Att uppdatera bloggen...

...har varit så långt ner på prio-listan den senaste veckan att det nästan helt försvunnit ur sikte. Varför varken vill eller tänker jag blogga om eftersom det är ljusår för privat för att redogöra för i en dagbok på Internet. Låt mig bara kallt konstatera att de senaste tio dagarna varit skit. En riktig bottennotering. All time low.

Så idag har jag gjort något som för ett litet tag fick mig att glömma allt sorgligt och tungt. I den vårvarma aprilsolen tog jag på vinst och förlust med Linus till Skissernas Museums skulpturpark. Lite för att få tiden att gå medan vi väntade på att Billen uträttade ett ärende och lite som ett experiment för att se vad han skulle gilla det.

Jag blev glatt överraskad över hans reaktion. Vi gick där i gräset, bland drivor av Scilla, från det ena konstverket till det andra, ivrigt diskuterande vad det skulle kunna tänkas föreställa. Vi kände på den svala stenen, knackade på bronsen och strök med händerna över mjukt polerat stål.

Det var verkligt befriande att diskutera konst med en 8-åring som är så underbart fri från föreställningar om konst som finkultur och hur den "bör vara och förstås". Barn använder dessutom alla sina sinnen när dom närmar sig konsten. När vi vuxna står en bit ifrån och tittar knackar barnen, känner, klämmer och springer runt konstverket.

När vi efter ett tag besökt alla verken i tur och ordning visade jag Linus de små plaketterna som gav oss konstnärens och konstverkets namn. Hans ansikte sken upp när han begrep att han här hade en nyckel, en form av facit, till vad konstverket föreställde och självklart var vi nu tvungna att ta en runda till för att jämföra plaketten med vad vi kommit på. Trots detta var vi i slutändan rörande eniga om att vår tolkning var mest sann, för oss i alla fall. Att det inte finns något facit utan att konstupplevelsen är högst subjektiv, i sann fenomenologisk anda.

Efter vår lilla vandring avlöjade jag att huset vid sidan om parken även det var fullt av skulptur och målningar. Jag lovade att jag skulle greja så att vi kunde komma tillbaka när Muséet öppnade för dagen kl. 12.

Det gjorde vi, alla tre, och jag vågar säga att vi fick en riktigt trevlig, om än annorlunda eftermiddag. Förhoppningsvis har intresset väckts såpass att vi kommer iväg till Louisianas skulpturpark någon gång till sommaren. Med en korg fika och vackert väder har en utflykt dit alla förutsättningar att bli fullkomligt makalös.

Min favorittolkning för dagen var den av en skulptur som på sommaren är en del av en fontän. Skulpturen bestod av ett stort antal ihopsvetsade stålpinnar som tillsammans bildade ett spretigt, fyrkantigt gytter på ett stenpodie. "Ikaros" hette skulpturen och innan jag hann haspla ur mig historien om Ikaros för att förklara vem han var hade Linus bilden solklar för sig.

"Det är ju klart den heter ICA! ICA är ju en massa pelare (han pekade på rören), och så är det ju fyrkantigt sådär (han pekade på stenpodiet)." Plötsligt var det solklart även för mig att jag inte stod inför en skulptur av en mytologisk person utan en av en dagligvaruhandel.