Stadsarkivet
Dagens utflykt gick till Stadsarkivet för att försöka gräva fram ritningar över Stadshallen till min C-uppsats.
Upplevelsen var udda, den liknade inget jag varit med om tidigare.
Det första jag ombads göra var att hänga av mig ytterkläder och väska i ett skåp. Inget konstigt med det. Jag köper att dom inte vill ha folk som snattar med sig av deras viktiga papper hem.
Bläckpennor fick man inte heller ha. Eller mobiltelefon. Jag tänkte förvirrat "Får jag ha med mig mina glasögon?" men konstaterade snabbt att nu spann hjärnan loss utan anknytning till verkligheten igen.
På väg mot receptionen blev jag nära nog nerkörd av en tant med shoppingvagn som var tvungen att komma före mig fram till receptionisten. Inget jag orkade orda om. Hennes motivering: hon skulle ha dator nr. 1. Ingen annan än just nr. 1. Sedan undrade hon om det var fullbokat imorgon. Hon skulle nämnligen ta en väninna med sig och ville boka en plats till henne med.
Jag hade fram tills idag ännu inte tänkt tanken att någon skulle vilja spendera sin lördag på Stadsarkivet. Nu vet jag att det finns de som gör det: människor som har en "egen" plats förbokad och som tar med en väninna att dela upplevelsen med. Kanske packar dom en medhavd termos kaffe också och en ostmacka att äta när sjön börjar suga.
Damen i receptionen ringde på en man som skulle kunna hjälpa mig. När han kom förstod jag att detta var samme man jag haft telefonkontakt med när jag för ett drygt halvår sedan skulle jaga tag i betygskopior till min syster. Samme man som när han svarade i telefon fortfarande verkade lite obekant med telefonen som koncept och uppfinning och som sedan i panik kippade efter andan när jag frågade om han hade möjlighet att scanna in betygen och skicka dom via mejl till London.
Mannen framför mig hade en blå rock över en riktigt sliten blå kavaj och tjocka glasögon. Han tittade på mig litegrann som om jag var en konstig insekt under lupp. En besvärlig insekt som kom och frågade saker som han förväntades svara på, när han helst av allt bara ville tillbaka till sina papper.
Jag föll snabbt in i min inövade roll som "klämkäckt affärsbiträde", den roll som alltid kryper fram när Eibon känner att hon inte riktigt har järnkoll på situationen. Jag skämtade lite, pratade lite mer än jag behövde. Men om jag varit en skalbagge innan blev jag en rymdvarelse nu. Hela hans uppenbarelse utstrålade hur innerligt han längtade tillbaks till de mörka underjordiska arkivgångar han nyss lämnat för jordytan.
Mannen gav mig en registerpärm där c.a 30 poster benämndes "Stadshallen" och ett årtal.
-"Vilka vill du ha?" frågade han samtidigt som han sköt till mig en blankett.
-"Välj ut, fyll i blanketten och skriv beteckningen på de ritningar du vill beställa fram. Och skriv in dig i besöksliggaren."
Jag kände mig litegrann som om jag förväntades köpa en bil utifrån en katalog där alla bilar stod listade som "Bil" och "4 hjul". Mannen från underjorden verkade inte hysa någon som helst förståelse för min förvirring. Jag gjorde ett försök.
-"Du kan vänta vid ett bord i forskarrummet" sa han och pekade på ett angränsande rum.
I 20 minuter satt jag sedan vid ett bord på Stadsarkivet, i ett rum omgiven av tavlor med färgglada landskapsvapen, mikrofilmmaskiner och kufar. Efter ett tag kom mannen från tidigare tillbaka, nu körande på en gnisslande vagn full med bruna kartonger.
-"Eeek, eeek" lät hjulen. Hela situationen var som hämtad ur ett avsnitt av Arkiv X.
Jag tog på mig ett par vita handskar och började tafatt hantera kartongerna såfort mannen med vagnen lämnat rummet. De första fem kartongerna gav inget napp. Kartong nummer 6 innehöll ritningar och offerter från upphandlingen då man skulle köpa in inredning till Stadshallen. Jag bläddrade nu bland gamla maskinskrivna papper från IKEA i Älmhult och handskrivna lappar från Klas Anshelm själv. De provkartor på stolstyger och träpanel jag nu satt framför fyllde mig med en bubblande lyckokänsla: kartong nummer 6 var ju fullkomligt underbar!
I botten på kartong nummer 6 hittade jag det jag kommit till Stadsarkivet för: detaljerade ritningar över alla plan i Stadshallen. Problemet var att dom var 1,5 x 1 m och därmed inte rymdes i kopieringsmaskinen.
Så. Jag hittade mina ritningar, men fick ändå gå därifrån tomhänt. Det enda jag fick med mig från min fredag på Stadsarkivet var ett ansikte på mannen jag pratade med i telefon i Maj.
Han såg ut PRECIS så som jag föreställt mig honom.
Upplevelsen var udda, den liknade inget jag varit med om tidigare.
Det första jag ombads göra var att hänga av mig ytterkläder och väska i ett skåp. Inget konstigt med det. Jag köper att dom inte vill ha folk som snattar med sig av deras viktiga papper hem.
Bläckpennor fick man inte heller ha. Eller mobiltelefon. Jag tänkte förvirrat "Får jag ha med mig mina glasögon?" men konstaterade snabbt att nu spann hjärnan loss utan anknytning till verkligheten igen.
