Bikramyoga, Basiron och bulor.

Igår drog min lillasyster med mig på Bikramyoga. För inte så länge sedan visades ett inslag på "Du är vad du äter" om just Bikram, och sedan dess har jag gått omkring och funderat över om det verkligen kan vara så jävligt som alla säger. Självklart kunde jag inte låta bli att prova nu när chansen dök upp.

Efter femte posen fick jag verkligen upp flytet kändes det som. Jag har tränat yoga förut, förvisso för ett bra tag sedan, men det förvånade mig hur smidig jag ändå var efter att ha skrivit två uppsatser på raken och dessutom gjort att helt välja bort fysisk aktivitet till en av mina käraste ovanor.

När jag stod där och kände mig som yogakung (drottning?) över världen började omgivningen bli en aning suddig, lite som när man var 19 och druckit alldeles för många gin och tonic sittandes. Eftersom jag misstänkte att jag troligen bara glömt bort att andas koncentrerade jag mig extra på andningen i väntan på att yrseln skulle försvinna. Sen blev allt svart och nästa sak jag minns är yogainstruktören som sitter på huk framför mig undrandes om jag är ok och om jag slog mig.

Det som hänt var att min kropp hänfallit till sin gamla taktik att svimma när den känner att den inte riktigt vill vara med längre. Jag har alltid haft lågt blodtryck och har flera gånger svimmat om jag rest mig för fort, duschat för vamt eller råkat ut för något som gjort att jag börjat blöda. Incidenten till trots lyckades jag ändå hänga med på en stor del av resten av passet, även om jag försökte undvika de stående poserna. Mitt samlade omdöme blir att bikramyoga är jätteskönt, blåmärken borträknade.

När passet var slut noterade jag att jag slagit hakan när jag föll, något jag inte märkt under tiden jag stod i lokalen fullt upptagen med att följa med och att torka svetten ur ögonen. Och mycket riktigt. Idag har jag en bula stor som en blå pingisboll på ena sidan av min haka.

Jag skulle kunna skylla på lillasyster, eftersom jag inte hamnat i en Bikramyogaklass utan hennes försorg. Att lägga skulden på henne passar dessutom bra eftersom min blåa bula på hakan då blir en utmärkt hämnd för min rekommendation till henne att använda Basiron för att bli av med ett par enstaka finnar inför en romantisk påkhelg i London. Basiron på lillasyster gav nämnligen en allergisk reaktion som i sin tur ledde till att den romantiska påskhelgen istället blev en helg inlåst i en lägenhet eftersom hon tyckte hon såg ut som en inverterad panda med eksem och inte ville gå ut.

När jag var liten och skrubbade knäet brukade mamma alltid trösta med att -"Det går över tills du gifter dig!" Nu när jag sitter här och ser ut som en kvinna som skulle behöva numret till en kvinnorjour hoppas jag verkligen att det är så. Annars får jag gifta mig med ett stort, gulnande blåmärke mitt på hakan. Tit for tat, kära lillasyster! Imorron är det yoga igen!