inlägg 101...

Prestationsångest.

2007-09-09T20:39:00.000+02:00

Nuförtiden har jag svårt att få till inlägg i min blogg, mest för att jag känner att jag inte har så mycket intressant att skriva.

Jag skulle kunna skriva om att jag har oljat utemöblerna idag och att solen sken på mig, eller att mina föresatser att skärpa till min kosthållning så att jag återigen kommer i mina kläder istället fått rakt motsatt effekt. Men det vill ju ingen människa läsa om.

Planerat för morgondagen är ett besök hos bilverkstaden för att laga skadorna påskharen orsakade när jag körde över honom för en dryg månad sedan. Men inte heller det har i mina kritiska ögon något sensationellt nyhetsvärde för mina läsare.

Å andra sidan har jag fram tills idag lyckats producera 98 inlägg förutom detta, och det vore befängt av mig att hävda att alla dessa inlägg varit världomvälvande nyheter. Ändå har jag fått en kommentar eller två och det tyder ju på att någon därute läser.

Så jag gissar att jag kommer fortsätta så som jag börjat. Vänta er få skandaler och marginellt med halsbrytande äventyr. Jag bor i ett radhus i förorten och närmar mig 30. Livet är lugnt och stilla, precis så som jag vill ha det.

Och om bara den eländiga förkylningen ville släppa så kommer kanske inspirationen igen. Nästa inlägg blir No. 100, och då MÅSTE jag ju ha något bra att komma med!

Edit: Med ovanstående inlägg är det inte på något vis underförstått att jag anser mitt liv vara trist och tråkigt. Det gör jag inte. Tvärtom. Det är underhållningsvärdet det har för ANDRA än mig själv jag kommit att tvivla på.

Å andra sidan har jag sett och njutit av filmer med ungefär lika mycket handling som jag har i min vardag. Det är kanske inte vad som händer det kommer an på, utan hur man berättar om det.

Malmö Högskola: Projektledning

2007-09-04T18:37:00.000+02:00

Idag var första dagen på höstterminens kurs: Projektledning 1-30.
Att ta mig till Västra Hamnen i Malmö istället för till Wrangelhuset i Lund kändes rejält märkligt och rätt nervöst. Att sedan dessutom slängas in i en grupp där inte alla är konstvetare var också lite skumt till en början: men tänk så mycket vi kan lära varandra!

Över lag verkar Malmö Högskola vara mer med sin tid än vad som någonsin skulle kunna sägas om Lunds Universitet. Att erbjuda samma kurser som man gjort de senaste 200 åren, något som verkar vara Lunds melodi rimmar illa med ord som "anställningsbarhet", "arbetsmarknadsanpassning" och "framåtanda".

Självklart ska man inte blicka så mycket framåt att man tappar bort det man har bakom sig. Men att luta sig tillbaka, tänka "Vi är Lunds Universitet, vi får studenter ändå..." och glömma bort att det finns en värld utanför de vita väggarna är, i mina ögon, att vara vårdslös med skattebetalarnas pengar.

Universiteten finns för att utbilda och generera ny kunskap genom forskning. Om man inte gärna anpassar kunskapen till den faktiska verkligheten eller låter den nå ut till övriga samhället blir det genast svårt för de som finansierar det hela; hela sveriges arbetande befolkning; att se vari nyttan ligger.

Så. En eloge till Malmö Högskola för intressant och användbart upplägg!

Utöver detta är jag glad att jag inte bor i Turning Torso, eller alls i Västra hamnen för den delen. Vilket eländigt blåshål det är!

Bröllop och sådant.

2007-08-30T13:59:00.000+02:00

Tänkte nyss att jag skulle googla "Bröllop" för att se om jag kunde skaffa mig ett bättre hum om hur saker går till när man vill gifta sig. Då jag fram till dags dato ännu inte varit på ett bröllop (förutom när min moster gifte sig när jag var jag i 6-års åldern, tror jag) har jag dålig koll på företeelsen som sådan. Vem kan förätta vigseln? Var kan man vara? Vilka papper ska skickas in?... etcetera.

Eftersom jag är en kvinna med min tid är jag van vid att finna den information jag söker på nätet. Google blev således mitt första steg mot kunskap om giftermål. Det skulle jag aldrig ha gjort, visade det sig snart.

Själva begreppet "Bröllop" verkar vara synonymt med "Näringsidkare som vill tjäna pengar på dig" likväl som "Halloween" och "Fars Dag" är det. Att gifta sig verkar, av träffarna jag fick att döma, inte handla om kärlek och samhörighet utan om att lägga en så stor summa pengar som möjligt på rekvisita och periferiprylar och därigenom skapa en "romantisk" setting att visa upp för sina vänner; Hollywood-style.

-"Kära vänner och anhöriga! Vi har blomsterdekorationer för 20 000, en trerätters middag för 1500 per kuvert och 200 gäster. Billen har fått en manikyr och Eibon har en håruppsättning för 3000 kronor. Titta så mycket vi älskar varandra!"

Jag stängde ner sökrutan direkt. Att jag vill gifta mig med Billen handlar varken om "tandblekning" eller "placeringskort". Jag vill inte veta mer om "dansskolor", "grooming" eller "inredning". Jag vill bara veta vilka papper jag ska fylla i för att vi ska få gifta oss!

Effekten denna Google-sökning fick blev slutligen den att jag nu finner mig ännu mer fast besluten att vi minsann ska lägga minimala summor pengar på vårt bröllop. Nollbudget är kanske väl optimistiskt, men ditåt vill jag sikta.

Kanske är det den obstinata tvååringen i mig som tittar fram igen, men helsike heller att någon ska få tjäna pengar på att vi älskar varandra. Så det så!

Konsumtion och ideologi.

2007-08-28T14:47:00.000+02:00

Idag har jag konsumerat. Förutom att mitt underklädeslager dubblerats, vilket varit välbehövligt länge nu har jag köpt mig en sak jag absolut inte behövde, men som ändå kändes vettig.

Efterhand som tanken om konsumerismen som ideologi, och kritiken mot densamma, vuxit har trenden istället vänt mot en mer medveten konsumtion. Man söker kläder i organisk bomull och efterfrågan är enorm på väskan som INTE är en miljöfarlig plastkasse.

Mitt problem med vändningen det hela tagit är att det FORTFARANDE är frågan om att "Du är vad du konsumerar". Väskan jag ovan nämnt kommer från en leverantör vars övriga sortiment innehåller väskor som kostar fantasisummor och eftersom den tillverkats i begränsad upplaga betingar den fantasipriser på auktionssiter som t.ex Ebay, trots att den är förhållandevis billig i inköp om man skulle lyckas få tag i en i butik. I grund och botten är det samma ohållbara slit-och-slängmönster det handlar om, även om man försökt gömma det under ett budskap om miljömedvetenhet.

Människor som kör en SUV som drar drygt en och en halv liter milen går och svänger med sin miljövänliga väska och vill genom att bära den istället för en Prada verka miljömedvetna och ekologiska. I dagens samhälle är ideologi en handelsvara, något man kan utnyttja för att sälja en produkt och göra ekonomisk vinst. Mig personligen stryker det mothårs; det är kapitalism i dess fulaste form.

Och till sist: just idag har jag själv frivilligt blivit en del av hela spektaklet. Det danska företaget Pilgrim har sedan 2003 samarbetat med Läkare utan gränser genom att ge ut ett smycke varifrån vinsten oavkortat går till organisationen. För 269 kronor får man en silverpläterad jordglob i en kedja med en liten lapp inuti. På min lapp står det att jag genom mitt inköp ger 700 människor vatten i en vecka. Och det kan ju inte, hur man än vänder och vrider på det bli något dåligt.

Jag har drabbats av klinisk latmask!

2007-08-28T10:03:00.000+02:00

Det är fullkomligt underbart att vara ledig med en helt tom agenda!

Idag vaknade jag strax innan halv 10 och bestämde mig för att ligga kvar så länge jag kunde. Dels för att jag älskar att sova och dels för att den nya ergonomiska kudde jag inhandlade på IKEA igår bara var FÖR skön för att resa huvudet från. Jag längtar redan efter ikväll så jag kan få gå och lägga mig på den igen!

Just nu leker jag lite med tanken på att köra in till stan och försöka jaga tag i en ny mobil. Eftersom den jag har har åtskilliga år på nacken laddar den numera ur sig på mindre än ett dygn. Varannan natt vaknar vi av att den ligger och piper på nedanvåningen och någon av oss (oftast Billen) får svärande ånga ner och stänga av den.

Lösningen på detta skulle kunna vara ett nytt batteri, javisst, men lägg då till att antennen är så dålig att när vanliga människor har full täckning har jag knappt en plupp. Utöver detta kan samtal brytas mitt i, något som är förhållandevis irriterande, särskilt i kombination med en konstant för låg batterinivå. Vi får se. OM det blir en ny telefon blir det en utan lull-lull som stjäl standby-tid från batteriet. No frills.

Utöver detta skulle jag behöva se över mitt lager av intimates. Min samling av det jag kallar underkläder är för bedrövlig och har alltför länge varit i behov av uppdatering. Problemet är att sådant kostar pengar och när budgeten är tight är det lättast att dra in på saker som ingen direkt märker ser ut som sju svåra år.

Nu ska jag gå ner och äta frukost och läsa hela Sydsvenskan innan jag gör mig iordning!

No more sommarjobb!

2007-08-26T21:39:00.000+02:00

Sommarens slit i gruvan är äntligen över! Nu väntar en veckas semester innan skolan sätter igång: jag ska göra absolut INGENTING! Och jag ska göra det intensivt!

