Jag antar utmaningen...
...Bi, även om det inte kommer bli vackert.
Så. Sju sanningar om Eibon. Håll armar och ben inne i vagnen under åkturen.
1. Jag är långsint av bibliska mått. Gör mig förbannad eller ledsen och jag har inte glömt det 10 år senare. Möjligen har jag förlåtit, men glömmer gör jag aldrig. Tyvärr.
2. Jag är en gräsätare bland rovdjur. Jag är personen som står sist kvar på perrongen när alla stressat på tåget på morgonen för att jag tycker det är ofint att trängas. Jag är även bilföraren som plötsligt står vid färjan till Swinoujscie i Köpenhamn, hellre än att försöka stanna och därigenom riskera att irritera bakomvarande bilister i min jakt på ett parkeringshus vid Tivoli. Jag är hänsynsfull in absurdum, till mitt eget såväl som mina närmastes stora förtret.
3. Jag har fantastiskt svårt att umgås med människor jag inte känner. Blir jag bjuden på stora fester tackar jag som regel hellre nej än genomlider kvällen panikslagen. Även om min sociala fobi mildrats över åren finns det fortfarande situationer i min privata tillvaro jag undviker p.g.a den. Professionellt är det sällan problem; efter många år i butik har jag ett service-jag att gömma mitt sanna, skräckslagna jag bakom.
4. Ibland när jag städar lyssnar jag på Jon Bon Jovis soundtrack till "Young Guns II" från 1990 och sjunger högt. Det är pudelrock och stråkmusik i en ohyggligt ohelig allians. Och jag tröttnar aldrig på det.
5. Jag har aldrig skrivit ett högskoleprov av rädsla för att en gång för alla få klart för mig att jag är korkad. Fram tills alldeles nyligen hade jag inte tagit ett IQ-test heller, av samma, neurotiska skäl.
6. Jag har inte lyckats ta mig igenom hela "Sagan om Ringen"-trilogin utan gav upp någonstans i mitten av "De Två Tornen". Än i dag blir jag matt av tristess när jag tänker på hur mitt enda minne av boken är hur Sam och Frodo går. Och går. Och går.
7. Oj, redan 7? Jag har ju bara börjat! Jag har en besvärlig tendens att hellre ge upp än att försöka och riskera att misslyckas. I skolan gick jag 100 meter för att slippa förnedringen det i mina ögon innebar att springa och få en dålig tid. Länge tänkte jag helt låta bli att försöka skaffa mig en akademisk utbildning av rädsla för att inte klara av det. Idag är jag oändligt glad att Billen fick mig på bättre tankar.
Så. Det var väl inte så farligt? Kanske lovade början av inlägget bekännelser av mer sensationsartat slag, men mer spännande än såhär blev det alltså inte. Kanske är det som Billen säger, att jag är en trähatt. Kanske är det så att vissa saker inte lämpar sig för en offentlig blogg. Men jag slipper skaka paparazzis ur byxbenen när jag går på stan i alla fall.
Så. Sju sanningar om Eibon. Håll armar och ben inne i vagnen under åkturen.
1. Jag är långsint av bibliska mått. Gör mig förbannad eller ledsen och jag har inte glömt det 10 år senare. Möjligen har jag förlåtit, men glömmer gör jag aldrig. Tyvärr.
2. Jag är en gräsätare bland rovdjur. Jag är personen som står sist kvar på perrongen när alla stressat på tåget på morgonen för att jag tycker det är ofint att trängas. Jag är även bilföraren som plötsligt står vid färjan till Swinoujscie i Köpenhamn, hellre än att försöka stanna och därigenom riskera att irritera bakomvarande bilister i min jakt på ett parkeringshus vid Tivoli. Jag är hänsynsfull in absurdum, till mitt eget såväl som mina närmastes stora förtret.
3. Jag har fantastiskt svårt att umgås med människor jag inte känner. Blir jag bjuden på stora fester tackar jag som regel hellre nej än genomlider kvällen panikslagen. Även om min sociala fobi mildrats över åren finns det fortfarande situationer i min privata tillvaro jag undviker p.g.a den. Professionellt är det sällan problem; efter många år i butik har jag ett service-jag att gömma mitt sanna, skräckslagna jag bakom.
4. Ibland när jag städar lyssnar jag på Jon Bon Jovis soundtrack till "Young Guns II" från 1990 och sjunger högt. Det är pudelrock och stråkmusik i en ohyggligt ohelig allians. Och jag tröttnar aldrig på det.
5. Jag har aldrig skrivit ett högskoleprov av rädsla för att en gång för alla få klart för mig att jag är korkad. Fram tills alldeles nyligen hade jag inte tagit ett IQ-test heller, av samma, neurotiska skäl.
6. Jag har inte lyckats ta mig igenom hela "Sagan om Ringen"-trilogin utan gav upp någonstans i mitten av "De Två Tornen". Än i dag blir jag matt av tristess när jag tänker på hur mitt enda minne av boken är hur Sam och Frodo går. Och går. Och går.
7. Oj, redan 7? Jag har ju bara börjat! Jag har en besvärlig tendens att hellre ge upp än att försöka och riskera att misslyckas. I skolan gick jag 100 meter för att slippa förnedringen det i mina ögon innebar att springa och få en dålig tid. Länge tänkte jag helt låta bli att försöka skaffa mig en akademisk utbildning av rädsla för att inte klara av det. Idag är jag oändligt glad att Billen fick mig på bättre tankar.
Så. Det var väl inte så farligt? Kanske lovade början av inlägget bekännelser av mer sensationsartat slag, men mer spännande än såhär blev det alltså inte. Kanske är det som Billen säger, att jag är en trähatt. Kanske är det så att vissa saker inte lämpar sig för en offentlig blogg. Men jag slipper skaka paparazzis ur byxbenen när jag går på stan i alla fall.
posted by Eibon at 21:37
2 Comments:
Och Bi hade mycket roligt åt sanningarna, inte minst den sista raden - jag kommer att sova fnittrande medan jag drömmar om små paparazzi som ramlar ur byxslag på propra affärsmän i city.
En god vän har en gång hävdat att han är tacksam över att jag inte är arg längre än 10 minuter i taget. Så långsint är i varje fall inte jag! Nu får jag dåligt samvete för jag har lovat skriva ett intyg och inte hunnit med det. Hjälp! Förlåt! Snart, snart...
Hahahaha...ingen fara. Du står med som referens på min CV och det räcker tills du hinner med.
Jag har så dåligt med skriftliga intyg överlag att jag hoppas att ingen kommer fråga efter dem.
Skicka en kommentar
<< Home