Att bli blodgivare...

...visade sig inte vara så lätt som jag från början trott.

Jag har länge haft väldigt lågt blodtryck, och med det en tendens att svimma lätt. Jag ser det inte som ett problem eftersom jag ofta känner när det är på gång som ett illamående och hinner slänga mig på golvet så att jag inte ramlar och slår i något. Det är inte heller särskilt ofta det händer, nån gång då och då när jag duschat alldeles för varmt eller reser mig fort. Dagsformen spelar också in- har jag ätit eller sovit dåligt löper jag större risk.

Min obekymrade inställning till det hela delades dock inte av sjuksystrarna på blodcentralen, kom det att visa sig. Dom var inte pigga alls på att låta mig registrera mig som blodgivare. När jag dessutom talade om att jag är rädd för sprutor och får svimmningsanfall när jag ser blod tittade dom på mig med ögon som skvallrade om att dom inte för sitt liv kunde förstå varför jag ens gjort mig besväret att komma dit.

Såhär ser jag på det hela. Sprutskräck är ologisk rädsla, en frukt av hjärnspöken som inte hör till den fysiska verkligheten. Den är verklig för mig när den kommer, men den är inte logisk och därmed i detta fallet inte heller relevant. Rädslan är ett sätt för min hjärna att försöka påverka min fysiska kropp att göra nåt åt situationen, så att folk slutar sticka mig med nålar. Detta i sin tur är något som förefaller mig helt naturligt om man är hjärna och har en kropp att ta hand om. Logiskt vet jag att jag inte svävar i livsfara där på britsen och låter därför känslan härja bäst den vill, eftersom den är övergående. Ibland blir jag vit, mitt blodtryck sjunker och om jag inte ligger kvar ett tag efter jag stuckits kommer jag troligen att ligga på golvet strax efter jag rest mig. Men jag vet bättre än så.

Med sprutskräck har jag genomlevt 5 piercingar med nål (och vilka nålar, sen...) och en tatuering modell en aning större. Det vore väl attsingens om jag inte skulle kunna genomlida att någon tar en påse blod från mig för att ge till någon annan som behöver det bättre.

Hursomhelst slutade sagan med att jag fick löfte om att åtminstone få lov att prova en gång. Efter att ha rådgjort med den mest erfarna av sina kollegor gick systrarna med på att låta mig registrera mig. Efter att dom tagit 4 rör utan att jag svimmat det minsta fick jag reda på att mina blodvärden är jättebra och att jag om 6 veckor, om resten av proverna är bra, kan bli fullvärdig blodgivare.