På väg mot receptionen blev jag nära nog nerkörd av en tant med shoppingvagn som var tvungen att komma före mig fram till receptionisten. Inget jag orkade orda om. Hennes motivering: hon skulle ha dator nr. 1. Ingen annan än just nr. 1. Sedan undrade hon om det var fullbokat imorgon. Hon skulle nämnligen ta en väninna med sig och ville boka en plats till henne med.
Jag hade fram tills idag ännu inte tänkt tanken att någon skulle vilja spendera sin lördag på Stadsarkivet. Nu vet jag att det finns de som gör det: människor som har en "egen" plats förbokad och som tar med en väninna att dela upplevelsen med. Kanske packar dom en medhavd termos kaffe också och en ostmacka att äta när sjön börjar suga.
Damen i receptionen ringde på en man som skulle kunna hjälpa mig. När han kom förstod jag att detta var samme man jag haft telefonkontakt med när jag för ett drygt halvår sedan skulle jaga tag i betygskopior till min syster. Samme man som när han svarade i telefon fortfarande verkade lite obekant med telefonen som koncept och uppfinning och som sedan i panik kippade efter andan när jag frågade om han hade möjlighet att scanna in betygen och skicka dom via mejl till London.
Mannen framför mig hade en blå rock över en riktigt sliten blå kavaj och tjocka glasögon. Han tittade på mig litegrann som om jag var en konstig insekt under lupp. En besvärlig insekt som kom och frågade saker som han förväntades svara på, när han helst av allt bara ville tillbaka till sina papper.
Jag föll snabbt in i min inövade roll som "klämkäckt affärsbiträde", den roll som alltid kryper fram när Eibon känner att hon inte riktigt har järnkoll på situationen. Jag skämtade lite, pratade lite mer än jag behövde. Men om jag varit en skalbagge innan blev jag en rymdvarelse nu. Hela hans uppenbarelse utstrålade hur innerligt han längtade tillbaks till de mörka underjordiska arkivgångar han nyss lämnat för jordytan.
Mannen gav mig en registerpärm där c.a 30 poster benämndes "Stadshallen" och ett årtal.
-"Vilka vill du ha?" frågade han samtidigt som han sköt till mig en blankett.
-"Välj ut, fyll i blanketten och skriv beteckningen på de ritningar du vill beställa fram. Och skriv in dig i besöksliggaren."
Jag kände mig litegrann som om jag förväntades köpa en bil utifrån en katalog där alla bilar stod listade som "Bil" och "4 hjul". Mannen från underjorden verkade inte hysa någon som helst förståelse för min förvirring. Jag gjorde ett försök.
-"Du kan vänta vid ett bord i forskarrummet" sa han och pekade på ett angränsande rum.
I 20 minuter satt jag sedan vid ett bord på Stadsarkivet, i ett rum omgiven av tavlor med färgglada landskapsvapen, mikrofilmmaskiner och kufar. Efter ett tag kom mannen från tidigare tillbaka, nu körande på en gnisslande vagn full med bruna kartonger.
-"Eeek, eeek" lät hjulen. Hela situationen var som hämtad ur ett avsnitt av Arkiv X.
Jag tog på mig ett par vita handskar och började tafatt hantera kartongerna såfort mannen med vagnen lämnat rummet. De första fem kartongerna gav inget napp. Kartong nummer 6 innehöll ritningar och offerter från upphandlingen då man skulle köpa in inredning till Stadshallen. Jag bläddrade nu bland gamla maskinskrivna papper från IKEA i Älmhult och handskrivna lappar från Klas Anshelm själv. De provkartor på stolstyger och träpanel jag nu satt framför fyllde mig med en bubblande lyckokänsla: kartong nummer 6 var ju fullkomligt underbar!
I botten på kartong nummer 6 hittade jag det jag kommit till Stadsarkivet för: detaljerade ritningar över alla plan i Stadshallen. Problemet var att dom var 1,5 x 1 m och därmed inte rymdes i kopieringsmaskinen.
Så. Jag hittade mina ritningar, men fick ändå gå därifrån tomhänt. Det enda jag fick med mig från min fredag på Stadsarkivet var ett ansikte på mannen jag pratade med i telefon i Maj.
Han såg ut PRECIS så som jag föreställt mig honom.
posted by Eibon at 14:37
2 Comments:
Riktigt så har jag aldrig sett på mina arkivbesök, men nu när du säger det så... Arkivmuppar bakom disken och arkivråttorna framför är ett särskilt släkte. Värst är att arkivbesök är vanebildande. Efter ett tag upplever man denna Arkiv X-känsla som en semester från den stressiga vardagen, de dammiga läsesalarna som endast med stor tvekan blivit delvis teknifierade - men inte mer än nödvändigt.
Tips 1: det brukar gå att beställa kopior som man sedan får hämta ut, arkiven har ofta kontrakt med något kopieringsföretag.
Tips 2: för att spara pengar kan man ta med "smörgåspapper" och den tillåtna blyertspennan och helt enkelt kalkera i sektioner det man vill ha. Sedan går det att montera sina numrerade ark i efterhand och lämna in för skalenlig förminskning på kopieringsfirma.
Förslaget jag fick från killen i receptionen var att ta med mig en digitalkamera och fotografera av ritningarna.
Mannen som plockade fram dom åt mig verkade helt säker på att det inte gick att få dom reproducerade på annat sätt.
Jobbigt. Men kanske räcker digitalfoton. Jag ska ju analysera upplevelsen och inte ritningarna :)
Skicka en kommentar
<< Home