Jag är en fegis.

Det finns inget Eibon är så rädd för som saker hon inte har kontroll över. Hellre gör jag något jag verkligen hatar, men vet jag jag kan förvänta mig av, än slänger mig ut i något som jag inte vet vad det är.

Problemet med att ha en såpåss neurotisk livsåskådning att det är väldigt lätt att rubba mina cirklar. Det räcker med att ett jobberbjudande dyker upp från ett håll som jag inte riktigt räknat med.

Min rädsla för förändring tar sig även uttryck gällande vilka filmer jag ser: helst ser jag något jag redan sett, som jag vet att jag gillar, än provar något nytt och riskerar att bli besviken.

Böcker, samma sak. Jag får verkligen anstränga mig för att inte begränsa mig till att bara läsa mina favoritböcker om och om igen.

Mat. Väljer jag någonsin en annan pizza än den jag brukar äta? Provar jag något nytt de gånger jag bara har mig själv att ta hänsyn till då jag ska laga mat? Knappast. Det blir ett säkert kort, gång på gång.

Kläder? Jag fastnar för ett märke, köper på mig ett nätt lager och 10 år senare när plaggen börjar falla sönder i sina beståndsdelar släpar jag mig hyperventilerande ut för att finna en ny 10-årsuppsättning.

Det enda positiva i det hela är att jag är medveten om vilken trähatt jag är. På så vis kan jag sparka till mig själv på smalbenet när jag går helt överstyr i mina nojjor. Det är vid sådana tidpunkter saker verkligen kan hända i mitt liv. Då är jag panikslagen, livrädd... men oftast återställs balansen efter ett tag och förändringen blir till det bättre.

Sist jag höll på att implodera av nervositet var när jag skulle börja plugga. Flera gånger ifrågasatte jag det fullkomligt idiotiska beslutet att SÄGA UPP en FAST TJÄNST (Nej, tjänstledig ville jag inte vara. Det verkade fegt t.o.m i mina ängsliga ögon.) för att börja läsa till kulturkofta. Sen gick det så bra det bara kunde...

Om en vecka kommer uppsatsen vara ventilerad och klar. Visserligen har jag 40 poäng kvar att ta innan jag kan plocka ut examen, men återigen känns det som om någon stulit mina favoritjeans och jag måste ge mig ut på jakt efter ett par nya.

Känslan av att vara borttappad, vilsen och att sakna något väsentligt dyker upp varenda gång jag tänker på att jag snart pluggat färdigt. Nu när jag precis vant mig vid tillvaron som student är det dags att kasta sig ut i arbetslivet igen.

Med största sannolikhet kommer det även denna gången gå alldeles utmärkt. Förhoppningsvis låter jag inte min rädsla hindra mig från att prova mina vingar inom det jag är utbildad till, även om konkurrensen verkar vara tuff, och kraven på egen uppfinningsrikedom höga.

För någonstans där långt inne, är knyttet inte så rädd alls. När stjärnorna står rätt och förutsättningar finns är det inget som kan stoppa henne. När hon bara vågar kliva ur sitt skal och försöka.