Det Nya Sverige
Dagens inlägg blir i viss mån politiskt. Jag ber om ursäkt redan i förväg om det skulle förarga någon läsare. Det blir varken analyserande eller objektivt. Jag vill bara ventilera mina åsikter och min syn på det hela.
Först en bakgrund:
Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att ringa min A-kassa. Billens far undrade stilla på trettondagsafton om jag var säker på att de omfattande ändringar som genomfördes med årsskiftet inte kom att drabba mig. Det var jag inte, så jag insåg snabbt att jag var tvungen att söka klarhet i detta.
Fram tills nu har jag varit berättigad till A-kassa om jag inte lyckats får sommarjobb under mitt ferieuppehåll från universitetet. Jag är medveten om att det är en lyx förunnad få studenter och vill därför även påpeka att jag inte utnyttjat denna möjlighet mer än ca 2 veckor per sommar då jag lyckats få jobb resten av tiden. Vi utesluter därmed möjligheten att jag är lat och arbetsskygg, så som alla arbetslösa förutsätts vara.
I år ser det emellertid värre ut. De tre butiker jag tidigare hoppade in i över sommaren har blivit en, med bibehållen personalstyrka, och chansen att jag ska få komma tillbaka till sommaren är således, som jag ser det, liten.
Beskedet jag fick från min A-kassa var att möjligheten för mig att beviljas A-kassa under ferieuppehållet tagits bort med A-kassereformen. Jag får inga pengar om värstafallsscenariot slår in: att jag inte lyckas hitta ett annat sommarjobb.
Hade jag varit student i ett korridorrum med hyresfri sommar hade detta inte varit ett problem- då hade mina sparpengar räckt över sommaren. Hade jag varit 20 hade jag kunnat åka hem till föräldrarna och låta dom försörja mig, så som många andra studenter gör.
Men nu är jag inte 20, utan 30. Jag bor i en bostadsrätt med en bil och två katter. Eftersom jag inte är den enda studerande som drabbas hårt, och absolut inte den som drabbas värst, av vår nya regering kan jag bara anta att de få sommarjobb som funnits förr om åren kommer vara ännu svårare att få tag på nu när alla desperat måste få ekonomin att gå ihop på egen hand. Jag kommer självklart söka jobb febrilt fram till sommaren med start idag, men jag har ändå inga garantier att jag inte kommer stå helt utan pengar under sommaren.
Förr i världen var jag stolt över att bo i Sverige. Det svenska samhället byggde på humanism och en människosyn som månade om alla individer i samhället- inte bara de som var kärnfriska och arbetsföra. Individens värde baserades inte, i så hög grad som i många andra länder, på hur mycket pengar du hade och tjänade. I Sverige hade vi ett skyddsnät som fångade upp de som fick problem när livet inte riktigt blev som man tänkt. Visst, vi betalade mer skatt men det var tryggheten värd. Kanske var vi bortskämda, vad vet jag, men Sverige kändes som ett sunt land att leva i.
Genom att svenska folket i senaste valet röstade fram Moderaterna: "det nya Arbetarpartiet" har vi nu en sänkt förmögenhetsskatt och en lägre inkomstskatt. Uträkningen jag nyligen såg i en tidning var som följer: då de planerade skattehöjningarna inom andra områden och en höjd A-kasseavgift var medräknade hade medelsvensson 33 kr mer i månaden att leva av tack vare den sänkta inkomstskatten. Det måste ju vara värt den totala nedmonteringen av vårt sociala skyddsnät som med de nya A-kassereglerna bara tagit sin början! Jag kan anta att det finns folk som gynnas av vår nya regering, men det är inte låg eller medelinkomsttagare.
Nästa förslag våra vänner i riksdagen har är en ändrig av LAS så att en vikarie får ett anställningskydd först efter två år istället för ett som nu. På så vis behöver arbetsgivarna aldrig ha besvär med tillsvidareanställda som ställer krav: ge en anställd knappt två år och ta in någon annan sedan.
Innan vi det ordet av är Bush vår president och alla ska ha egna sjukförsäkringar.
Snälla, låt 4 år gå fort så att vansinnet tar slut.
Först en bakgrund:
Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att ringa min A-kassa. Billens far undrade stilla på trettondagsafton om jag var säker på att de omfattande ändringar som genomfördes med årsskiftet inte kom att drabba mig. Det var jag inte, så jag insåg snabbt att jag var tvungen att söka klarhet i detta.