Imorse vaknade jag och tänkte: -"Gud, jag har glömt att meddela kund X att hans linser ligger utanför styrkeomfång och att vi inte kan få tag på dom. Shit!" Sen slog det mig att allt bara var en dröm och att ingen faktiskt beställt O2 Optix av mig under natten medan jag sov.

Allt tyder på att jag faktiskt behöver min lediga vecka för att koppla av och tagga ner. Att arbeta i butik suger nämnligen vartenda uns energi ur en- när man kommer hem är man sur och otrevlig för att man ansträngt sig så hårt för att vara trevlig och serviceminded hela dagen. För en social misfit som jag är detta extra påtagligt.

Så. Kära blogg. Nu är det du och jag. Let the slackerism commence!

Hur Eibon friade till Billen.

2007-08-23T21:47:00.001+02:00

Jag har länge vetat att snubben jag lever tillsammans med är samma snubbe jag vill dela evigheten med. Jag har dessutom haft på känn att just denna snubbe inte är typen som skulle gå ned på knä med en stråkorkester i bakgrunden, en ros mellan tänderna och fria till mig. Efter många grubblerier har jag så kommit fram till att om jag någonsin vill bli en ärbar kvinna ligger bollen fullt ut hos mig.

Varför vill jag gifta mig, undrar ni då? Det är inte religiös övertygelse; jag är inte med i Svenska Kyrkan och bekänner mig inte till någon tro. Det är inte heller för att jag tror att kärleken blir mer sann om man har ett papper på den. Jag drömmer inte om ett påkostat bröllop med 200 gäster, blomsterarrangemang för 50 000 och trerätters middag; tvärtom går detta rakt emot min ideologiska övertygelse. Kanske ser jag det som ett sätt att manifestera samhörighet, en form av rituell hyllning till själva kärleken. Antingen det, eller också läste jag för mycket Starlet när jag var ung.

Det har sina sidor att leva med den ärligaste och rakaste mannen som vandrar under solen. Köper man en ful klänning får man höra det, säger man något klokt får man höra det. Friar man till honom, och han inte vill gifta sig av vilka skäl det än må vara, kan man vara rätt säker på att han inte säger "Ja!" bara för att göra en glad. Eftersom jag anser mig känna Billen hyfsat väl hade jag mina misstankar om att hur vackert jag än lade upp mitt frieri var risken överhängande att det blev ett blankt "Nej".

Trots mina farhågor bestämde jag mig tillslut ändå för att göra ett försök. Jag har redan i tidigare inlägg erkänt mig vara en fegis av rang, men HAR man nu fångat den finaste fisken i havet vore det en SKAM att inte försöka håva upp den, bara för att man är för feg för att försöka.

Länge har jag gått och väntat på att det "rätta tillfället" skulle dyka upp. Efterhand har jag också alltmer kommit att inse att det inte kommer att hända: livet blir aldrig som på film, hur gärna man än vill det. Därför bestämde jag mig bara en dag: när Billen fyller år kan jag "fegis-fria" med en lapp i en av presenterna. Sagt och gjort.

Lunchen i onsdags lade jag på att jaga chokladpraliner från Hovby no. 9 och någon form av ring som kunde fungera som substitut för den riktiga ring jag inte vågade köpa av rädsla för ett nej.

Jag hade en bild av en dödskallering i huvudet, en ring tillräckligt hysterisk för att inte under några omständigheter kunna tas på allvar. Någon sådan stod emellertid inte att finna. Nödlösningen blev en H&M-accessoar för 39.50 och en dödskalle målad på den med svart tuschpenna. Ringen lade jag i pralinkartongen, tillsammans med en lapp som ställde frågan. Jag bestämde mig för att leverera min överraskning kl 24.00, då Billens officiella födelsedag tog sin början.

24.00 onsdag kväll brände vi orcernas hyddor på Hellfire Peninsula i WoW; jag med min vandöda präst och han med sin vandöda magiker. Mitt i slakten slog klockan tolv och jag smög iväg för att hämta mitt paket och överlämna det.

Man kan väl säga att Billen blev överraskad, men inte så överraskad som jag när svaret på min fråga blev "Ja!" Vi skrattade båda gott när vi insåg att vi för alltid kommer minnas "frieriet" som något som skedde då vi båda var inloggade i World of Warcraft.

-"Vill du gifta dig med mig?"
-"Ja!... förresten, kan du visa mig hur man tar sig till Shattrah, så kan vi logga sen?"

Hur bröllopet sedan kommer se ut blir ett kapitel för sig. Jag antar att det kommer att stötas och blötas ett bra tag innan en lösning börjar ta form. Jag vill helst av allt gifta mig på vintern i svart och Billen drömmer om att ha en vigselförättare utklädd till Darth Vader och stormtroopers som escort.

Kanske kommer vi finna en variant som ligger någonstans där emellan.

Jag hade jätteroligt i lördags!

2007-08-20T19:43:00.000+02:00

Lördagens fest medförde en alkoholkonsumtion som borde placerat oss alla i riskzonen för spontan självantändning.

Kvällen kan summeras som följer:

Först ljög vi och drack öl. Sen fick jag äran att smaka en whiskey som var tre år äldre än mig själv. (Tack, A. Jag uppskattade det verkligen!) Sen fuskade vi på tipsrundan. (Google på mobilen regerar!) Sen ljög vi lite till. Sen klämde vi in oss 4 personer i baksätet på en sportbil. Sen missade vi fyrverkeriet. Sen rökte jag en underbar cigarr och drack en lika fin Bloody Mary. Sen drack vi bestämt ännu mer. Sen kissade jag på en utomhustoalett med utsikt över en fantastisk stjärnhimmel. Sen drack vi mer. Sen försökte jag brotta ner 2 personer som jag i nyktert tillstånd aldrig ens funderat över att ge mig in i handgemäng med. Sen gick jag och sov, bara för att en halvtimme senare fortsätta min tupplur med ytterligare 3 personer i baksätet på en marginellt större bil än den vi kom till festen i.

Igår kunde jag knappt röra mig. Huvudet kändes som om någon placerat en köttyxa i det och magen ville vända sig utochin. Idag var huvudvärken mildare men kroppen kändes som om jag blivit överkörd av en skördetröska. Vissa hävdar att jag har vissa drag av tax i nyktert tillstånd. När jag dricker sprit blir jag istället en galen grävling med dödslängtan.

Tack kära vänner för en jätterolig kväll. Jag är så glad att ni inte heller är kloka!

Uppdatering: Vad har hänt i Eibons liv på sistone?

2007-08-11T20:38:00.000+02:00

Sommaren bara rinner förbi när man jobbar heltid. Att vädret lämnat en hel del övrigt att önska sommaren 2007 har inte direkt påverkat mig, eftersom jag spenderat större delen av min vakna tid inomhus.

Min första plan var att cykla till Lund hela sommaren och på så viss fixa till den min vanligtvis rätt hyfsade fysik som uppsatsskrivandet totalt spolierat. Sedan kom skyfallen. Efter att ha cyklat hem en fredag och tvingats vada genom halvmeterhögt vatten kom planen om cyklandet lite på skam. Att vada till knäna i regnvatten funkar på väg HEM från jobbet, men är inget vinnande koncept på väg TILL detsamma. Det faktum att vattnet inte sjönk undan helt på vissa ställen förrän en dryg vecka senare gjorde att jag trots mina föresatser fick lägga 400 kronor på ett busskort.

Den planerade motionen fick jag greja på annat sätt. 20 minuter om dagen på vår crosstrainer räcker för att kroppen bättre ska orka stå och gå 8 timmar om dagen. Om jag dessutom skippar indiskt från Masala House varje lunch kanske jag snart kommer i mer än ett par byxor igen.

Med regnet kom så myggorna. Att bo strax i utkanten av en mosse garanterar svullna bett och sömnlösa nätter. Jag har förstått att mitt blod är motsvarande en fin Chianti för myggsläktet medan övriga familjen ligger inne med billigt surt lådvin. Självklart blir jag förstahandsvalet. När jag minns sommaren 2007 kommer jag minnas (förutom en underbar vecka på Kreta, förstås!) blöta converse och ill-kliande myggbett.

Sommaren i år var dessutom året då jag som bilförare fick min första road-kill. På vägen mellan Simrishamn och Tomellilla fick påskharen i dikeskanten panik och hoppade ut mitt framför vår bil. Jag har aldrig tänkt på harar som stora djur. Av dunsen den gjorde att döma är jag överlycklig att det inte var ett rådjur eller ett vildsvin. En kofångare går att byta men en trasig Billen eller Linus är svårare att pussla ihop.

I onsdags var jag kompledig eftersom jag var schemalagd att jobba idag, lördag. Förutom att ta bilen till verkstaden hann vi med ett besök på Trelleborgen. Det är alltid lika roligt då vi väl tar oss tid att besöka sevärdheter i närheten av där vi bor. Även om Trelleborgen som turistmål kanske skulle behöva utvecklas en aning var besöket väl värt besväret.

Så. Det är min sommar hittils. Inget man skriver om i livsstilsmagasin eller gör rafflande dokumentärer om. Veckorna har flutit fram och jag har mer eller mindre levt för den tid jag haft med familjen då jag INTE jobbat.

Om dryga tre veckor börjar skolan och jag ser fram emot att få plocka fram hjärnan ur burken i badrumsskåpet igen. Att få tänka på regelbunden basis igen ska bli skönt. Det, och att återigen vara mer eller mindre herre över sin egen tid.

Att arbeta i butik...

2007-08-09T22:46:00.000+02:00

...äter effektivt upp all en stackars människas fritid. Bloggen bär en sorglig vittnesbörd om just detta, då det var mer än en månad sedan jag publicerade mitt senaste inlägg.

Jag slutar mitt jobb kvart över 6 (OM vi lyckas stänga i tid, d.v.s.) och är hemma strax innan sju. Ofta har vi planerat dåligt och måste åka iväg och handla direkt när jag kommer hem.

