Jag drömde om Vejbystrand häromnatten.
Jag var i drömmen återigen på besök i det lilla korsvirkeshuset på Skogsvägen. Trädgården var lummig och grön som vanligt, det gamla växthuset tittade sömnigt fram bakom brunnen, halvt övertäckt med buskar.
Där mellan de två husens vinkel och utedasset var sommarluften varm och doftade av kryddor och grönska. Det var alltid omöjligt att föreställa sig att denna lilla idyll med tiden kommit att ligga mitt i ett bostadsområde bland prefabricerade Smålandsvillor och mexitegelhus.
När grannarna tog en dusch i helkaklade badrum och ett glas vatten ur en toppmodern blandare, stod vi nakna på gräsmattan och hinkade vatten över oss skyddade från insyn av en gigantisk doftande kaprifol och drack ur dunkar som hämtats på gården 10 minuter bort då brunnens vatten inte var tjänligt att dricka.
Efter en improviserad dusch på gräsmattan ställde vi oss kanske i det gamla köket och åt en macka av nybakat, himmelskt oreganobröd med kesella och örtsalt. Kanske hade Majas mamma bakat lavendelskorpor som vi fick njuta som efterrätt . Golvet i köket var av gula tegelplattor som med åren slitits mjuka och släta. Diskbänken var så låg att man nästan fick stå dubbel när man diskade men berättade en alldeles egen historia.
Inuti var huset helt olikt alla andra hus jag hunnit med att besöka i mitt då 16-åriga liv. Från att ha vuxit upp i en by där alla mina vänner bodde i hus byggda -75 eller senare, med plastfoder runt dörrar av plastlaminerad spånskiva, var den solblekta, bubbliga tapeten med rosenknoppar och de spröjsade fönstren med handblåst glas något helt nytt och främmande. På vintern höll elektriska element temperaturen uppe i villorna i Sandby; här satte vi på ugnen och lät ugnsluckan stå öppen för att hålla värmen.
Det gamla målade plankgolvet var mjukt mot fötterna och inte en vinkel var helt rät i rummens hörn. Takhöjden med bjälkar var avsevärt lägre än i moderna hus och rummet slöt sig därför kring mig och blev till den tryggaste platsen på jorden. I korgar på bordet i stora rummet stod alltid ringblomsblad på tork. En doft av örter var en lika naturlig del av rummet här som en soffgrupp är i ett villahem.
Saker som annars spelade stor roll i mitt liv då jag var 16 år, som att jaga modekläder och smink, fick en underordnad betydelse på sommaren i Vejbystrand. Här gick man på fest i en islandströja och ett par av de slitna Birkenstocks som stod på rad i köket, efter att man tvättat håret i diskhon. Så fin som jag kände mig när jag dök upp på fester då har jag nog inte känt mig sedan dess.
Sedan efter vi kommit hem och sovit ett par timmar in på natten smög jag ut barfota i det daggvåta gräset för att gå på utedasset. Jag kan fortfarande minnas stjärnorna ovanför mig, hur trädgården var nästan magisk och hur dess dofter var så mycket starkare nu på natten än på dagen.
På senare år har huset i Vejby fått en toalett och en dusch installerad inomhus. Nuförtiden kan man dricka vattnet ur kranen och ett av de två husen är behagligt varmt vintertid. Trots det får det gamla korsvirkeshuset fortfarande symbolisera den verklighet jag med tiden kommit att värdera högst av allt: en enkelhet i tillvaron som i dagens samhälle känns nästan utopisk.
Jag vet inte om jag någonsin kommer få chansen att leva så igen, men drömmen om somrarna i Vejbystand fyller mitt hjärta med värme och mitt sinne med doften av libbsticka. Tack vare Maja och hennes underbara familj.
Där mellan de två husens vinkel och utedasset var sommarluften varm och doftade av kryddor och grönska. Det var alltid omöjligt att föreställa sig att denna lilla idyll med tiden kommit att ligga mitt i ett bostadsområde bland prefabricerade Smålandsvillor och mexitegelhus.
När grannarna tog en dusch i helkaklade badrum och ett glas vatten ur en toppmodern blandare, stod vi nakna på gräsmattan och hinkade vatten över oss skyddade från insyn av en gigantisk doftande kaprifol och drack ur dunkar som hämtats på gården 10 minuter bort då brunnens vatten inte var tjänligt att dricka.
