Igår vad (Edit: VAR) dagen jag blev en ärbar kvinna!

Så. Tillsist blev det ändå den 12:e april. Vigsel var bokad i Lunds rådhus klockan 12.45, vigselförättare Mats Olsson (v). Väderprognosen var allt annat än uppmuntrande denna aprillördag, men jag var nöjd med att jag lyckats gräva fram ett par höga stövlar med klack ur garderoben att ha istället för mina cognacsfärgade pumps med öppen tå. På så vis slapp jag gifta mig i finklänning och doc Martens, något som nog iofs funkat, men som inte nödvändigtvis känts så festligt. Trots en mulen och grå himmel stannade termometern ändå på runt 10 plusgrader så vi slapp gifta oss i vinterjacka. Man ska vara glad åt de små sakerna!

Eftersom jag inte var så sugen på att köra bil till och från min egen vigsel och dessutom lägga en förmögenhet på att ha bilen parkerad i Lund över natten hade vi bestämt oss för att ta bussen till stan 11.49. Med en lön och ett studiemedel rymde vår budget inga excesser och att åka kollektivt verkade vara ett bra sätt att hålla kostnaderna nere. Planen var vattentät, om det inte varit för att mina 7 år gamla stövlar plötsligt bestämt sig för att det var dags att gå i pension.

På väg till busshållplatsen, som vanligt kom vi iväg i senaste laget, märkte jag att ena klacken började svaja på ett otrevligt vis. Tanken slog mig att jag nu löpte risken att få gifta mig i två stövlar med bara en stilettklack. Docs kändes kanske inte festligt nog, men att vara låghalt p.g.a footwear malfunction kändes värre. Eftersom bussen var på väg och vigseln började om en halvtimme fanns inte tid för mig att bege mig hem och byta om vi inte lyckades hitta ett alternativt färdmedel till stan.

Men paniken lurandes runt hörnet tog jag och Billen var sin mobiltelefon och försökte jaga tag i folk vi känner som kunde agera taxi. Lotten föll till slut på Billens far eftersom han relativt sett var den som var närmast. Med hjälp utifrån hann vi nu med en språngmarsch hem igen (på en stilettklack), ett snabbyte till pumps (vädret hade börjat se alltmer lovande ut, docsen fick åka med i en väska) och kom fortfarande till Lunds rådhus med marginal kvar innan vigseln skulle börja.

Efter en knagglig start på dagen gick resten som på räls. Kalvryggen på Klostergatans vin och delikatess var fantastisk, nypotatisen likaså och deras Crème Brülée var som att äta en liten bit av paradiset. Kaffet drack vi på Grand Hotel, där vi även fått ett rum att spendera natten i i bröllopspresent.

Rummet vi fått låg på tredje våningen i det vänstra tornet och var förberett med en fruktkorg, praliner, spettkaka och champagne. Genom vårt fönster såg vi ut över ett Lund vi aldrig sett förut, och när vi drog upp gardinerna imorse badade hustaken i solljus. Utöver detta fick vi frukost från Grands fantastiska frukostbuffé serverad till oss på rummet. Med obegränsat med godsaker varade frukosten i två timmar.

Såhär i efterhand blev vår bröllopsdag allt vi kunde önskat oss och mer därtill. Vigselförättaren var fantastisk och att han mot slutet brast ut i sång med Nils Ferlins "I folkviseton" var inget vi räknat med. Beslutet att inte göra en stor sak av det hela och begränsa gästerna till bara de allra närmaste gjorde att vi fick en mysig, intim och personlig dag som vi kommer minnas länge. Med en bruten stilettklack och en puss utanför manus under vigselceremonin (hur ska man kunna veta när man får pussas om man inte gift sig förut?!) gick dagen helt enligt planerna.

Och tanken på att vi ni är herr och fru Billqvist ligger som en varm klump i magen och gör mig glad, bubblig och sprallig som en nykär 14-åring. Jag är en mycket lycklig kvinna!