Fram tills nu har jag varit berättigad till A-kassa om jag inte lyckats får sommarjobb under mitt ferieuppehåll från universitetet. Jag är medveten om att det är en lyx förunnad få studenter och vill därför även påpeka att jag inte utnyttjat denna möjlighet mer än ca 2 veckor per sommar då jag lyckats få jobb resten av tiden. Vi utesluter därmed möjligheten att jag är lat och arbetsskygg, så som alla arbetslösa förutsätts vara.
I år ser det emellertid värre ut. De tre butiker jag tidigare hoppade in i över sommaren har blivit en, med bibehållen personalstyrka, och chansen att jag ska få komma tillbaka till sommaren är således, som jag ser det, liten.
Beskedet jag fick från min A-kassa var att möjligheten för mig att beviljas A-kassa under ferieuppehållet tagits bort med A-kassereformen. Jag får inga pengar om värstafallsscenariot slår in: att jag inte lyckas hitta ett annat sommarjobb.
Hade jag varit student i ett korridorrum med hyresfri sommar hade detta inte varit ett problem- då hade mina sparpengar räckt över sommaren. Hade jag varit 20 hade jag kunnat åka hem till föräldrarna och låta dom försörja mig, så som många andra studenter gör.
Men nu är jag inte 20, utan 30. Jag bor i en bostadsrätt med en bil och två katter. Eftersom jag inte är den enda studerande som drabbas hårt, och absolut inte den som drabbas värst, av vår nya regering kan jag bara anta att de få sommarjobb som funnits förr om åren kommer vara ännu svårare att få tag på nu när alla desperat måste få ekonomin att gå ihop på egen hand. Jag kommer självklart söka jobb febrilt fram till sommaren med start idag, men jag har ändå inga garantier att jag inte kommer stå helt utan pengar under sommaren.
Förr i världen var jag stolt över att bo i Sverige. Det svenska samhället byggde på humanism och en människosyn som månade om alla individer i samhället- inte bara de som var kärnfriska och arbetsföra. Individens värde baserades inte, i så hög grad som i många andra länder, på hur mycket pengar du hade och tjänade. I Sverige hade vi ett skyddsnät som fångade upp de som fick problem när livet inte riktigt blev som man tänkt. Visst, vi betalade mer skatt men det var tryggheten värd. Kanske var vi bortskämda, vad vet jag, men Sverige kändes som ett sunt land att leva i.
Genom att svenska folket i senaste valet röstade fram Moderaterna: "det nya Arbetarpartiet" har vi nu en sänkt förmögenhetsskatt och en lägre inkomstskatt. Uträkningen jag nyligen såg i en tidning var som följer: då de planerade skattehöjningarna inom andra områden och en höjd A-kasseavgift var medräknade hade medelsvensson 33 kr mer i månaden att leva av tack vare den sänkta inkomstskatten. Det måste ju vara värt den totala nedmonteringen av vårt sociala skyddsnät som med de nya A-kassereglerna bara tagit sin början! Jag kan anta att det finns folk som gynnas av vår nya regering, men det är inte låg eller medelinkomsttagare.
Nästa förslag våra vänner i riksdagen har är en ändrig av LAS så att en vikarie får ett anställningskydd först efter två år istället för ett som nu. På så vis behöver arbetsgivarna aldrig ha besvär med tillsvidareanställda som ställer krav: ge en anställd knappt två år och ta in någon annan sedan.
Innan vi det ordet av är Bush vår president och alla ska ha egna sjukförsäkringar.
Snälla, låt 4 år gå fort så att vansinnet tar slut.
posted by Eibon at 16:23
2 Comments:
Ja, jag begriper inte de som gick på den amsagan. Hur i fridens namn skulle moderater någonsin kunna betraktas som arbetare eller intresserade av vanliga människors vardag? Svenska folket måste ställa sig frågan: var det värt 33 kronor mer i plånboken att rösta bort Göran Persson? Påminner om fabeln om grodorna som skulle välja kung och aldrig blev nöjda tills de fick en gädda som kung som åt upp dem. Redan de gamla grekerna...
Nej. Det är ju utan tvekan så att många i Sverige inte röstade FÖR Moderaterna utan MOT Göran Persson. Tyvärr gör det ingen skillnad för vem som får styra landet.
Sorgligt nog tror jag även att devisen "sköt dig själv och skit i andra" börjar få allt starkare fäste i västvärlden, och Sverige med. Individualismen har tagit ett steg för långt och igen tänker på helheten längre. "Är du arbetslös? Skiter väl jag i. Jag har en 50-tums plasmaTV!"
Jag låter kanske som en hippie, men jag tror att till syvende och sist är människan ändå alltid naturligt beroende av flocken. Glömmer vi bort det får vi inget angenämt samhälle att leva i.
Men det sägs ju även att redan de gamla grekerna sa "...det var bättre förr".
Skicka en kommentar
<< Home