Lögn är sanning, sanning är lögn.
Efter dagens uppsatsseminarium blev jag smärtsamt påmind om hur obehagligt rätt Michel Foucault har då han menar att det inte existerar någon absolut sanning, utan att sanningen bestäms av de som besitter makten.
Hela mitt liv har varit ett sökande efter att göra det "rätta". Allteftersom har jag fått erfara att detta inte är helt lätt, framförallt inte när flera kolliderande intressen vill blanda sig i min beslutsprocess. Min universitetsutbildning är inget undantag.
Gällande våra uppsatser har jag hela tiden haft känslan av att viss diskrepans mellan olika handledare och även institutionen föreligger i synen på hur arbetet ska utföras. Detta gäller inte bara på detaljnivå, utan även förhållandevis övergripande problem.
Denna misstanke bekräftades i början av Januari då en uppsats lades fram, och därmed även godkändes, som gick helt emot den mall resten av studenterna blivit ålagda att hålla sig inom ramen för. Signalerna detta sände till mig, och troligen många andra, var att det är ok att bryta mot reglerna, sålänge som du är tillräckligt övertygande i din motivering till varför.
Även diskussionen om en anpassning av våra svenska examina till internationell standard visar på att flera sanningar existerar parallellt. På svenska universitet bedömer man, enligt vår studierektor, inte bara slutresultatet av uppsatsarbetet utan även vägen dit. I utlandet däremot är det bara slutresultatet som beaktas. Om din utbildning räknas eller inte är således upp till de som drar upp riktlinjer därom, i Sverige eller utomlands.
Efterhand som min medvetenhet om maktaspekten i min omvärld ökar, ökar även min motvilja att följa regler som jag inte finner meningsfulla eller som strider mot min egen övertygelse och världsuppfattning. Det komplexa i det hela är att jag, för att komma någon vart alls i livet kommer att behöva spela efter de regler som sätts upp för mig. Hela tiden slits jag således mellan viljan att vara alla till lags, en stegrande misstänksamhet mot riktlinjer man vill att jag ska hålla mig till, och något slags försök att bygga en personlig integritet.
Jag antar att försöken att skapa ordning i ett överväldigande kaos är det som driver mänskligheten framåt, och att allt är som det ska. Inget nytt under solen, med andra ord.
Någonstans i slutändan verkar det ändå bara finnas ett alternativ som håller i längden- att alltid vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta. Detta är den enda sanning som är hundraprocentigt sann och den får man aldrig kompromissa bort.
Hela mitt liv har varit ett sökande efter att göra det "rätta". Allteftersom har jag fått erfara att detta inte är helt lätt, framförallt inte när flera kolliderande intressen vill blanda sig i min beslutsprocess. Min universitetsutbildning är inget undantag.
Gällande våra uppsatser har jag hela tiden haft känslan av att viss diskrepans mellan olika handledare och även institutionen föreligger i synen på hur arbetet ska utföras. Detta gäller inte bara på detaljnivå, utan även förhållandevis övergripande problem.
Denna misstanke bekräftades i början av Januari då en uppsats lades fram, och därmed även godkändes, som gick helt emot den mall resten av studenterna blivit ålagda att hålla sig inom ramen för. Signalerna detta sände till mig, och troligen många andra, var att det är ok att bryta mot reglerna, sålänge som du är tillräckligt övertygande i din motivering till varför.
Även diskussionen om en anpassning av våra svenska examina till internationell standard visar på att flera sanningar existerar parallellt. På svenska universitet bedömer man, enligt vår studierektor, inte bara slutresultatet av uppsatsarbetet utan även vägen dit. I utlandet däremot är det bara slutresultatet som beaktas. Om din utbildning räknas eller inte är således upp till de som drar upp riktlinjer därom, i Sverige eller utomlands.
Efterhand som min medvetenhet om maktaspekten i min omvärld ökar, ökar även min motvilja att följa regler som jag inte finner meningsfulla eller som strider mot min egen övertygelse och världsuppfattning. Det komplexa i det hela är att jag, för att komma någon vart alls i livet kommer att behöva spela efter de regler som sätts upp för mig. Hela tiden slits jag således mellan viljan att vara alla till lags, en stegrande misstänksamhet mot riktlinjer man vill att jag ska hålla mig till, och något slags försök att bygga en personlig integritet.
Jag antar att försöken att skapa ordning i ett överväldigande kaos är det som driver mänskligheten framåt, och att allt är som det ska. Inget nytt under solen, med andra ord.
Någonstans i slutändan verkar det ändå bara finnas ett alternativ som håller i längden- att alltid vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta. Detta är den enda sanning som är hundraprocentigt sann och den får man aldrig kompromissa bort.
posted by Eibon at 12:59
2 Comments:
Japp, det allra viktigaste är att tänka ut vilka argument man har för att driva sin egen linje och lista dem, men också lista alla möjliga argument mot och sedan vederlägga dem (dvs förklara varför det inte ska vara så). Engelsmännen kallar det: spiking a gun. Argumentationen bör vara konsistent. Och du har alldeles rätt i att vi har olika uppfattningar. Även om det är förvirrande så är det fullt normalt. Hmm, jag tror jag ska gå igenom Perrys utvecklingsstege med er: studenters föreställningar om lärande och kunskap.
Det hade nog varit idé.
Jag har en känsla av att jag, och många studenter med mig, fortfarande lever i villfarelsen att det finns absolut kunskap som är sann enligt alla och som jag kan tillägna mig.
Nu verkar det dock som om jag har friare händer än så, om jag bara vågar ifrågasätta.
Skicka en kommentar
<< Home