Velvet goldmine och julpynt.

Ikväll såg jag om en av mina absoluta favoritfilmer (som inte har skräcktema) - "Velvet goldmine".

Med en evig kärlek till glamrock kan jag inget annat än älska en film där Brian Eno och Gary Glitter varit med och skrivit filmmusiken. Placebo är med som "The Venus in Furs" (the Spiders From Mars?) och Thom Yorke från Radiohead får också vara med på ett hörn.

En annan gammal idol, Michael Stipe från R.E.M, är executive producer, Ewan Mc Gregor gör Curt Wild (en karaktär som många skulle mena har många likheter med Iggy Pop) och Jonathan Rhys Meyers huvudpersonen Brian Slade (som möjligen kanske skulle kunna vara David Bowie). Som lök på den redan tillräckliga laxen bidrar Eddie Izzard med en magnifik version av en riktigt slirig manager.

Herr Bowie, husgud deluxe, lär å det bestämdaste ha tagit avstånd från allt vad filmen heter, men i mina ögon spelar det ingen som helst roll. Graden av likhet med Bowie/Iggy Pop är inte relevant i sammanhanget. Musiken är underbar och berättandet är sådär lagom skruvat. Historien är sex, drugs and rock'n'roll at its finest.

Sen var det julpyntet ja. Jag som alltid avskytt julpynt i alla former var omåttligt stolt över mig själv igår när jag färdigställt en kruka med en trollhasselgren och julgranskulor. Högst upp på stringhyllan i köket ställde jag den, på en hundraprocentigt kattsäker plats.

Eller i alla fall 99 procent kattsäker.

Imorse låg min vackraste kruka (min moster köpte den till min mor på Rhodos för en herrans massa år sedan) och mina förvisso massproducerade men ändå rätt charmiga IKEA-kulor i glas tillsammans med grenen i tusentals småbitar över hela köksgolvet.

Om grenen vält genom felin påverkan eller bara gravitation får jag aldrig veta. Men all lust att julpynta vidare försvann i ett nafs.