Hippiekollektivet i mitt hjärta.

Har spenderat eftermiddagen med att gå igenom hur och varför humanisten Steen Eiler Rasmussen tycker att människan bör vara central i skapandet av arkitektur och varför den ONDE strukturalisten Eisenman säger emot honom.

Min spontana reaktion på det jag läst är att Rasmussen är hippien och Eisenman den intellektuelle svartrockaren. Hur gärna jag än VILL tycka att Eisenmans cynism är mest intressant och tilltalande, kommer jag ändå till slut fram till det jag redan visste, fast egentligen inte ville erkänna.

Jag är en hippie. I själ och hjärta.

Ge mig en egen ö, en bok om trädgårdsskötsel och jag kommer börja odla örter och Quinoa.
Hur gärna jag än vill vara en svart, svår, intellekuell misantrop kommer jag ändå alltid passa bättre i ett hippiekollektiv med en batikklänning och långt fladdrande timotejhår.

Visst är det obekvämt när bilden man har har av sig själv fullkomligt kollapsar?

Tror jag ska gå och brygga mig en kopp örtté.