Rättvisepatos och gruppuppgifter.
Idag avlutade jag höstterminens kurs på Malmö Högskola. Det var kursutvärdering och feedback delades ut, dels på sista gruppexaminationen och dels på den korta individuella tenta vi skrev strax innan jul.
Kursens upplägg är sådant att två rapporter skrivs i grupp (12 + 12 NYA högskolepoäng) och en tenta är individuell (6 NYA högskolepoäng). För att unvika att inaktiva gruppmedlemmar får ett högt betyg utan att prestera själv, krävs VG på en av grupprapporterna OCH på den individuella för att få ett samlat VG på kursen. Klokt, rättvist och logiskt, kan det tyckas.
Själva idén om att examineras i grupp var för mig helt ny och inte helt bekväm om sanningen ska fram. Som jag ser det finns det vissa i gruppen som ansträngt sig mer och andra mindre, något som enligt all vår litteratur är fullt normalt i en projektgrupp.
En av dem som arbetat hårdast med de rapporter vi lämnat in är, i mina egna ögon, jag själv. Med enbart ett missat mötestillfälle (där resten missat flera) och en hel del extra nedlagdt arbete utöver det resten av gruppen gjort ser jag det som till viss del min förtjänst att gruppen skrivit VG på båda gruppuppgifterna. Jante, eat your heart out!
Jag har utöver min egen del dessutom på båda grupprapporterna fått täcka upp för en medlem i gruppen som hellre shoppat och fikat än läst kurslitteratur. Detta för att en otillräcklig prestation från hennes sida hade påverkat hela gruppen negativt.
Så. När jag suttit där och skrivit om hennes ur boken plankade meningar och lagt till analys där hon inte själv kunnat prestera mer än vad som förväntas av en genomsnittlig gymnasielev har jag hela tiden tänkt:
-"Hon kan freerida allt hon vill, men när den individuella ska skrivas är det slut med att låta andra göra jobbet."
Så. Hur gick det då, undrar ni?
Två gruppmedlemmar var närvarande när betygen delades ut. En hade giltigt förfall, en annan tyckte att en semester i Thailand fast det stod obligatoriskt på shemat var en bra idé. Av oss två som var närvarande var det en som fick VG på den individuella examinationen, och det var inte jag.
Gruppmedlemmen som jag vet fick VG på den individuella förtjänar det och jag unnar henne VG på kursen. Jag har ingen aning om hur det gick för vår thailandsresenär, men bara tanken på att hon kanske fick VG på allt när hennes bidrag till grupprapporterna varit så beklämmande dåligt gör att jag vill kräkas av ilska.
Jag ifrågasatte inte heller att jag bara fick G på den individuella; jag är inte examinator och kanske hade han rätt i sin motivering. Men att veta att jag jobbat SÅ HÅRT för att skaffa oss VG på 24 av 30 högskolepoäng och ändå bara få ett G i LADOK gör mig så FRUSTERAD. Det får mig att tänka på gymnasiet och hur jag fick min enda 3:a i datorkunskap för att jag var tjej. Killen brevid mig, som jag fick hjälpa för att han inte ens kunde spara en fil i Word, fick 5:a för att han var kille. (Jag skojar inte! Läraren motiverade mitt betyg när jag ifrågasatte det med att tjejer inte kan nåt om "data"!)
Ju mer jag tänker på det anar jag att det mitt i allt elände finns någon form av sensmoral, någon form av läxa livet försöker lära mig.
Den skulle kunna vara att man ute i verkliga världen, arbetslivet kallas det visst, kommer stöta på situationer där andra får skörda frukten av det man själv har sått medan man själv går därifrån med en näve grus. Och att det då bara är att gilla läget, spotta i nävarna och försöka igen. Jag har ju sett det nämnas i kurslitteraturen, jag trodde bara inte jag skulle råka ut för det själv.
Utöver detta försöker världen kanske tala om för mig att man inte kan prestera 100% hela tiden, och att man inte kan förvänta sig att alltid briljera. Kanske är det dags att sänka kraven lite och se till det som verkligen spelar roll. Det är ju trots allt kunskaperna jag skaffat mig under kursens gång som jag kommer ha med mig ut i arbetslivet och inte en bokstav på ett papper.
Till sist när jag hoppet att den som lever på andras prestationer en gång inte kommer undan med det i längden och att rättvisebalansen därmed återställs.
Over and out.
