Vinterbad och nya rutiner.

Idag har jag vinterbadat för första gången i mitt liv. Jag är mycket stolt över mig själv och mitt gränslösa mod; dessutom mår jag jättebra!

Jag har tidigare alltid trott att det är gamla halvtokiga krutgubbar som åker wasaloppet och dricker kaffegök som ger sig ut och badar i havet när temperaturen ligger strax över nollstrecket. Trots detta bestämde jag att det i alla fall var värt att prova. Såhär efteråt kan jag ärligt säga att 3 grader vid Sibbarp idag efter bastubad var avsevärt mycket mer behagligt än 10 grader vid Haväng UTAN bastubad i mars för ett antal år sedan; det ÄR verkligen så att kyla är ett relativt begrepp. Efter doppet var det till min stora förvåning riktigt behagligt att sitta i 4 plusgrader i bara en handduk och titta på det kalla januarihavet.

Det enda som grumlade upplevelsen en aning var ett antal "stammisar" som ansåg att deras regelbundna besök på kallbadhuset gav dem rätt att sätta reglerna för hur vi andra fick och inte fick bete oss. De påpekade flera gånger att vi pratade för mycket i bastun (när de i själva verket pratade precis lika mycket och lika högt, fast om andra saker). En dam såg det som sin uppgift att skälla ut några i sällskapet för att de kom blöta in i bastun...

-"Det sänker faktiskt värmen och det finns regler mot det...! (Nej,visade det sig senare, det fanns det inte. Inga som var förankrade någon annanstans än i hennes egna privata "code of conduct".)

I samma veva passade hon på att tala om för oss att hon faktiskt förstod hur svårt det kunde vara för oss UNGDOMAR (vi var alla över 30, varav flera småbarnsföräldrar!) att uppföra oss eftersom vår generation aldrig fått lära oss att respektera våra medmänniskor, samt att raka in en lång bit dyngblött toapapper i duschen vi stod i, samtidigt som hon gav oss onda ögat, för att det säkert var "de stökiga ungdomarna som kom här och stimmade" som slängt det där det inte hörde hemma.

Inte en enda gång gick det upp för dessa damer att det faktiskt var DE som brast i respekt när de gick hårt åt oss, som faktiskt hade samma rätt att vara där, för att vi inte följde just deras privata underförstådda regler och föreskrifter. Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin blir en förgrämd gammal surtant som inte unnar andra människor att finnas till om det inte är på mina villkor!

Så till de nya rutinerna; imorgon börjar jag min praktik. Jag är självklart livrädd, dels för att det är helt nytt och att jag inte känner någon där, och dels eftersom jag aldrig tidigare haft akademiker till kollegor. Glädjen över att ha fått tag i en praktikplats går upp och ner; som det är nu känner jag mer press och stress än tillfredsställelse. Troligen kommer detta dock gå över när jag väl kommer dit och efterhand som jag börjar känna mig mer hemtam. Troligen p.g.a. det enkla faktum att jag inte kommer ha tid att oroa mig!