Två gånger sedan jag flyttade till Staffanstorp, för drygt ett år sedan, har samma bisarrt irriterande sak hänt mig då jag gett mig iväg för att handla efter jobbet. Två gånger på mindre än en månad och aldrig tidigare, någonsin.

Eftersom jag vid 7 tiden oftast är vrålhungrig efter att ha jobbat en hel dag i en psykosocialt undermålig arbetsmiljö brukar humöret inte vara på topp under dessa våra shoppingrundor. Lägg därtill det faktum att jag har lunch vid 12 och sällan får mat igen innan 8. Således svär jag inombords, väl i affären, samtidigt som jag försöker samla mig tillräckligt för att kunna hjälpa till att reda ut vad vi faktiskt behöver handla.

Igår hade vi som vanligt inte mycket aning alls vad vi skulle svänga ihop till kvällsmat. Eftersom vi bara skulle handla lite hade vi tagit en korg istället för en vagn, något som normalt sett bidrar till irritationen ytterligare då vi alltid handlar mer än vi trott och korgen efter 5 minuter knappt går att lyfta längre. P.g.a detta brukar vi ställa korgen ifrån oss, medan vi fyller på från varsitt håll med saker vi kan tänkas behöva.

Det var återigen vid köttdisken det hände, på samma ställe som förra gången. När vi skulle ta vår korg för att gå till kassan fanns den inte. Korgen var borta.

Inte svår att hitta, vi hade inte glömt var vi ställt den... den var puts väck! En gång tidigare har samma sak hänt och då hittade jag vår korg i andra änden av butiken efter 10 minuters idogt letande. Men inte igår. 15 minuter senare hade vi fortfarande inte hittat den och det enda vi kunde göra var att försöka rekonstruera de inköp vi redan tänkt ut. Det kändes som att gå vidare till GÅ utan att inkassera kronor 4000.

Min fråga är nu som följer. Finns det någon i byn jag bor som har den perverterade hobbyn att springa och sno andras surt utvalda och synade fläskkotletter? Är denne någon för lat för att själv tänka ut vad den ska handla och tar därför helt sonika någon annans korg istället? Finner han eller hon kanske rentav ett nöje att se mig virra runt med svart rök puffande ur öronen?

Eller är det bara så att folk här i moderaternas förlovade byhåla bryr sig så lite om sina medmänniskor att de skiter i huruvida de vänder upp och ner på en människas vardag när de springer iväg med någon annans shoppingkorg av misstag och sedan inte ställer tillbaka den igen?

För 4 år sedan och en dag...

2007-07-08T15:51:00.000+02:00

...blev jag och Billen officiellt ett par. Händelser som denna brukar i vårt civiliserade samhälle oftast markeras med någon form av festivitet. Självklart ville inte vi vara ett dugg sämre.

När normala par firar "jubileum" går dom på en fin restaurang, äter en god middag med stearinljus och vit linneduk. Kanske avslutas kvällen med champagne, jordgubbar och ett skumbad med rosenblad.

Vårt sätt att fira var inte på något vis likt den bild jag nyss målade upp. Det som är romantik för en människa är det inte för en annan. Återigen gör sig hermeneutiken påmind i min vardag. Jag hade en underbart mysig dag med min kära. Tack Billen, du är en fantastisk pojkvän!

Vår jubileumslördag bestod i två planerade besök, ett till min mor för att hämta hem vår extranyckel, och ett hos Billens far för att klippa hans gräs medan han var på semester. Utöver dessa ärenden dagen vikt åt generellt slappande.

Eftersom vi varit alldeles för lata för att storhandla i veckan som gick bestod frukosten i två skivor torrt bröd med tvivelaktig, gammal marmelad och ett glas vatten. För att sedan komma tillrätta med den akuta hunger som på grund av just denna improviserade nödfrukost infann sig runt tidig luchtid tog vi en sväng inom Subway i Lund. Subways Subs har på kort tid vunnit osannorlikt hög status i vår familj: visst, det är kleggig snabbmat av värsta sort- men det är så gott! Vår lunch blev varsin foot-long, en portion som ger energi nog för 14 timmars intensivt skogsarbete.

Efter vår romantiska lunch på Subway tog vi en promenad längs havet i Barsebäcks hamn medan vi väntade på att mamma skulle komma hem. Diskussionen kretsade till största delen kring den lukt av förruttnelse som alla svenskar förknippar med kusten. Sedan jag var liten har man alltid sagt "...det luktar hav!" när min näsa fyllts av stanken från ruttnande musslor, tång och grönt lödder i strandkkanten. Jag undrar stilla om någon från Medelhavet skulle skriva under på att hav luktar just så. Sedan saknade vi Grekland litegrann.

Efter att ha avnjutit en himmelsk gräddtårta med jorgubbar i mammas och hennes sambos nybyggda växthus tog vi en sväng inom ICA Maxi för att hitta något festligt att äta senare på kvällen. Med en foot-long sub fortfarande tungt vilande i magen kom vi fram till att ostbricka verkade vara ett vettigt alternativ till en lagad middag. Efter en timme vid köp-DVDerna fick vi dessutom med oss fyra filmer hem.

Från Maxi lyckades vi bärga följande: en bit Saint Agur, en bit Chaumes, en bit Taleggio och en bit av en helt underbar grottlagrad Gruyére. Tillsammans med vindruvor, galiamelon, kex och nybakad baguette blev detta en helt fantastisk måltid. Eftersom jag inte haft framförhållningen att skaffa oss en flaska schysst rödtjut fick jag dricka en Kilkenny till min ostbricka. Billen valde en liter hemmagjord chokladmilkshake.

Sittande framför TVn i mjukiskläder, med en laddning underbara ostar firade vi så vår årsdag med en av de sämsta filmerna jag någonsin haft oturen att se: Vlad. Halvvägs in i filmen avslutade jag kvällen med att somna under en filt på soffan.

Idag har vi spenderat dagen med ytterligare en film, "Goodbye Lenin". Om gårdagens film var det sämsta jag nånsin sett får dagens istället en plats bland de bästa. För att inte lyckas producera internettets längsta blogginlägg hittills tänkte jag lämna handlingen därhän, åtminstone tillsvidare, och istället bara VARMT rekommendera alla som läser att se den. Asken med tryfflar Billen köpt för att ge mig i present igår, men sedan aldrig fann rätt tillfälle att överlämna, fick jag till frukost.

Så. Romantiken ligger inte i rosenbladen, eller i den inhyrda violinisten. Den ligger i skratten, ömheten, glädjen över att vara tillsammans och möjligheten att vara sig själv till 100%. Att välja chokladmilkshake till ostbrickan istället för en Rioja, och att kunna somna i mjukisbyxor till en helusel film man själv valt och fortfarande tyckas om precis lika mycket.

Första dagen på jobbet idag...

2007-07-02T21:55:00.000+02:00

...efter en natt med 3 timmars sömn. Uppdatering om vår semester kommer när jag inte ser dubbelt av trötthet längre.

Två saker hände mig idag, min första dag på jobbet.

1. Jag frågade en manlig kund "Vill du jag ska klippa av den som dinglar, eller vill du ha den kvar?", bara för att höra mina kollegor brisera av skratt i bakgrunden åt min fråga som i realiteten gällde en prislapp och inte en lem.

2. Jag blev attackslickad på benet av en flicka i 3 års-åldern. Innan jag visste ordet av hade jag en stor, blöt, tungformad fläck på mina svarta jeans. Bisarrt är nog ordet som beskriver händelsen bäst.

Nu: soffdöden, innan jag kollapsar över tangentbordet.

Det är över 25 grader varmt.

2007-06-09T16:07:00.001+02:00

Jag har spenderat dagen på vår radhusgräsmatta, iförd en ny bikini (med resår!), i sällskap av en kall Heineken och en bok av Tad Williams.

Livet är fullkomligt underbart när man tillåter sig själv att slappna av tillräckligt för att kunna njuta av det. Som det är nu tillåter värmen ingen annan aktivitet än stillasittande/liggande.

I likes!

Charter och ledighet.

2007-06-06T22:24:00.000+02:00

Nu när uppsatsen är klar och ventilerad har jag ett par veckor helt lediga i kalendern innan det är dags att börja sommarjobbet. Den 24:e juni flyger vi från Köpenhamn till Kreta på en en veckas charter.

Sist jag var på en charterresa var jag i 12 årsåldern och reste i sällskap med min familj. Jag och min lillasyster var medlemmar i Vingresors barnklubb och Elvis-showen som sattes upp på hotellet fick mig att dyrka Elvis en hel sommar. Jag minns dessutom hur barnklubben hade sin egen show, en kväll i veckan och att vi dansade (och eller sjöng?) på en scen inför alla hotellets gäster. Jag var nog mycket modigare som barn...

Jag har aldrig trivts något vidare i varken solen eller på stranden. En genomsnittlig sommar skulle jag gissa att jag åker till stranden två eller tre gånger och då alltid motvilligt. Det är därför till min stora förvåning att jag nu plötsligt ser fram emot värme, sol och möjlighet att inte göra något vettigt alls i en vecka. Alla böcker jag inte funnit ro att läsa under terminerna ska få följa med till Grekland. Min sju år gamla bikini, som knappt har någon resår kvar, ska eventuellt bytas ut mot en ny och elastisk.

Sen ser jag mig själv framför mig, liggandes i en solstol vid poolen med en bok och en islatte. Himmel, vad skönt det ska bli med semester!

Indiana Jones...

2007-06-02T00:38:00.000+02:00

och jakten på den försvunna skatten.

Fredagkvällen har spenderats med hyrfilm och popcorn. Glatt överraskad blev jag varse att filmen från 1981 är precis lika bra nu som då. Matinéfilm, i ordets rätta bemärkelse, fast med mina nostalgiska glasögon så långt mycket bättre än de motsvarigheter som produceras idag.