Kursens upplägg är sådant att två rapporter skrivs i grupp (12 + 12 NYA högskolepoäng) och en tenta är individuell (6 NYA högskolepoäng). För att unvika att inaktiva gruppmedlemmar får ett högt betyg utan att prestera själv, krävs VG på en av grupprapporterna OCH på den individuella för att få ett samlat VG på kursen. Klokt, rättvist och logiskt, kan det tyckas.
Själva idén om att examineras i grupp var för mig helt ny och inte helt bekväm om sanningen ska fram. Som jag ser det finns det vissa i gruppen som ansträngt sig mer och andra mindre, något som enligt all vår litteratur är fullt normalt i en projektgrupp.
En av dem som arbetat hårdast med de rapporter vi lämnat in är, i mina egna ögon, jag själv. Med enbart ett missat mötestillfälle (där resten missat flera) och en hel del extra nedlagdt arbete utöver det resten av gruppen gjort ser jag det som till viss del min förtjänst att gruppen skrivit VG på båda gruppuppgifterna. Jante, eat your heart out!
Jag har utöver min egen del dessutom på båda grupprapporterna fått täcka upp för en medlem i gruppen som hellre shoppat och fikat än läst kurslitteratur. Detta för att en otillräcklig prestation från hennes sida hade påverkat hela gruppen negativt.
Så. När jag suttit där och skrivit om hennes ur boken plankade meningar och lagt till analys där hon inte själv kunnat prestera mer än vad som förväntas av en genomsnittlig gymnasielev har jag hela tiden tänkt:
-"Hon kan freerida allt hon vill, men när den individuella ska skrivas är det slut med att låta andra göra jobbet."
Så. Hur gick det då, undrar ni?
Två gruppmedlemmar var närvarande när betygen delades ut. En hade giltigt förfall, en annan tyckte att en semester i Thailand fast det stod obligatoriskt på shemat var en bra idé. Av oss två som var närvarande var det en som fick VG på den individuella examinationen, och det var inte jag.
Gruppmedlemmen som jag vet fick VG på den individuella förtjänar det och jag unnar henne VG på kursen. Jag har ingen aning om hur det gick för vår thailandsresenär, men bara tanken på att hon kanske fick VG på allt när hennes bidrag till grupprapporterna varit så beklämmande dåligt gör att jag vill kräkas av ilska.
Jag ifrågasatte inte heller att jag bara fick G på den individuella; jag är inte examinator och kanske hade han rätt i sin motivering. Men att veta att jag jobbat SÅ HÅRT för att skaffa oss VG på 24 av 30 högskolepoäng och ändå bara få ett G i LADOK gör mig så FRUSTERAD. Det får mig att tänka på gymnasiet och hur jag fick min enda 3:a i datorkunskap för att jag var tjej. Killen brevid mig, som jag fick hjälpa för att han inte ens kunde spara en fil i Word, fick 5:a för att han var kille. (Jag skojar inte! Läraren motiverade mitt betyg när jag ifrågasatte det med att tjejer inte kan nåt om "data"!)
Ju mer jag tänker på det anar jag att det mitt i allt elände finns någon form av sensmoral, någon form av läxa livet försöker lära mig.
Den skulle kunna vara att man ute i verkliga världen, arbetslivet kallas det visst, kommer stöta på situationer där andra får skörda frukten av det man själv har sått medan man själv går därifrån med en näve grus. Och att det då bara är att gilla läget, spotta i nävarna och försöka igen. Jag har ju sett det nämnas i kurslitteraturen, jag trodde bara inte jag skulle råka ut för det själv.
Utöver detta försöker världen kanske tala om för mig att man inte kan prestera 100% hela tiden, och att man inte kan förvänta sig att alltid briljera. Kanske är det dags att sänka kraven lite och se till det som verkligen spelar roll. Det är ju trots allt kunskaperna jag skaffat mig under kursens gång som jag kommer ha med mig ut i arbetslivet och inte en bokstav på ett papper.
Till sist när jag hoppet att den som lever på andras prestationer en gång inte kommer undan med det i längden och att rättvisebalansen därmed återställs.
Over and out.
posted by Eibon at 14:15
3 Comments:
Jag säger som Twisted Sister: "Call for street justice".
Jojomen, det kommer att falla tillbaka när andra upptäcker att personen saknar de kunskaper denne förväntas ha....
Jag hoppas på det. Och allt jag har läst om karma talar för det.
Skicka en kommentar
<< Home