Urban planering och hållbar stadsförnyelse.

När jag först började läsa Konstvetenskap tyckte jag mig ha en hyfsat bra aning om vad jag hade för plan med min utbildning och vart den skulle föra mig i slutändan. Nu när jag sitter med facit i hand ser jag att jag verkligen inte kunde haft mer fel.

Jag började plugga igen var det med vetskapen om att konst alltid, fast jag förnekat det i perioder, legat väldigt nära mitt hjärta. Jag hade över tid dessutom sakta kommit till insikt om att "konst" inte bara kan vara något man sysslar med på sin fritid som förströelse och hobby, utan att man faktiskt kan arbeta med det i en rad olika former. Utöver detta hade det börjat gå upp för mig att det inte bara är civilekonom- och ingenjörsutbildningar som räknas som "utbildning". Även humanister behövs i den värld jag vill leva i.

Min första tanke, att skaffa mig en kandidatexamen med påbyggnad till kulturadministratör, föll platt redan en bit in på B-kursen. I och med Bologna-processen hade institutionen lagt kursen på is och snart stod det klart att den inte skulle komma att tas upp igen. Tur i oturen, skulle man kunna säga. För vem vet om jag valt den riktningen jag gjorde om allt gått enligt planerna.

Allteftersom terminen led började det så gå upp för mig att konst var kul, men att arkitektur var roligare. Att jag dessutom hade en av de mest inspirerande lärare jag någonsin mött i just arkitektur spelade säkert in. Utan hennes välmenande piskrapp hade det troligen aldrig blivit mer än den kandidat jag från början tänkt mig. Nu blev det en magister av bara farten.

Som jag ser det kan man med arkitekturteorierna diskutera saker som berör alla människor, inte bara de som har förmånen att få besöka Louvren en gång om året. Arkitekturen går inte att fly ifrån, den finns där och påverkar oss även om vi inte aktivt söker upp den. Det är det som gör den så angelägen, så viktig att diskutera och förhålla sig till.

Så. Istället för att sitta här och vara ytterligare en konstvetare som vet tillräckligt om Kandinsky för att kunna skriva den trettionde biografin i ordningen om honom, eller göra en omfattande analys av Munchs skriet ur ett Marxistiskt perspektiv, kan jag något annat. Något som jag känner att jag kan visa för en potentiell arbetsgivare och vara stolt över. Något som samma arbetsgivare i den bästa av världar kan anse sig ha faktisk nytta av.

Min D-uppsats blev i väldigt hög grad tvärvetenskaplig men jag känner absolut inte att något gått förlorat genom detta. Tvärtom. Att inte snävt ha hållit mig inom "konstvetarfacket" utan att ha tassat runt inom flera andra ämnesinrikningar har snarare gett ett mervärde till uppsatsen som sådan och fler beröringspunkter med omvärlden i stort.

Och nu till själva upprinnelsen till inlägget, som i slutändan kom att bli en tillbakablick snarare än den kommentar till min eventuella framtid som jag från början tänkte mig. Jag har idag sökt den allra sista kurs jag behöver innan jag kan plocka ut en magisterexamen.

Kursen jag valt heter Urban planering och hållbar stadsförnyelse och hålls på Campus Helsingborg. Mitt val av just denna kurs är högst strategiskt och väl genomtänkt. Genom att läsa den som min sista kan jag visa min framtida arbetsgivare att min utbildning faktiskt är praktiskt användbar och inte bara kuriös hobbykunskap. Utöver detta hoppas jag att den kan öka mina chanser att få arbeta med något jag verkligen brinner för, någon dag.