Att återuppleva barndomen med Indiana Jones fick mig att längta efter att få möjlighet att se om de 3 säsonger av "The Twilight Zone" som gick mellan 1985 och 1989. Trots att jag letat efter avsnitten på köp-DVD så fort jag haft möjlighet har jag bara lyckats hitta de från -59.

Då serien gick på svensk tv hette den "Bortom mörkret". Jag vet inte exakt vilket år det var, men jag bör ha varit i 10 årsåldern. Ingen i min familj var någonsin uppe efter halv 11, varesig det var vardag eller helgdag. Så på fredagkvällar låg jag själv i ena hörnet av hörnsoffan, med pappa snarkande i det andra, under en filt och väntade på att min favoritserie skulle börja klockan 22.45.

Eftersom jag naturligt var av samma kvällströtta skrot och korn som resten av familjen fick jag verkligen kämpa för att lyckas hålla mig vaken. Min lösning på problemet blev den balja med kallt vatten jag ställde brevid mig på soffbordet och som jag doppade huvudet i med jämna mellanrum för att inte somna.

Seriens producenter skulle bara veta att det långt upp i norra Europa låg en förväntansfull tioåring med huvudet i en plastbunke med vatten, bara för att kunna se hur karaktärerna i serien på olika märkliga vis "... entered the Twilight Zone...".

Jag är en fegis.

2007-05-28T20:13:00.000+02:00

Det finns inget Eibon är så rädd för som saker hon inte har kontroll över. Hellre gör jag något jag verkligen hatar, men vet jag jag kan förvänta mig av, än slänger mig ut i något som jag inte vet vad det är.

Problemet med att ha en såpåss neurotisk livsåskådning att det är väldigt lätt att rubba mina cirklar. Det räcker med att ett jobberbjudande dyker upp från ett håll som jag inte riktigt räknat med.

Min rädsla för förändring tar sig även uttryck gällande vilka filmer jag ser: helst ser jag något jag redan sett, som jag vet att jag gillar, än provar något nytt och riskerar att bli besviken.

Böcker, samma sak. Jag får verkligen anstränga mig för att inte begränsa mig till att bara läsa mina favoritböcker om och om igen.

Mat. Väljer jag någonsin en annan pizza än den jag brukar äta? Provar jag något nytt de gånger jag bara har mig själv att ta hänsyn till då jag ska laga mat? Knappast. Det blir ett säkert kort, gång på gång.

Kläder? Jag fastnar för ett märke, köper på mig ett nätt lager och 10 år senare när plaggen börjar falla sönder i sina beståndsdelar släpar jag mig hyperventilerande ut för att finna en ny 10-årsuppsättning.

Det enda positiva i det hela är att jag är medveten om vilken trähatt jag är. På så vis kan jag sparka till mig själv på smalbenet när jag går helt överstyr i mina nojjor. Det är vid sådana tidpunkter saker verkligen kan hända i mitt liv. Då är jag panikslagen, livrädd... men oftast återställs balansen efter ett tag och förändringen blir till det bättre.

Sist jag höll på att implodera av nervositet var när jag skulle börja plugga. Flera gånger ifrågasatte jag det fullkomligt idiotiska beslutet att SÄGA UPP en FAST TJÄNST (Nej, tjänstledig ville jag inte vara. Det verkade fegt t.o.m i mina ängsliga ögon.) för att börja läsa till kulturkofta. Sen gick det så bra det bara kunde...

Om en vecka kommer uppsatsen vara ventilerad och klar. Visserligen har jag 40 poäng kvar att ta innan jag kan plocka ut examen, men återigen känns det som om någon stulit mina favoritjeans och jag måste ge mig ut på jakt efter ett par nya.

Känslan av att vara borttappad, vilsen och att sakna något väsentligt dyker upp varenda gång jag tänker på att jag snart pluggat färdigt. Nu när jag precis vant mig vid tillvaron som student är det dags att kasta sig ut i arbetslivet igen.

Med största sannolikhet kommer det även denna gången gå alldeles utmärkt. Förhoppningsvis låter jag inte min rädsla hindra mig från att prova mina vingar inom det jag är utbildad till, även om konkurrensen verkar vara tuff, och kraven på egen uppfinningsrikedom höga.

För någonstans där långt inne, är knyttet inte så rädd alls. När stjärnorna står rätt och förutsättningar finns är det inget som kan stoppa henne. När hon bara vågar kliva ur sitt skal och försöka.

All work and no play...

2007-05-16T23:35:00.000+02:00

..satte jag punkt för idag. Om jag tänker bort det faktum att jag faktiskt varit på UB och kopierat en uppsats, som jag läste under tiden frisören grejade, har jag spenderat dagen med att distansera mig från uppsatsen och varva ner.

Idag var dagen jag inkasserade min muta till mig själv, dagen jag fick möjlighet att (i den mån det gick) återställa min hårfärg från kulturkofterött till rågblont. Det gick sådär. Påminn mig att ALDRIG hemfärga håret igen... någonsin!

När färgen suttit i 5 minuter började väteperoxid droppa ner på uppsatsen jag satt och läste och slingorna med färg bubblade, fräste och började kännas varma. Min frisör, som jag har 100%-igt förtroende för och har haft i 10 år, kom nervöst farande och bestämde sig för att färgen på mitt huvud satt igång någon form av kemisk reaktion. Resten av tiden färgen satt i vaktade hon utvecklingen som en hök, redo att gripa in om något verkade gå snett. Jag var alldeles lagom bekväm med situationen.

Slutresultat blev hursomhelst bra och jag är jättenöjd. Att slippa ha långt hår som aldrig torkar och som jag trasslar in mig i när jag sover är fullkomligt underbart. Den röda resten från hemfärgningen syns tyvärr fortfarande: den satt som sten, och att bli av med den hade kostat mig håret. Förhoppningsvis har jag lärt mig något på kuppen. Eller...?

Sushin jag åt till lunch var kronan på verket. Jag passar på att äta sushi när jag lunchar själv, eftersom övriga familjen vägrar äta det. Efter att ha suttit inlåst i 2 veckor frenetiskt skrivande på uppsatsen var det skönt att komma ut bland folk igen.

Efter helgen kommer jag vara en ny människa, redo att uträtta storverk igen. Dödspromiss!

Jag är på min avslutande diskussion.

2007-05-14T11:54:00.000+02:00

Det är nu jag summerar alla de viktiga poänger jag presenterat på de övriga 30 sidorna i uppsatsen.

Det är här jag bländar publiken med mitt rakbladsvassa intellekt och för mänskligheten ovärderliga iakttagelser och slutsatser.

Det är här jag tänker: jaha.... vad var det nu...hmmm??

Och så står det plötsligt stilla.

Undrar om det kommer till mig om jag går och duschar och äter lunch...

Nu har jag...

2007-05-10T13:47:00.000+02:00

...nästan 26.

Jag är riktigt stolt över mig själv.

Fast min handledare säger att jag inte ska stirra mig blind på sidorna gillar jag ändå tanken på att jag producerat 13 sidor förhållandevis bra text denna veckan. Och dagen är inte slut än...

Yay!

Uppsatsproduktionen...

2007-05-09T12:04:00.000+02:00

...går framåt.

Just nu har jag nästan 21 sidor och hyfsat bra koll på läget.

Kan jag bara hålla det tempo jag nu fått upp finns det ingen anledning till oro över att eventuellt inte bli klar.

Hoppas, hoppas.

Så var det dags igen!

2007-05-08T22:26:00.000+02:00

Ännu en gång har jag babblat en massa obegriplig smörja i sömnen. Det enda som skiljer denna gången från alla andra gånger är att Billen hade fattning nog att hämta sin mobiltelefon och med hjälp av inspelningsfunktionen dokumentera det hela. Allt för att jag själv skulle få det tvivelaktiga nöjet att höra det hela i efterhand.

Dennna gången handlade min utläggning om Lennart Swahn. Lennart Swahn gjorde saker med händerna. (För att tydliggöra PRECIS vad Lennart Swahn gjorde gestikulerade jag här vilt när jag berättade.) Han gjorde saker. Saker som dom inte gillade.

Sin vana trogen grep Billen förstås tillfället att driva lite med mig. Istället för att bara nicka och flina som han brukar när jag raljerar började han fråga ut mig.

-"Vem gjorde saker, sa du?"
-"Lennart Swahn, alltså?"
-"Dom gillade det inte, säger du?
-"VEM gillade det inte?"

"FOLK!!", slutade det med att jag fräste. Sedan följde jag upp med:
-"Du är så jävla irriterande!" Två gånger förbannade jag hans frågvishet. Strax därpå vände jag mig om, arg som ett bi och somnade som om inget hade hänt.

Allt jag minns såhär i efterhand är en vag känsla av irritation över något odefinierat.

Och så undrar jag stilla vad exakt det är som är paj och trasigt i mitt huvud.

Konsten att muta Eibon.

2007-05-04T23:00:00.000+02:00

För att få mitt sorgliga student-jag att göra sitt allra yttersta för att bli klar med en riktigt bra uppsats i tid, har mitt fritids-jag beställt en tid hos frisören.

OM student-Eibon gör vad hon ska de kommande veckorna får hon den 16:e maj avnjuta ett par timmar i en frisörstol och samtidigt bli av med den eländiga hårfärg som dagligen påminner henne om hur DUMT det är att inte lära sig av sina misstag. Kulturkofte-rött är inte så hett när det tvättats ur till oigenkännlighet.

Eftersom jag föddes blond var det nog någon form av mening med det. Att försöka motverka universums naturliga gång är bara dumt.

