Semester, snöstorm och ett trilskandes Universum.

Här hade jag kunnat posta bilder från min semester. Kunde, om inte Universum bestämt sig för att mitt liv flöt alldeles för fint och behövde rufsas till lite.

Jag tänker nu dra historien från början.

Onsdag den 1:e november har vi planerat ta vår Ford Focus och köra den till Oskarsvägen på Lidingö. Redan på tisdagen börjar SMHI varna för snökaos och oväder. Bah, tänker vi. Vi har ju fina nya vinterdäck!

Vid 8-tiden på tisdagkvällen ringer min ömma moder och försöker övertala mig att vi ska ta ett tåg istället för att köra. Vi konstaterar dock snabbt att inga tåg finns att tillgå eftersom det är höstlov och kvällen före avresa. Min mor skrattar normalt sett faran i ansiktet. Nu låter hon allvarligt orolig och plötsligt känner jag mig inte fullt så kaxig längre.

Onsdag morgon öppnar vi Vägverkets hemsida och ser de röda trianglarna med varningar poppa upp framför våra ögon. Polletten trillar äntligen ner: att sätta sig i bilen och köra till Stockholm nu vore idiotiskt.

Efter en timmes surfande hittar vi en flygresa med SAS från Kastrup. Den kostar 4 gånger mer än budgeterat, men stackars Linus är otröstlig inför utsikten att vi inte kommer iväg. Med hjälp från vänliga själar i vår närhet skramlar vi ihop de ekonomiska medel som krävs och bokar resan två timmar innan planet lyfter.

För att spara tid ställer mamma och Lennart upp med skjuts till Öresundståget. När vi kör mot Svågertorp drabbas jag av samma insikt som Billen redan slagits av: Snöstormen blir värre och tågen kanske inte går.

Mycket riktigt. När vi kommer fram till tågstationen möts vi av samma syn som alltid då det snöar vid Öresundsbron. Alla tåg är inställda och ersättningsbussarna klarar inte av att ta med ens hälften av alla som vill åka med.

Vi inser snart att om vi vill komma iväg alls är vår enda utväg att köra över till Danmark. Problemet är Naomi, Lennarts svarta labrador som fått följa med i bilen. Om hon åker över bron kan det kosta 4 månader i karantän. Mamma och Naomi får helt enkelt stanna på Svågertorp i snöstormen, medan vi kör så fort vädret tillåter över bron till Kastrup.

Vi kommer fram till Kastrup en knapp timme före avgång. Det verkar ordna sig ändå trots allt! Vi tackar Lennart för att han räddat vår semester och springer med våra väskor mot terminal 3. Snabbt tar vi reda på hur vi ska ta oss till incheckningen och det som som sedan händer är som hämtat ur en film.

-"Min VÄSKA!"

Då jag inser att jag glömt min handväska i baksätet på bilen och springer ut från terminalen ser jag Lennarts svarta Toyota köra iväg. Jag springer bakom, linkandes med ett handbagage i handen. Jag hoppar och viftar. Ropar. Bilen fortsätter köra. Jag springer efter bilen, bort från terminalen ut mot motorvägen.

Jag ser ett rödljus. Nu måste han stanna! Jag springer så fort min snart 30-åriga, hopplöst otränade kropp mäktar med. Skriker. Viftar mer. Känner smaken av blod i munnen. Det är -10 grader och snöstorm men jag MÅSTE ha min väska! Jag når nästan fram till rödljuset då det blir grönt. Lennart kör iväg. Jag står kvar och tror jag ska svimma.

Med gråten i halsen springer jag tillbaka mot terminalen. Då hittar jag min mobil i fickan! Av någon anledning har jag den inte i väskan utan på mig, så nu kan jag ringa till Lennart. Om jag bara hade haft hans nummer. Jag ringer mamma istället. 20 minuter senare får jag tag på honom. Då är han i Sverige igen och 600 kronor i broavgift får mig att fatta beslutet att klara mig utan min väska.

Under tiden har Billen kommit fram i kön vid incheckningen. "Får jag be om legitimation?", säger tanten bakom disken. Då brister det för mig. Först verkar hon inte tänka släppa på mig utan att jag visat ID. Av någon anledning bestämmer hon sig för att vara snäll och göra ett undantag och jag får följa med planet.

Därför sitter jag här nu utan semesterbilder. Min kamera låg i väskan som aldrig kom med till Stockholm. Förutom min plånbok med kreditkort fick jag även ge mig iväg utan handskar och glasögon. Boken om Klas Anshelm släpade jag med mig i onödan då den enda läsning som är aktuell utan glasögon är bildtexterna i Veckans Nu.

Nu tänker jag landa och stressa ner. Behöver jag ens nämna att semestern inte blev så avslappnad som jag först hade tänkt?