Bloggen som dog...
(P.S Det är inte zombien på bilden som skrivit inlägget.)
...kanske inte var helt död ändå?
Kanske råkade någon välta ut en tunna kemiskt avfall över dess sista viloplats så den kan resa sig igen likt en levande död i film jag såg en gång på 80-talet? Antingen det, eller så har den bara dödsryckningar.
Själv samlar jag på måsten. Måsten är en massa saker som måste bli klara innan jag kan göra saker som är kul, alternativt slappna av. Just nu är jobbsökandet ett av mina tyngsta måsten, en koloss som överskuggar allt annat. Efter att energiskt ha brottats med mitt måste sedan jag slutade skolan i juni känner jag lite att luften har gått ur mig. Från att dagligen ambitiöst ha ringt runt till företag och bett att få skicka min CV känner jag nu att jag helt tappat motivationen och gnistan.
Jag orkar inte marknadsföra mig längre, orkar inte försöka sälja något som ingen verkar vilja ha. Jag känner mig som den prenumeration på Mr. Music jag förväntades ringa och få folk att teckna sig för på mitt allra första jobb, Online Telemarketing. Vem i himmelens namn vill prenumerera på blandband där någon annan har valt ut favoritlåtarna? Jag sålde inte en enda. Sedan sa jag upp mig.
Min kloka man försöker förklara för mig att jag borde ta och sluta oroa mig, att det kommer ordna sig om jag bara ger det tid. Att människan är som ett gummiband som inte bara kan sträckas längre och längre, utan som behöver tid att slappna av för att samla kraft och för att behålla sin styrka.
Så. Det jag upplever nu är kanske ett slakt gummmiband. Kraftsamlandet för det som komma skall. Klokast vore det väl att acceptera svackan och vänta på att motivationen ska återvända.
Så gör jag. Det är min attackplan. Rätt vad det är kommer något hända som dumpar ett ton motivation på mig och får mig orka samla alla mina krafter igen. Litegrann som bloggen idag, och som Zombien som någon spillde avfall på. Då kommer jag ha ork och lust igen, den motivation som krävs för att målmedvetet ge mig ut på jakt efter drömjobb och färska hjärnor. Tills dess harvar jag vidare där jag är nu... (Ja, så otacksam är jag att jag gnäller fast jag HAR ett jobb. Mest för att jag inte skaffade mig en Fil. Mag. för att putsa glasögon resten av mitt liv...)
posted by Eibon at 08:48
6 Comments:
Istället för att söka drömjobbet får vi skapa det ;-)
Jag tror på oss! Om vi satsar på utvecklingsprogram för städer och mindre orter kan vi arbeta med stadsplanering och detaljplaner. Jag spanar efter fler bra partners. Bl a har jag en tjej i min klass som läst media och kommunikation. Och jag dejtar en kille som läst marknadsföring ;-)
Ses på lördag!
Ja... hmm... det är så otäckt!
Hur ska vi försörja oss INNAN vi får igång det?
Det är väldigt, väldigt skrämmande för en sån som mig.
Ses!
Vi kan se om vi får starta eget bidrag, om inte får vi ha kvar sidosysselsättningar. Först måste vi arbeta med affärsidén och göra en massa förarbete för att se om den kan vara bärkraftig sedan får vi göra ett pilotprojekt. Det är sådant vi ska gå igenom på min kurs. Jag funderar också på att börja gå på vägledning hos Venture lab. Gå tillsammans?
För att få starta eget bidrag måste man vara arbetslös, tror jag. Det är inte jag längre.
Men självklart kan jag hänga med och prata med Venture Lab. Bara för att få veta mer.
Och visst. VI har MASSOR med förarbete framför oss om vi ska få reda på om det bär eller brister. Som det är nu jobbar jag nästan heltid....
1. Tro på dig själv!
2. Är du med i facket? Kontakta "korta jobb-poolen".
3. Ge inte upp.
4. Det tog min fd doktorand exakt 10 månader och 14 dagar att få en anställning - då headhuntades han till ett norskt forskningsinstitut och fick fast jobb och blev högavlönad över en natt.
5. Det är lättare att få arbete när man redan har arbete - fortsätt ta kontakter medan du arbetar med det du gör nu.
6. Starta eget med Catharina, du har tryggheten av en lön men vill något mer - det är rätt tillfälle. Kontakta Drivhuset i Skåne så får du hjälp: http://www.drivhuset.se
Jovisst, Bi. Allt du säger är så klokt.
Att tro på sig själv är busenkelt, vissa dagar. Andra är det jättesvårt.
Att dra igång nåt med Catharina blir alltmer lockande, även om jag kommer få göra det på de 9 timmar i veckan som blir över från mitt andra arbete.
Och när jag sedan sitter där och tror att ingen ljusning finns: då ska jag tänka på din doktorand som hade ÄNNU mer utbildning än jag och gick arbetslös i 10 månader. Hoppas bara jag kan bli headhuntad på hemmaplan för flytt är inte riktigt aktuellt.
Skicka en kommentar
<< Home