Nu återstår bara att bruka allvar så jag kan inkassera mutan.

John Ajvide Lindqvist...

2007-05-03T22:31:00.000+02:00

...interjuades i Babel special i SVT 2 igårkväll, halv 9. Eftersom mitt närminne är under all kritik glömde jag bort att jag skulle se programmet en halvtimme efter jag bestämt mig för det, och fick således streama det från SVTs hemsida direkt efter det slutat. Det gick, men det var hackigt.

Ungefär halvvägs in i interjun med John, som för övrigt visade sig vara en jordnära, skojig och ruggigt sympatisk kille, visade det sig att han och jag delar neuroser. Sedan mina tidiga tonår (mest troligt sedan jag började läsa böcker med flera kapitel. Jag läste Poe, Stephen King och Spöktimmen när resten av klassens flickor läste Anne på Grönkulla) har jag alltid varit rädd för att simma på djupt vatten. När jag äntligen kommit över min skräck för hajar (Ja! Självklart kan det finnas hajar i Sövdesjön!) föddes tanken på vandöda i vattnet. Spökhistorier om strandvaskare som i min fantasi sträckte sina knotiga, ruttnande fingrar efter mina små fötter när jag simmade över dom gjorde att jag drog mig för att simma alls.

Fortfarande idag är zombier i vattnet något av det otäckaste jag kan tänka mig. Rädslan för att simma på djupt vatten håller i sig, men eftersom jag dessutom fått en grav släng av badkruka på äldre dar är detta sällan en fobi som håller mig tillbaka. Jag sitter hellre på land med en bok, helt enkelt.

Så: Både jag och John Ajvide Lindqvist är rädda för hajar och zombier i vattnet.

Utöver det är det tre veckor kvar tills min uppsats ska vara klar och vandöda i Sövdesjön är mitt minsta problem just nu.

Herrgud, jag insåg just...

2007-05-01T22:35:00.000+02:00

att jag TOTALT missat något som jag verkligen inte borde ha missat.

Under ett par år nu har mitt missnöje med det samhälle jag framlever min vardag som en del av blivit alltmer påtagligt. Program som "Äntligen hemma", "Roomservice" m.fl. har gjort mig sur och irriterad och jag har bestämt VÄGRAT att titta på program som produceras ENBART för att jag ska köpa mer av produkt X, men som samtidigt kamoufleras som underhållning.

Funderingar kring varför snart nog alla tjejer omkring mig nämner "shopping" som huvudsakliga fritidsintresse istället för "modellplansbygge", "körsång" eller "judo" har fått mig att ställa mig själv frågan om det verkligen är så att det inte finns något som är viktigare för den genomsnittlige medborgaren i väst än att konsumera.

Plötsligt kommer Nina Björks krönika i DN den 25:e mars. Eftersom jag är en lantlolla som inte läser DN går denna krönika mig helt förbi. Såhär i efterhand kan jag ångra att jag inte läser DN på en mer regelbunden basis: människan skriver ju precis det jag tänkt!

Så. Här sitter jag nu. Jag skriver en magisteruppsats där själva tanken kring ämnet föddes ur frustration över ett samhälle som sätter konsumtion framför allmänt goda gärningar och kulturell substans, och där ställen som NOVA är själva templet för medborgarnas tillbedjan. Och så missar jag något så viktigt som väskdebatten!

Samtidigt som jag känner mig helt förbisprungen finner jag även tröst i att det verkar finnas andra som jag därute. Folk (läs: kvinnor, tjejer...) som INTE modebloggar och som går på fest i en tio år gammal klänning utan att skämmas ögonen ur sig.

Boken som Bi tipsade om på senaste handledningsmötet, "De skamlösa" hamnade plötsligt mycket bättre till i prio-ordningen. Kanske blir det ytterligare en beställning hos Adlibris i veckan. Eller, ännu bättre, ett besök på biblioteket. På så vis slipper jag nämnligen köpa den.

Att deklarera...

2007-04-25T12:02:00.000+02:00

...kräver tydligen en kunskapsnivå likvärdig den man behöver om man vill ge sig på att utveckla rymdfarkoster.

Efter att ha suttit mellan 16.00 och 19.00 igår och fortfarande inte lyckats fylla i två (2!!) eländiga blanketter, tvingas jag idag kasta in handduken.

Idag tar jag mina två blanketter och far in till mäklaren så hon får reda ut det åt mig. Jag har snart en magisterexamen, men lyckas ändå inte fylla i en K2 och en K6 på rätt sätt.

10 sidor uppsats har jag lyckats klämma fram i alla fall. Skomakare, bli vid din läst.

Jag drömde om Vejbystrand häromnatten.

2007-04-23T09:16:00.000+02:00

Jag var i drömmen återigen på besök i det lilla korsvirkeshuset på Skogsvägen. Trädgården var lummig och grön som vanligt, det gamla växthuset tittade sömnigt fram bakom brunnen, halvt övertäckt med buskar.

Där mellan de två husens vinkel och utedasset var sommarluften varm och doftade av kryddor och grönska. Det var alltid omöjligt att föreställa sig att denna lilla idyll med tiden kommit att ligga mitt i ett bostadsområde bland prefabricerade Smålandsvillor och mexitegelhus.

När grannarna tog en dusch i helkaklade badrum och ett glas vatten ur en toppmodern blandare, stod vi nakna på gräsmattan och hinkade vatten över oss skyddade från insyn av en gigantisk doftande kaprifol och drack ur dunkar som hämtats på gården 10 minuter bort då brunnens vatten inte var tjänligt att dricka.

Efter en improviserad dusch på gräsmattan ställde vi oss kanske i det gamla köket och åt en macka av nybakat, himmelskt oreganobröd med kesella och örtsalt. Kanske hade Majas mamma bakat lavendelskorpor som vi fick njuta som efterrätt . Golvet i köket var av gula tegelplattor som med åren slitits mjuka och släta. Diskbänken var så låg att man nästan fick stå dubbel när man diskade men berättade en alldeles egen historia.

Inuti var huset helt olikt alla andra hus jag hunnit med att besöka i mitt då 16-åriga liv. Från att ha vuxit upp i en by där alla mina vänner bodde i hus byggda -75 eller senare, med plastfoder runt dörrar av plastlaminerad spånskiva, var den solblekta, bubbliga tapeten med rosenknoppar och de spröjsade fönstren med handblåst glas något helt nytt och främmande. På vintern höll elektriska element temperaturen uppe i villorna i Sandby; här satte vi på ugnen och lät ugnsluckan stå öppen för att hålla värmen.

Det gamla målade plankgolvet var mjukt mot fötterna och inte en vinkel var helt rät i rummens hörn. Takhöjden med bjälkar var avsevärt lägre än i moderna hus och rummet slöt sig därför kring mig och blev till den tryggaste platsen på jorden. I korgar på bordet i stora rummet stod alltid ringblomsblad på tork. En doft av örter var en lika naturlig del av rummet här som en soffgrupp är i ett villahem.

Saker som annars spelade stor roll i mitt liv då jag var 16 år, som att jaga modekläder och smink, fick en underordnad betydelse på sommaren i Vejbystrand. Här gick man på fest i en islandströja och ett par av de slitna Birkenstocks som stod på rad i köket, efter att man tvättat håret i diskhon. Så fin som jag kände mig när jag dök upp på fester då har jag nog inte känt mig sedan dess.

Sedan efter vi kommit hem och sovit ett par timmar in på natten smög jag ut barfota i det daggvåta gräset för att gå på utedasset. Jag kan fortfarande minnas stjärnorna ovanför mig, hur trädgården var nästan magisk och hur dess dofter var så mycket starkare nu på natten än på dagen.

På senare år har huset i Vejby fått en toalett och en dusch installerad inomhus. Nuförtiden kan man dricka vattnet ur kranen och ett av de två husen är behagligt varmt vintertid. Trots det får det gamla korsvirkeshuset fortfarande symbolisera den verklighet jag med tiden kommit att värdera högst av allt: en enkelhet i tillvaron som i dagens samhälle känns nästan utopisk.

Jag vet inte om jag någonsin kommer få chansen att leva så igen, men drömmen om somrarna i Vejbystand fyller mitt hjärta med värme och mitt sinne med doften av libbsticka. Tack vare Maja och hennes underbara familj.

Att uppdatera bloggen...

2007-04-03T21:22:00.000+02:00

...har varit så långt ner på prio-listan den senaste veckan att det nästan helt försvunnit ur sikte. Varför varken vill eller tänker jag blogga om eftersom det är ljusår för privat för att redogöra för i en dagbok på Internet. Låt mig bara kallt konstatera att de senaste tio dagarna varit skit. En riktig bottennotering. All time low.

Så idag har jag gjort något som för ett litet tag fick mig att glömma allt sorgligt och tungt. I den vårvarma aprilsolen tog jag på vinst och förlust med Linus till Skissernas Museums skulpturpark. Lite för att få tiden att gå medan vi väntade på att Billen uträttade ett ärende och lite som ett experiment för att se vad han skulle gilla det.

Jag blev glatt överraskad över hans reaktion. Vi gick där i gräset, bland drivor av Scilla, från det ena konstverket till det andra, ivrigt diskuterande vad det skulle kunna tänkas föreställa. Vi kände på den svala stenen, knackade på bronsen och strök med händerna över mjukt polerat stål.

Det var verkligt befriande att diskutera konst med en 8-åring som är så underbart fri från föreställningar om konst som finkultur och hur den "bör vara och förstås". Barn använder dessutom alla sina sinnen när dom närmar sig konsten. När vi vuxna står en bit ifrån och tittar knackar barnen, känner, klämmer och springer runt konstverket.

