Prestationsångest.
Nuförtiden har jag svårt att få till inlägg i min blogg, mest för att jag känner att jag inte har så mycket intressant att skriva.
Jag skulle kunna skriva om att jag har oljat utemöblerna idag och att solen sken på mig, eller att mina föresatser att skärpa till min kosthållning så att jag återigen kommer i mina kläder istället fått rakt motsatt effekt. Men det vill ju ingen människa läsa om.
Planerat för morgondagen är ett besök hos bilverkstaden för att laga skadorna påskharen orsakade när jag körde över honom för en dryg månad sedan. Men inte heller det har i mina kritiska ögon något sensationellt nyhetsvärde för mina läsare.
Å andra sidan har jag fram tills idag lyckats producera 98 inlägg förutom detta, och det vore befängt av mig att hävda att alla dessa inlägg varit världomvälvande nyheter. Ändå har jag fått en kommentar eller två och det tyder ju på att någon därute läser.
Så jag gissar att jag kommer fortsätta så som jag börjat. Vänta er få skandaler och marginellt med halsbrytande äventyr. Jag bor i ett radhus i förorten och närmar mig 30. Livet är lugnt och stilla, precis så som jag vill ha det.
Och om bara den eländiga förkylningen ville släppa så kommer kanske inspirationen igen. Nästa inlägg blir No. 100, och då MÅSTE jag ju ha något bra att komma med!
Edit: Med ovanstående inlägg är det inte på något vis underförstått att jag anser mitt liv vara trist och tråkigt. Det gör jag inte. Tvärtom. Det är underhållningsvärdet det har för ANDRA än mig själv jag kommit att tvivla på.
Å andra sidan har jag sett och njutit av filmer med ungefär lika mycket handling som jag har i min vardag. Det är kanske inte vad som händer det kommer an på, utan hur man berättar om det.
Jag skulle kunna skriva om att jag har oljat utemöblerna idag och att solen sken på mig, eller att mina föresatser att skärpa till min kosthållning så att jag återigen kommer i mina kläder istället fått rakt motsatt effekt. Men det vill ju ingen människa läsa om.
Planerat för morgondagen är ett besök hos bilverkstaden för att laga skadorna påskharen orsakade när jag körde över honom för en dryg månad sedan. Men inte heller det har i mina kritiska ögon något sensationellt nyhetsvärde för mina läsare.
Å andra sidan har jag fram tills idag lyckats producera 98 inlägg förutom detta, och det vore befängt av mig att hävda att alla dessa inlägg varit världomvälvande nyheter. Ändå har jag fått en kommentar eller två och det tyder ju på att någon därute läser.
Så jag gissar att jag kommer fortsätta så som jag börjat. Vänta er få skandaler och marginellt med halsbrytande äventyr. Jag bor i ett radhus i förorten och närmar mig 30. Livet är lugnt och stilla, precis så som jag vill ha det.
Och om bara den eländiga förkylningen ville släppa så kommer kanske inspirationen igen. Nästa inlägg blir No. 100, och då MÅSTE jag ju ha något bra att komma med!
Edit: Med ovanstående inlägg är det inte på något vis underförstått att jag anser mitt liv vara trist och tråkigt. Det gör jag inte. Tvärtom. Det är underhållningsvärdet det har för ANDRA än mig själv jag kommit att tvivla på.
Å andra sidan har jag sett och njutit av filmer med ungefär lika mycket handling som jag har i min vardag. Det är kanske inte vad som händer det kommer an på, utan hur man berättar om det.
posted by Eibon at 20:39
2 Comments:
Ditt andra PS var bra. Jag skriver också om fullständigt ointressanta saker, en eftersom jag ser bloggen som massbrev till alla som vill hålla kontakten och veta hur min vardag ser ut - så bryr jag mig inte om nyhetvärdet, formuleringsförmågan eller annat. Jag klottrar på. Vill någon läsa. Varsågod. Om inte, jag skriver ändå för nöjes skull. Undertecknad är def intresserad av världen according to Annika: hur går det med studierna, hur går det med bröllopsplanering, hur går det med vardagens små irritationsmoment osv. Allt (kanske inte riktigt, ok mycket då) sånt som man brukar ventilera med vänner hör hemma i en blogg tycker jag. Det blir litet känsla av att sitta vid fikabordet i Wrangel i rasten och småprata.
Du har så rätt så. Var nog mest en formsvacka från min sida och total brist på inspiration om saker att skriva om.
Lite samma funktion som din blogg fyller för dig fyller min blogg för mig; att hålla min omgivning uppdaterad.
På så vis slipper en liten del av mitt dåliga samvete för att jag har svårt att hinna med att ringa eller träffa mina vänner så ofta som jag kanske önskat. Läser dom min blogg är det sällan helt nattsvart på Annika-himlen.
Skicka en kommentar
<< Home