Inget värmer som en monsterfilm i vintermörkret!

I fredags kväll var vi på bio för första gången på jättelänge. Filmen vi valt för kvällen var "Cloverfield", en film som vi läst lite om men inte hade några direkta förväntningar på. Det skulle vara monster, hette det, och kameraföring á la "Blair Witch Project". Eftersom vi inte är bortskämda med skräck på bio tog vi tillfället i akt och beställde biljetter.

Jag kan lugnt säga att upplevelsen var värd alla 85 kronorna biljetten kostade och mer därtill. Vi fick 85 minuter fullkomligt hisnande äventyr och ett upplägg som kände fantastiskt trovärdigt, monstertemat till trots. Visst hade filmtekniken vissa saker gemensamt med "Blair Witch Project" men känslan som förmedlades var helt annorlunda. Historien berättas helt genom en hemvideokamera. Den skakiga kameraföringen kändes dock inte krystad och pretentiös som varit min farhåga, utan som ett fullkomligt naturligt sätt att berätta en historia.

Huvudpersonen Jasons bror, Rob, ska flytta till Japan för att jobba. Som avskedspresent vill Jason ge honom en film med hälsningar från alla vännerna på avskedsfesten. Bakom kameran sätter han sin polare Hud som efter mycket övertalning tar kameran och filmandet som en ursäkt för att kunna ragga på en tjej på festen.

Utan att kolla upp bandet som satt i kameran råkar Hud spela över det Rob filmat under en utflykt han tidigare gjort tillsammans med Beth som också är på festen, fast med sin nya pojkvän. Genom korta sekvenser från den överspelade filmen mellan tagningarna berättas historien om Rob och Beths förhållande parallellt med handlingen i filmen. Mitt i festen blir Rob och Beth osams och Beth går hem. Klockrent och tydligt; ett fullkomligt briljant sätt att låta oss förstå saker som egentligen ligger utanför handlingen.

Utan att avslöja för mycket avbryts festen mitt i av något som liknar en jordbävning och hela Manhattan förvandlas till en katastrofzon. Istället för att fortsätta filma halvpackade tonåringar filmar Hud nu gängets flykt genom ett brinnande inferno, på jakt efter Beth som sitter fast i sin lägenhet mitt i förödelsen.

Genom hela filmen är känslan av panik påtaglig och videokamerans mekaniska öga dokumenterar alldeles lagom av hemskheterna för att vi ska förstå hur läskigt allt är, utan att trycka upp det i vårt ansikte eller vara övertydlig.

Så. Säga vad man vill om Hollywood, men denna gången har dom lyckats. "Cloverfield" rekommenderas varmt till alla som känner att dom saknar en gnutta skräck, panik och katastrof i det frusna vintermörkret!