När vi efter ett tag besökt alla verken i tur och ordning visade jag Linus de små plaketterna som gav oss konstnärens och konstverkets namn. Hans ansikte sken upp när han begrep att han här hade en nyckel, en form av facit, till vad konstverket föreställde och självklart var vi nu tvungna att ta en runda till för att jämföra plaketten med vad vi kommit på. Trots detta var vi i slutändan rörande eniga om att vår tolkning var mest sann, för oss i alla fall. Att det inte finns något facit utan att konstupplevelsen är högst subjektiv, i sann fenomenologisk anda.

Efter vår lilla vandring avlöjade jag att huset vid sidan om parken även det var fullt av skulptur och målningar. Jag lovade att jag skulle greja så att vi kunde komma tillbaka när Muséet öppnade för dagen kl. 12.

Det gjorde vi, alla tre, och jag vågar säga att vi fick en riktigt trevlig, om än annorlunda eftermiddag. Förhoppningsvis har intresset väckts såpass att vi kommer iväg till Louisianas skulpturpark någon gång till sommaren. Med en korg fika och vackert väder har en utflykt dit alla förutsättningar att bli fullkomligt makalös.

Min favorittolkning för dagen var den av en skulptur som på sommaren är en del av en fontän. Skulpturen bestod av ett stort antal ihopsvetsade stålpinnar som tillsammans bildade ett spretigt, fyrkantigt gytter på ett stenpodie. "Ikaros" hette skulpturen och innan jag hann haspla ur mig historien om Ikaros för att förklara vem han var hade Linus bilden solklar för sig.

"Det är ju klart den heter ICA! ICA är ju en massa pelare (han pekade på rören), och så är det ju fyrkantigt sådär (han pekade på stenpodiet)." Plötsligt var det solklart även för mig att jag inte stod inför en skulptur av en mytologisk person utan en av en dagligvaruhandel.

Eibon drömmer om...

2007-03-22T19:32:00.000+01:00

...att någon gång få se Les Miserables i London.

Kanske kommer det hända? När jag blir stor? När jag får ett jobb och tjänar pengar?

Ända sedan jag fick sitta med i ljudbåset under slutscenen på ett genrep då Malmö Musikteater satte upp musikalen för kanske 7 år sedan har jag drömt om att få uppleva hela Les Miserables någon gång.

Jag minns forfarande känslan av tungt ylle i de kappor som hängde på rad i garderoben bakom scenen, korsetterna i skrädderiet och de underbara perukerna i perukmakeriet. Hela eftermiddagen efter mitt besök på teatern grät jag. Jag grät för att det plötsligt blev så påtagligt hur gärna jag velat följa min dröm att bli maskör, men också hur jag troligen aldrig skulle komma att göra det.

Drömmen är inget jag sörjer idag, det var ett medvetet val att låta bli. Hela livet går ut på att ställa saker mot varandra och göra val utifrån detta. Jag valde trygghet och någorlunda chanser att få ett fast jobb över min dröm och med den ett kringflackande liv som frilansare och jobb bara i sporadiska projekt.

Omständigheter gjorde att jag heller aldrig fick chans att se uppsättningen i Malmö i sin helhet, tyvärr. Detta, däremot, är något jag fortfarande ångrar.

Jag har i alla fall njutit av musiken på MP3 hela dagen. Jag ÄLSKAR musikaler.

Lägg det till listan av "saker ni inte visste om Eibon".

För att hejda den galopperande galenskap...

2007-03-20T21:45:00.000+01:00

...som hotar med att göra mig till ett nervvrak inom en inte alltför avlägsen framtid har jag BESTÄMT MIG. Inte för att äta Lätta för att inte bli fet, utan...

...jag har BESTÄMT MIG för att bli sådär bra på att hålla isär arbete och fritid som jag var i början av min studietid igen. Jag antar att det är såhär folk känner det som sysslar med något dom brinner för med hela sin varelse men brinner alltför starkt och går in i väggen.

Från och med i afton får jag inte göra NÅGOT studierelaterat alls efter kl. 6 på kvällen eller på helgerna. Jag får inte kolla forumet, mailen, inte fundera över skolan, inte nojja över den-ingenting! (OM inte situationen ABSOLUT kräver det! Ska jag vara helt ärlig mot mig själv är det dock väldigt sällan den gör det sålänge jag gör vad jag ska dagtid i veckorna)

På så vis kan jag bli kloka, sunda, lätt neurotiska men oftast rätt glada Eibon igen.

My heart sinks deep into the well of sorrow...

2007-03-20T18:27:00.000+01:00

...brukar min favoritkatt i Animal Crossing säga när hon känner sig ledsen. Just det är precis vad mitt hjärta gör nu.

Idag är den 20 mars. Idag fyller min älskade mamma år. Det kom inte jag ihåg.

När hon ringde alldeles nyss för att avstyra ett eventuellt överraskningsbesök blev hon varse att hennes dotter, som aldrig glömt en födelsedag i sitt liv, (förutom Majas, vanemässigt. Förlåt Maja!) inte hade en aning om att det var hennes födelsedag. Stackars mamma! Och himmel vad jag skäms!

Det finns tusen anledningar att jag inte kom ihåg min mammas födelsedag.

En är att jag inte köpt några kalenderblad till min Filofax. Detta i sin tur beror främst på att jag tyckte det var för dyrt när jag stod där på Gleerups runt årsskiftet. Istället valde jag en paniklösning när situationen blev ohållbar och började i Februari använda den kalender Handelsanställdas förbund skickar vartenda år, men som vanligtvis hamnar i soporna.

Eftersom Handels kalender är FUL som SYNDEN har jag inte, som jag alltid gör med min Filofax vid årets början, satt mig ner med en fin penna och prydligt skrivit in årets alla födelsedagar. Jag har mest i panik krafsat ned veckans händelser efterhand som dom ramlat på mig som jättefiskar från skyn. Att det blev just mammas födelsedag jag glömde berodde nog helt krasst på att hon var först i år.

En annan anledning är att jag just nu håller på att gå sönder av stress. Normalt sett är jag charmigt (?) virrig, men sedan strax efter jul har jag tvingats möta ett nytt "jag" som påminner mycket om professor Kalkyls ännu virrigare lillasyster. Förutom att jag glömmer saker på löpande band har jag konstant spänningshuvudvärk och ständigt dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt. Ovanpå detta ska jag hitta ett nytt vettigt hem åt en av mina älskade katter, fixa ett jobb så att jag klarar sommaren ekonomiskt OCH göra bra ifrån mig i skolan.

Jag älskar att studera: det ger mig ofantligt mycket i utbyte. Men det kräver också en enorm insats av mig. Just nu känner jag en intensiv längtan efter att ha ett jobb igen, ett jobb som ger rutiner. Med ett jobb är man på jobbet när man jobbar och är ledig när man är ledig: som det är nu känner jag mig inte riktigt närvarande någonsin eftersom jag alltid har halva medvetandet i något som ska grejas i skolan.

Så. Skälen att jag glömde din födelsedag, älskade mamma, finns där. I mina egna ögon är jag en hopplöst dålig dotter, fast jag nog innerst inne vet att du tycker jag är rätt bra ändå. Jag vill att du ska veta att det ABSOLUT INTE var ett medvetet val att glömma bort din födelsedag och att jag vet att du aldrig, aldrig någonsin skulle glömma min.

När jag tänker på dej, min fina, kloka mamma blir jag alldeles varm i magen och lycklig. Jag hoppas att du vet att jag älskar dig gränslöst, fast jag glömde din födelsedag 2007.

Mer fenomenologi åt folket!

2007-03-19T15:33:00.000+01:00

Efter att ha tagit mig igenom läskursen helskinnad har nu förberedelserna för nästa moment, metodkursen, tagit vid.

Min uppgift är nu att sätta mig in i Fenomenologin så till den grad att jag kan hålla ett två lektionstimmar långt seminarium om vad den innebär och hur jag tänker tillämpa den i min uppsats.

När jag suttit där med mina böcker har det det vid flera tillfällen slagit mig hur mycket jag börjar gilla tankegångarna i fenomenologin.

För det första: Epoche. Att se på världen utan förutfattade meningar, utan att döma eller välja ståndpunkt. Kunde vi alla göra det lite till mans skulle många problem i vår värld vara lösta.

Med ett öppet sinne skulle vi direkt slippa fördomsfullhet gentemot människor med vad vi uppfattar som "fel" hudfärg, religion, kläder, frisyr, sexualitet etc. Som en bonus skulle vi även slippa intensivt och besvärande nojjande över fettvalkar framför spegeln en lördagskväll, i de fall detta förekommer.

För det andra: den imaginativa variationen gör att vi inte kan förutsätta att allas bild av en given sak är densamma. Därigenom måste vi vara öppna för möjligheten att andra uppfattar saker på ett annat sätt än vi själva gör. Detta leder mig osökt vidare på spåret att det då inte heller finns korrekta eller felaktiga tolkningar av något, eftersom det är högst individuellt hur man uppfattar en företeelse.

"Det där är väl självklart?", säger ni då?
Nä! Jag tror fortfarande det sitter en massa människor ute i landet med tolkningar av, för att ta ett exempel, konst som de själva anser vara mer rätt än andras. De människorna har inget att hämta om vi gör fenomenologin till ledstjärna för våra kulturella högsäten och institutioner. På så vis blir konstvärlden demokratisk och konsten blir till för alla!

Yay!

Jag är frisk!

2007-03-13T22:31:00.000+01:00

Det är underbart!

Rastlös som jag är till min personlighet reder jag normalt sett inte riktigt ut att ligga på soffan tre dagar i sträck. Denna gången gjorde tröttheten och illamåendet dock att jag inte kunde dra igång att avfrosta frysen eller röja i klädkammaren bara för att jag var less på att vara sjuk. Jag vilade... och vilade... och vilade lite till.

