All work and no play...

..satte jag punkt för idag. Om jag tänker bort det faktum att jag faktiskt varit på UB och kopierat en uppsats, som jag läste under tiden frisören grejade, har jag spenderat dagen med att distansera mig från uppsatsen och varva ner.

Idag var dagen jag inkasserade min muta till mig själv, dagen jag fick möjlighet att (i den mån det gick) återställa min hårfärg från kulturkofterött till rågblont. Det gick sådär. Påminn mig att ALDRIG hemfärga håret igen... någonsin!

När färgen suttit i 5 minuter började väteperoxid droppa ner på uppsatsen jag satt och läste och slingorna med färg bubblade, fräste och började kännas varma. Min frisör, som jag har 100%-igt förtroende för och har haft i 10 år, kom nervöst farande och bestämde sig för att färgen på mitt huvud satt igång någon form av kemisk reaktion. Resten av tiden färgen satt i vaktade hon utvecklingen som en hök, redo att gripa in om något verkade gå snett. Jag var alldeles lagom bekväm med situationen.

Slutresultat blev hursomhelst bra och jag är jättenöjd. Att slippa ha långt hår som aldrig torkar och som jag trasslar in mig i när jag sover är fullkomligt underbart. Den röda resten från hemfärgningen syns tyvärr fortfarande: den satt som sten, och att bli av med den hade kostat mig håret. Förhoppningsvis har jag lärt mig något på kuppen. Eller...?

Sushin jag åt till lunch var kronan på verket. Jag passar på att äta sushi när jag lunchar själv, eftersom övriga familjen vägrar äta det. Efter att ha suttit inlåst i 2 veckor frenetiskt skrivande på uppsatsen var det skönt att komma ut bland folk igen.

Efter helgen kommer jag vara en ny människa, redo att uträtta storverk igen. Dödspromiss!