John Ajvide Lindqvist...
...interjuades i Babel special i SVT 2 igårkväll, halv 9. Eftersom mitt närminne är under all kritik glömde jag bort att jag skulle se programmet en halvtimme efter jag bestämt mig för det, och fick således streama det från SVTs hemsida direkt efter det slutat. Det gick, men det var hackigt.
Ungefär halvvägs in i interjun med John, som för övrigt visade sig vara en jordnära, skojig och ruggigt sympatisk kille, visade det sig att han och jag delar neuroser. Sedan mina tidiga tonår (mest troligt sedan jag började läsa böcker med flera kapitel. Jag läste Poe, Stephen King och Spöktimmen när resten av klassens flickor läste Anne på Grönkulla) har jag alltid varit rädd för att simma på djupt vatten. När jag äntligen kommit över min skräck för hajar (Ja! Självklart kan det finnas hajar i Sövdesjön!) föddes tanken på vandöda i vattnet. Spökhistorier om strandvaskare som i min fantasi sträckte sina knotiga, ruttnande fingrar efter mina små fötter när jag simmade över dom gjorde att jag drog mig för att simma alls.
Fortfarande idag är zombier i vattnet något av det otäckaste jag kan tänka mig. Rädslan för att simma på djupt vatten håller i sig, men eftersom jag dessutom fått en grav släng av badkruka på äldre dar är detta sällan en fobi som håller mig tillbaka. Jag sitter hellre på land med en bok, helt enkelt.
Så: Både jag och John Ajvide Lindqvist är rädda för hajar och zombier i vattnet.
Utöver det är det tre veckor kvar tills min uppsats ska vara klar och vandöda i Sövdesjön är mitt minsta problem just nu.
Ungefär halvvägs in i interjun med John, som för övrigt visade sig vara en jordnära, skojig och ruggigt sympatisk kille, visade det sig att han och jag delar neuroser. Sedan mina tidiga tonår (mest troligt sedan jag började läsa böcker med flera kapitel. Jag läste Poe, Stephen King och Spöktimmen när resten av klassens flickor läste Anne på Grönkulla) har jag alltid varit rädd för att simma på djupt vatten. När jag äntligen kommit över min skräck för hajar (Ja! Självklart kan det finnas hajar i Sövdesjön!) föddes tanken på vandöda i vattnet. Spökhistorier om strandvaskare som i min fantasi sträckte sina knotiga, ruttnande fingrar efter mina små fötter när jag simmade över dom gjorde att jag drog mig för att simma alls.
Fortfarande idag är zombier i vattnet något av det otäckaste jag kan tänka mig. Rädslan för att simma på djupt vatten håller i sig, men eftersom jag dessutom fått en grav släng av badkruka på äldre dar är detta sällan en fobi som håller mig tillbaka. Jag sitter hellre på land med en bok, helt enkelt.
Så: Både jag och John Ajvide Lindqvist är rädda för hajar och zombier i vattnet.
Utöver det är det tre veckor kvar tills min uppsats ska vara klar och vandöda i Sövdesjön är mitt minsta problem just nu.
posted by Eibon at 22:31
2 Comments:
Fördelen med zombier vilka spenderat en längre tid i vattnet är att det är lätt att skala dom. Varje slag, spark och eventuella bett drar av stora sjok med kött. På så vis kan man på ett ganska enkelt vis förvandla dom från zombier till skelett.
Skelett är, som alla vet, bra mycket enklare att ha att göra med. Dessutom kan man, om lusten faller på, spela xylofon på deras bröstkorgar.
...och så hör man när dom kommer gående för det slaskar om dom. Om inte köttet fallit av förstås. Då låter det rassel, rassel.
Skicka en kommentar
<< Home