Efter att ha vilat flitigt tills på fredagkväll var jag således så pass kry på lördagen att vi kunde åka till Sci-Fi mässan som planerat.

I ärlighetens ska det sägas att mässan, som vanligt, var en högst blygsam tillställning som mest gick ut på att sälja saker till oss för så mycket pengar som möjligt. Men det ska även tilläggas att för svältfödda stackare som oss, som blir svimfärdiga av att kliva in i t.ex Sci-Fi-bokhandeln i Stockholm eller Göteborg, räcker den alldeles utmärkt för att skapa ett lyckrus som håller i sig i flera dagar.

Linus blir lika till sig varje år över Nordic Garrison, en klubb för vuxna (och deras barn) vars hobby är att bygga dräkter och klä ut sig till StarWars-karaktärer.

Själv gillar jag bäst det magnifika utbud av skräck-zombie-gore-och-slasherfilm som finns att botanisera bland. Inte för att studiemedlet tillåter några utsvävningar att tala om, men man kan drömma. Jag lyckades i alla fall bärga den tröja som fått inleda inlägget idag. Yay! Företaget som sålde den har en onlineshop med, där dom säljer både film och tröjor. Om jag skulle vilja ha fler.

Lance Henriksen var där och skrev autografer. Jag kände inte igen honom för han hade blivit... gammal? Tänk, jag som inte åldrats en dag sedan jag såg Aliens för första gången!

Och där, mitt bland StarWars leksaker, Trekkies och Stormtroopers kunde vi, som alltid annars, larva runt i timmar och bara njuta. Varje gång känns det litegrann som att komma hem.

Att vilja men inte orka.

2007-03-09T15:51:00.000+01:00

Har tänkt skriva ett inlägg i flera dagar nu angående verklig repektive virtuell rumslighet. Går och lurar på om vi inom en inte i en framtid inte alltför långt bort kommer ha de hjälpmedel som krävs för att vi ska kunna tala om en virtuell multisensorisk arkitekturupplevelse.

Det som väckte tankarna var den video Sony släppt i dagarna som visar den virtuella hemmiljö varje spelare som köper en PS3 får en egen av, ett hem att inreda, bjuda hem vänner till, visa film och troféer i m.m. Dessutom läser jag att Swebank ska öppna kontor i Entropia, där man ska kunna ta ut PED (spelets valuta) mot verkliga pengar.

Jag ställer mig frågan hur lång tid det tar innan folk börjar anställa arkitekter för att rita byggnader i virtuella världar som dessa?

Eftersom jag ser rosa elefanter såfort jag inte ligger och halvsover på soffan får en vidare utveckling av det inlägget vänta. Tills influensan är över i alla fall.

I helgen är det Sci-Fi-mässa i malmö. Vi går varje år hela familjen och nördar loss så det stänker om det. Hoppas jag blir frisk till dess. Hoppas! Hoppas!

Eibons skäl att sommaren är bättre än vintern:

2007-03-05T18:31:00.000+01:00

Potatisen. På vintern är den groddig med svarta fläckar. På sommaren är den ljus och krämig. Jag kunde leva på bara nypotatis i veckor om jag fick.
Thailändska fiskarbyxor. Jag har åtta par och bor i dom hela sommaren. Ajö dubbla tröjor under Tensonjackan- tjenna fiskarbyxor, Birkenstocks och linne.
Trädgårdsmöbler och markis. Fast man avskyr solen finns det få saker som går upp mot att slacka i en stol i skuggan med något kallt att dricka när det blåser lite lätt sådär som det gör på sommaren. Även panikplugg blir småmysigt när solen värmer mitt för evigt kritvita skinn.
Fräknar. Det faktum att jag aldrig orkar sminka mig numera passar perfekt på sommaren. Även om jag aldrig blir särskilt solbränd gör de små fräknar som dyker upp på min näsa och mina kinder såfort solen börjar lysa att jag ser mer ut som människa och mindre som vandöd.
Grillkvällar. Trots att jag alltid med bestämdhet hävdat att jag aldrig kommer bli en Radhus-Svensson som tvångsmässigt släpar fram grillen så fort tjälen gått ur marken har jag, här i vårt radhus, upptäckt tjusningen med att grilla. De tristaste fläskkotletter smakar gudomligt grillade en mild sommarkväll på uteplatsen.

Så. Vad väntar ni på? Släpp fram våren nu! Och sommaren! Så att jag kan njuta av värmen ett tag och sedan börja gnälla över att hjärnan smälter och kläderna klibbar.

Är det inte alltid så att minnet av något är bättre än samma sak är i verkligheten?

...Nine, Ten, never sleep again...

2007-03-03T14:30:00.000+01:00

Händelsen jag nyss fick återberättad för mig ger mig samma känsla magen som den jag gissar att ungdomarna på "Elm Street" hade varje gång klockan började närma sig dags att sova.

Först en bakgrund.

Jag har en erkänd historia av att prata i sömnen. Folk som stannat vakna efter jag har gått och lagt mig har fått uppleva allt ifrån att bli utskällda efter noter för något mitt förvirrade sinne fabricerat i drömmen till att få höra de mest bisarra historier berättade av en vaken fast sovande Eibon.

Eftersom våra datorer står i sovrummet är Billen inget undantag. De nätter han sitter uppe vid datorn när jag har gått och lagt mig har han då och då kunnat föra regelrätta konversationer med mig, som jag absolut inte har något minne av dagen efter.

Som den gången jag blev skräckslagen när han lyfte på täcket för att komma och lägga sig. Jag stirrade på honom med ögon stora som tefat och backade halvsittande i sängen så långt bak mot väggen jag kunde. Den blick av terror som fyllde mina ögon beskrev han senare som hämtad ur en japansk skräckfilm á la Ringu.

-"Du är orange", var det enda jag kunde flämta fram ur min panik. Sen somnade jag om.

Så.
Inatt vid ett-snåret hade jag sovit gott i ungefär en timme. Billen satt vid datorn och slösurfade när jag satte mig upp i sängen, stödd på ena armbågen och flinade.

Han frågade vad det var, men jag bara fortsatte flina. Efter att ha flinat ett tag hasplade jag ur mig nåt märkligt.

-"Vad sa du?", frågade Billen.

Jag fortsatte flina och upprepade det jag nyss kläckt ur mig.

Billen upprepade sin fråga, jag flinade ännu bredare och upprepade mig ännu en gång.

-"Panayotis Tournikiotis", småskrattade jag, för att sedan lägga mig ner och fortsätta sova som om ingenting hänt.

I shit you not. Historien är så sann som jag sitter här.

Det börjar bli vår...

2007-03-01T20:39:00.000+01:00

...i Animal Crossing.

Snön har äntligen smält bort, träden är grönare än innan och överallt surrar fjärilar och insekter. Efter att ha satsat lite pengar i rovor har jag äntligen fått ihop nog med pengar för att kunna betala av mitt huslån till Tom Nook och bygga ut huset. Imorgon när jag kliver in i den vilda världen har jag inte bara ett utan TVÅ rum!

Helgen som gick var det fisketävling i Sanby och jag vann med min Sea Bass på 46.4 inches. Trofén jag fick av borgmästaren står på mitt skrivbord och glänser.

Min älskade Mitzi hade till min förtvivlan bestämt sig för att flytta, men jag lyckades övertala henne att stanna till sist. Tjat, ett par brev och ett nytt grönt soffbord som muta fick henne att komma på andra tankar.

I helgen är det loppmarknad. Vi får se om jag kan fynda några fina nya möbler till mitt nya hus.

Var det någon som sa flyktsoda?

SMHI säger att våren är på väg, i verkligheten också.

Jag har försummat min blogg...

2007-02-28T19:40:00.000+01:00

...jag vet.

Jag är en dålig människa.

Den senaste tiden har varit besvärlig och tung. Läskursen på 5 poäng som inledde terminen höll på att få mig att helt tappa sugen. Jag är inte helt säker på att jag hittat sugen igen, men efter dagens handledningsmöte ser jag i alla fall lite mer hoppfullt på situationen.

En av de största anledningarna till min desperation är en arkitekturteoretiker som vi kan kalla Herr T. Då jag i flera dagar brottats med en av hans böcker och den felaktiga insikten att jag nog egentligen är rätt dum och inte hör hemma på Universitetet kom jag till slut fram till att det är jag inte alls- det är Herr T's text som är fullkomligt oförståelig!

Efter att ha fällt ett par tårar i ren ilska och frustration på handledningmötet idag fick min omgivning mig att förstå att jag var en god bit på väg i min kritiska gransking ändå- även utan att ha förstått boken.

Nu återstår således att se om jag ror det i land. Det tror jag. Men jag återkommer...

Nu ska jag pryla Ogres i Feralas och låtsas att dom är Panayotis Tournikiotis.

Powerpoint och jobbansökningar.

2007-02-19T16:16:00.000+01:00

Idag har jag förberett det seminarium jag förväntas hålla inför mina medstudenter nästa Tisdag. Eftersom jag, som alla säkert redan vet, får panik om jag ens TÄNKER tanken att tala inför en grupp människor har jag förberett mig minutiöst. Att det är just Fenomenologin jag ska prata om, som vid det här laget känns som trygg, välbekant mark gör dock, till min stora förvåning, att jag INTE ligger sömnlös om nätterna. En liten, liten del av mig tycker nästan att det ska bli kul.

Jag tänkte, som stöd för det jag vill presentera, använda mig av min gamla fiende PowerPoint. Efter att ha sett riktigt kusliga exempel på hur DÅLIGT ett föredrag kan bli om man använder programmet på FEL sätt tänkte jag försöka undvika detta. Jag tänker hålla mig till "the Basics". Att ge publiken rubriker till det jag talar om borde, åtminstone enligt mig, öka tydligheten och minska risken att publiken- eller jag själv för den delen- missförstår eller tappar tråden och går vilse i något helt annat.

