...Nine, Ten, never sleep again...
Händelsen jag nyss fick återberättad för mig ger mig samma känsla magen som den jag gissar att ungdomarna på "Elm Street" hade varje gång klockan började närma sig dags att sova.
Först en bakgrund.
Jag har en erkänd historia av att prata i sömnen. Folk som stannat vakna efter jag har gått och lagt mig har fått uppleva allt ifrån att bli utskällda efter noter för något mitt förvirrade sinne fabricerat i drömmen till att få höra de mest bisarra historier berättade av en vaken fast sovande Eibon.
Eftersom våra datorer står i sovrummet är Billen inget undantag. De nätter han sitter uppe vid datorn när jag har gått och lagt mig har han då och då kunnat föra regelrätta konversationer med mig, som jag absolut inte har något minne av dagen efter.
Som den gången jag blev skräckslagen när han lyfte på täcket för att komma och lägga sig. Jag stirrade på honom med ögon stora som tefat och backade halvsittande i sängen så långt bak mot väggen jag kunde. Den blick av terror som fyllde mina ögon beskrev han senare som hämtad ur en japansk skräckfilm á la Ringu.
-"Du är orange", var det enda jag kunde flämta fram ur min panik. Sen somnade jag om.
Så.
Inatt vid ett-snåret hade jag sovit gott i ungefär en timme. Billen satt vid datorn och slösurfade när jag satte mig upp i sängen, stödd på ena armbågen och flinade.
Han frågade vad det var, men jag bara fortsatte flina. Efter att ha flinat ett tag hasplade jag ur mig nåt märkligt.
-"Vad sa du?", frågade Billen.
Jag fortsatte flina och upprepade det jag nyss kläckt ur mig.
Billen upprepade sin fråga, jag flinade ännu bredare och upprepade mig ännu en gång.
-"Panayotis Tournikiotis", småskrattade jag, för att sedan lägga mig ner och fortsätta sova som om ingenting hänt.
I shit you not. Historien är så sann som jag sitter här.
Först en bakgrund.
Jag har en erkänd historia av att prata i sömnen. Folk som stannat vakna efter jag har gått och lagt mig har fått uppleva allt ifrån att bli utskällda efter noter för något mitt förvirrade sinne fabricerat i drömmen till att få höra de mest bisarra historier berättade av en vaken fast sovande Eibon.
Eftersom våra datorer står i sovrummet är Billen inget undantag. De nätter han sitter uppe vid datorn när jag har gått och lagt mig har han då och då kunnat föra regelrätta konversationer med mig, som jag absolut inte har något minne av dagen efter.
Som den gången jag blev skräckslagen när han lyfte på täcket för att komma och lägga sig. Jag stirrade på honom med ögon stora som tefat och backade halvsittande i sängen så långt bak mot väggen jag kunde. Den blick av terror som fyllde mina ögon beskrev han senare som hämtad ur en japansk skräckfilm á la Ringu.
-"Du är orange", var det enda jag kunde flämta fram ur min panik. Sen somnade jag om.
Så.
Inatt vid ett-snåret hade jag sovit gott i ungefär en timme. Billen satt vid datorn och slösurfade när jag satte mig upp i sängen, stödd på ena armbågen och flinade.
Han frågade vad det var, men jag bara fortsatte flina. Efter att ha flinat ett tag hasplade jag ur mig nåt märkligt.
-"Vad sa du?", frågade Billen.
Jag fortsatte flina och upprepade det jag nyss kläckt ur mig.
Billen upprepade sin fråga, jag flinade ännu bredare och upprepade mig ännu en gång.
-"Panayotis Tournikiotis", småskrattade jag, för att sedan lägga mig ner och fortsätta sova som om ingenting hänt.
I shit you not. Historien är så sann som jag sitter här.
posted by Eibon at 14:30
6 Comments:
Jag börjar få dåligt samvete (bortsett från att jag vek mig dubbel av skratt). Du kommer att förlåta honom med tiden, varje gång du i framtiden lär dig någon faktoid som belyser en obegriplighet hos Mr T.
Alldeles säkert.
Det som är mest kusligt är hur han inkräktar på min lediga tid genom en bakdörr in i mitt undermedvetna.
Inga av de författare jag GILLAT att läsa har förärats en plats i mina drömmar. Att Herr T. snyltat till sig en är inte rättvist!
Nu blir jag ännu mer nyfiken på vad du har att säga om honom i din hemtenta. När jag är klar med min uppsats ska jag kanske själv försöka ta mig an boken. Det känns lite som att träffa en stroppig kändis...eftersom han gått och fått sig ett rykte i vår handledningsgrupp.
Jadu.
Jag rekommenderar det inte. Det finns många böcker som ger mer att läsa, i mina ögon.
Men visst. I rent studiesyfte så. Kanske :)
Det jag utsatt dig för kallas för kognitiv dissonans på pedagogikspråk, dvs jag har rubbat dina cirklar för att se var du befinner dig i kunskapsbygget.
Tro aldrig att du är dum, tvärtom är du mycket begåvad. Alla har vi bildnings- och kunskapsluckor här och var som beror på ens tidigare förutsättningar och intressen.
Alla kunskaper är inte heller lika relevanta i alla sammanhang. Att veta mycket om motorer t.ex. är inte till stor hjälp i ämnet konstvetenskap direkt, medan breda historiekunskaper är det. Det betyder inte att det är bättre, finare eller viktigare med historiekunskaper, bara att det i vissa sammanhang ger fördelar. Man kan inte heller reparera motorer med historiekunskaper för att vända på steken.
Kunskapsluckor är taok och lov alltid möjliga att åtgärda, bara man får upp ögonen för dem. Första steget mot att lära sig något är att få klart för sig vad man inte kan. Sedan behöver man avgöra om det verkligen är något som man behöver lära sig eller också kan man strunta i det.
Din oförståelse säger mig därför mer om vad jag kan assistera dig med i din kunskapsinhämtning än din förståelse. Så du kommer att få mycket bra feedback på tentan (BTW, så är du godkänd).
Ja! Trevligt! Det gör mig jättelycklig!
Då tänker jag pusta ut och fira med att vara sjuk ett par dagar. Förhoppningsvis kan vila avstyra att det som kan vara influensa bryter ut med full kraft.
Kanske slöslipa lite på min CV om min gamla kropp orkar med det. Efter ett givande CV-seminarie idag har jag lite småsaker jag gärna vill fixa till.
Skicka en kommentar
<< Home