Efter en improviserad dusch på gräsmattan ställde vi oss kanske i det gamla köket och åt en macka av nybakat, himmelskt oreganobröd med kesella och örtsalt. Kanske hade Majas mamma bakat lavendelskorpor som vi fick njuta som efterrätt . Golvet i köket var av gula tegelplattor som med åren slitits mjuka och släta. Diskbänken var så låg att man nästan fick stå dubbel när man diskade men berättade en alldeles egen historia.
Inuti var huset helt olikt alla andra hus jag hunnit med att besöka i mitt då 16-åriga liv. Från att ha vuxit upp i en by där alla mina vänner bodde i hus byggda -75 eller senare, med plastfoder runt dörrar av plastlaminerad spånskiva, var den solblekta, bubbliga tapeten med rosenknoppar och de spröjsade fönstren med handblåst glas något helt nytt och främmande. På vintern höll elektriska element temperaturen uppe i villorna i Sandby; här satte vi på ugnen och lät ugnsluckan stå öppen för att hålla värmen.
Det gamla målade plankgolvet var mjukt mot fötterna och inte en vinkel var helt rät i rummens hörn. Takhöjden med bjälkar var avsevärt lägre än i moderna hus och rummet slöt sig därför kring mig och blev till den tryggaste platsen på jorden. I korgar på bordet i stora rummet stod alltid ringblomsblad på tork. En doft av örter var en lika naturlig del av rummet här som en soffgrupp är i ett villahem.
Saker som annars spelade stor roll i mitt liv då jag var 16 år, som att jaga modekläder och smink, fick en underordnad betydelse på sommaren i Vejbystrand. Här gick man på fest i en islandströja och ett par av de slitna Birkenstocks som stod på rad i köket, efter att man tvättat håret i diskhon. Så fin som jag kände mig när jag dök upp på fester då har jag nog inte känt mig sedan dess.
Sedan efter vi kommit hem och sovit ett par timmar in på natten smög jag ut barfota i det daggvåta gräset för att gå på utedasset. Jag kan fortfarande minnas stjärnorna ovanför mig, hur trädgården var nästan magisk och hur dess dofter var så mycket starkare nu på natten än på dagen.
På senare år har huset i Vejby fått en toalett och en dusch installerad inomhus. Nuförtiden kan man dricka vattnet ur kranen och ett av de två husen är behagligt varmt vintertid. Trots det får det gamla korsvirkeshuset fortfarande symbolisera den verklighet jag med tiden kommit att värdera högst av allt: en enkelhet i tillvaron som i dagens samhälle känns nästan utopisk.
Jag vet inte om jag någonsin kommer få chansen att leva så igen, men drömmen om somrarna i Vejbystand fyller mitt hjärta med värme och mitt sinne med doften av libbsticka. Tack vare Maja och hennes underbara familj.
posted by Eibon at 09:16
4 Comments:
Jag blir glad av att läsa detta! Det är så levande, yep, du har berättarbegåvning utan tvekan. Lova mig att att åtminstone utveckla det. Det vore synd annars, bloggen är en perfekt övningsplats.
Vad roligt! Det är alltid en utmaning att lyckas formulera en känsla i ord.
Vi får väl se vad som händer i framtiden. Jag är förvånad över att jag ens kommit såhär långt.
Till mitt försvar vill jag säga att det inte är svårt att prestera när hjärtat får vara med. Jag har allteftersom insett att jag verkligen brinner för mitt ämne. Det är till stor del tack vare vissa pedagogiska lärare.
Vilken nostalgiläsning! Jag är nämligen uppvuxen i Vejbystrand och vet exakt vilket hus du menar. Min morfar bodde på Blåmesvägen, bara ett stenkast därifrån, fram till sin bortgång. Så det korscirkeshuset har jag passerat både en och fera gåner.
Vad roligt att höra! Jag hade helt glömt bort att bloggen fanns och så dyker det upp en kommentar!
Ja, visst är Vejbystrand något alldeles extra... Försöker fortfarande hinna ditt ett par gånger varje sommar, men det blir sällan så ofta som jag hade velat.
Skicka en kommentar
<< Home