Den jobbansökan jag, med tårarna rinnande, knåpade ihop förra veckan skickade jag iväg igårkväll. Jag förväntar mig inte ALLS att få jobbet bland alla de andra säkert mer kvalificerade personer jag föreställer mig också kommer söka det. Helst av allt hade jag bara glömt att jag skickat iväg min ansökan. På så vis kunde jag bli glatt överraskad OM dom till äventyrs skulle vilja ha mig.

Arbetsgivaren överraskade dock med att idag skicka ett mail som bekräftelse på att dom tagit emot min ansökan. Det har nog aldrig hänt mig förut! Kanske finns det hopp om mänskligheten och världen ändå?

Ibland känns livet så fruktanskvärt tungt.

2007-02-13T09:18:00.000+01:00

Efter besöket hos veterinären igår stod det klart för oss att det inte finns mycket att göra åt att vår ena katt inte trivs med vår familjesituation. Jag kan bara inte sluta gråta.

Som veterinären beskrev det har katter, då dom inte är flockdjur, sällan viljan att reparera en trasig relation utan väljer att gå i försvar istället. Även om detta i Hades fall är rädsla snarare än agression så mår varken katt eller människor bra av det i längden. Således skulle inte heller de funderingar vi har om att försöka hjälpa till att laga spela nån roll i det långa loppet. För allas trevnad måste Hades hitta ett annat hem som han inte behöver dela med barn.

Hades är som ingen annan katt. Där hans människor är, är han. De senaste åren har han spenderat dagarna parkerad antingen i Billens knä, eller draperad över hans tangentbord under arbetstid. Kärlek och uppmärksamhet verkar vara viktigare än luft för vår lilla knähund och det finns ingen gräns för hur mycket gos och kel han kan tigga till sig.

Om vardagen kommer emellan och hans människor inte har tid finns det oftast fåglar i trädgården att stirra förtrollat på, eller pälsmöss att pryla till oigenkännlighet. Kommer någon på besök är han där direkt för att få tyck-om. Vår älskade abessinier har fått de mest övertygade katt-hatare att smälta som smör i solen.

Hades är dessutom smartare än någon annan katt jag träffat. Efter att ha suttit en hel förmiddag och förtjust tittat på Linus leksaksbilar som körde runt på en elektrisk bilbana bestämde han sig för att prova själv när Linus gick därifrån. Nästa gång vi tittade till honom satt han och petade på sin pälsmus som han lagt på spåret, och kunde inte för sitt liv förstå varför inte den körde runt så som bilarna gjort innan.

Det är med sorg i hjärtat jag nu ger mig ut på jakt efter en ny familj till vår nallebjörn. Han behöver som sagt bo i en familj som har inga eller vuxna barn. Eftersom han varit innekatt hela sitt vuxna liv är han inte ett dugg gat-smart och bör därför få möjligheten att fortsätta vara inomhus där han trivs och är trygg.

Han är världens lättaste katt att ha och göra med och älskar hela världen (läs: alla över 1.40).

Om någon som läser bloggen vet med sig ett hushåll likt det jag beskriver ovan, som behöver all den kärlek och värme som Hades kan ge och samtidigt vill ha en katt att överösa med detsamma: hör av er till mig.

Vi får se hur mycket pluggat det blir idag. Det känns som om mitt hjärta har gått mitt itu.

Sorg.

2007-02-10T21:53:00.000+01:00

Hades, vår älskade abessinier, har visat allt fler tecken på att bli stressad och nervös runt barn. Han är världens gulligaste, snällaste och keligaste katt mot alla vuxna, men springer barn förbi honom och väsnas kryper han ihop, jamar och i värsta fall fräser. Problemen har kommit successivt, och visar inga tecken på att avta.

På måndag har jag bokat en tid hos veterinären i Dalby för att få utrett om det kan vara något fysiskt fel som ligger till grund för hans ändrade beteende. Är det inte det kanske veterinären kan tipsa om hur man kan tackla problemet. Tyvärr kan man inte resonera med katter, och vi vet inte riktigt hur vi ska få honom att förstå att vi inte tolererar hans beteende utan att skrämma honom ännu mer.

Visar det sig att inget finns att göra för att få honom att må bättre finns ingen annan utväg än att försöka omplacera honom.

Mitt hjärta brister vid tanken. Men ju längre tiden går ju mer inser jag att situationen är ohållbar.

Nu skulle jag varit ute och joggat.

2007-02-07T09:13:00.000+01:00

Det är jag inte.

Det är nollgradigt, min hals känns inte helt ok och benen känns som cement efter rundan i söndags.

Hoppas att vädret blir bättre snart så jag kan hålla mitt löfte till mig själv.

Billen och hans länkar.

2007-02-06T16:09:00.000+01:00

Idag fick jag den här:

Lögn är sanning, sanning är lögn.

2007-02-06T12:59:00.000+01:00

Efter dagens uppsatsseminarium blev jag smärtsamt påmind om hur obehagligt rätt Michel Foucault har då han menar att det inte existerar någon absolut sanning, utan att sanningen bestäms av de som besitter makten.

Hela mitt liv har varit ett sökande efter att göra det "rätta". Allteftersom har jag fått erfara att detta inte är helt lätt, framförallt inte när flera kolliderande intressen vill blanda sig i min beslutsprocess. Min universitetsutbildning är inget undantag.

Gällande våra uppsatser har jag hela tiden haft känslan av att viss diskrepans mellan olika handledare och även institutionen föreligger i synen på hur arbetet ska utföras. Detta gäller inte bara på detaljnivå, utan även förhållandevis övergripande problem.

Denna misstanke bekräftades i början av Januari då en uppsats lades fram, och därmed även godkändes, som gick helt emot den mall resten av studenterna blivit ålagda att hålla sig inom ramen för. Signalerna detta sände till mig, och troligen många andra, var att det är ok att bryta mot reglerna, sålänge som du är tillräckligt övertygande i din motivering till varför.

Även diskussionen om en anpassning av våra svenska examina till internationell standard visar på att flera sanningar existerar parallellt. På svenska universitet bedömer man, enligt vår studierektor, inte bara slutresultatet av uppsatsarbetet utan även vägen dit. I utlandet däremot är det bara slutresultatet som beaktas. Om din utbildning räknas eller inte är således upp till de som drar upp riktlinjer därom, i Sverige eller utomlands.

Efterhand som min medvetenhet om maktaspekten i min omvärld ökar, ökar även min motvilja att följa regler som jag inte finner meningsfulla eller som strider mot min egen övertygelse och världsuppfattning. Det komplexa i det hela är att jag, för att komma någon vart alls i livet kommer att behöva spela efter de regler som sätts upp för mig. Hela tiden slits jag således mellan viljan att vara alla till lags, en stegrande misstänksamhet mot riktlinjer man vill att jag ska hålla mig till, och något slags försök att bygga en personlig integritet.

Jag antar att försöken att skapa ordning i ett överväldigande kaos är det som driver mänskligheten framåt, och att allt är som det ska. Inget nytt under solen, med andra ord.

Någonstans i slutändan verkar det ändå bara finnas ett alternativ som håller i längden- att alltid vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta. Detta är den enda sanning som är hundraprocentigt sann och den får man aldrig kompromissa bort.

Goda vanor och dåliga.

2007-02-04T12:56:00.000+01:00

För att slippa vara den griniga, melankoliska, lättirriterade, konstant trötta och oftast förkylda människa jag på senaste tiden allt oftare kommit på mig själv med att vara har tvingats fatta beslutet att börja motionera igen.

För 10 år sedan sprang jag 3 km varje morgon innan skolan och gillade det. Nuförtiden får jag svimningskänslor om jag tvingas springa ikapp bussen. Många gånger låter jag bli att dricka kaffe för att jag jag inte orkar gå ner på nedanvåningen för att 1: starta kaffebryggaren och 2: hämta kaffet när det är klart.

Dessutom stoppade jag blodtillförseln i nedre halvan av min kropp igår när jag försökte komma i mina jeans som för ett år sedan, innan jag slutade snusa, satt som gjutna. Inte ett dugg roligt.

Min plan är nu att försöka jogga en först blygsam, sedan mer tilltagen runda, innan frukost för att komma igång. Min förhoppning är att jag kommer få lättare komma ur sängen och lättare att koncentrera mig på saker om jag lyckas med denna föresats. Jag hoppas innerligt att självdisciplinen räcker till.'

EDIT: Efter att ha kämpat mig igenom min första runda får jag det bekräftat: jag mår OTROLIGT mycket bättre efteråt än jag gjort utan den. Jag är pigg, glad och full av energi. Lite som Gunde.

Jag SKA därför fortsätta jogga, de dagar jag inte har heldag i skolan. VARJE dag (vardag!) - inga ursäkter godtages.

Den svåra konsten att tro på sig själv.

2007-02-02T13:24:00.000+01:00

Bristen på motivation har övergått i misströstan.

Jag kan inte skaka av mig känslan jag har av att "tänk om jag inte fixar skriva D-uppsats".
"Tänk om kraven är så ofantligt mycket högre att det bara inte går..."

Usch. Bästa sättet att komma till rätta med oron vore mental pepp och rätt-tänk. Men det är inte lätt.

Tror jag ska begrava mig i arbete så jag slipper fundera så mycket. Det, och kanske ta en promenad.

Svordomar.

2007-01-30T19:52:00.000+01:00

Billen säger att jag svär mycket och Linus håller med.

Då jag läser igenom nedanstånende inlägg ser jag det själv: jag svär av bara farten, helt utan att registrera det som en svordom alls.

Tillochmed i min blogg.

Illa. Också här utlovas bot och bättring. I den mån det går att lära gamla hundar sitta.