Mer fenomenologi åt folket!

Efter att ha tagit mig igenom läskursen helskinnad har nu förberedelserna för nästa moment, metodkursen, tagit vid.

Min uppgift är nu att sätta mig in i Fenomenologin så till den grad att jag kan hålla ett två lektionstimmar långt seminarium om vad den innebär och hur jag tänker tillämpa den i min uppsats.

När jag suttit där med mina böcker har det det vid flera tillfällen slagit mig hur mycket jag börjar gilla tankegångarna i fenomenologin.

För det första: Epoche. Att se på världen utan förutfattade meningar, utan att döma eller välja ståndpunkt. Kunde vi alla göra det lite till mans skulle många problem i vår värld vara lösta.

Med ett öppet sinne skulle vi direkt slippa fördomsfullhet gentemot människor med vad vi uppfattar som "fel" hudfärg, religion, kläder, frisyr, sexualitet etc. Som en bonus skulle vi även slippa intensivt och besvärande nojjande över fettvalkar framför spegeln en lördagskväll, i de fall detta förekommer.

För det andra: den imaginativa variationen gör att vi inte kan förutsätta att allas bild av en given sak är densamma. Därigenom måste vi vara öppna för möjligheten att andra uppfattar saker på ett annat sätt än vi själva gör. Detta leder mig osökt vidare på spåret att det då inte heller finns korrekta eller felaktiga tolkningar av något, eftersom det är högst individuellt hur man uppfattar en företeelse.

"Det där är väl självklart?", säger ni då?
Nä! Jag tror fortfarande det sitter en massa människor ute i landet med tolkningar av, för att ta ett exempel, konst som de själva anser vara mer rätt än andras. De människorna har inget att hämta om vi gör fenomenologin till ledstjärna för våra kulturella högsäten och institutioner. På så vis blir konstvärlden demokratisk och konsten blir till för alla!

Yay!