Jeanskjolar och separationsångest.

Precis innan jag skulle börja i fjärde klass sommaren 1987 hade jag en jeanskjol som var min allra käraste ägodel. Jag praktiskt taget bodde i kjolen sålänge vädret tillät och när den till slut var utsliten och sommaren slut blev jag överlycklig då vi fann en nästan likadan att ersätta den utslitna med.

Inget annat plagg jag kan minnas fick mig att känna mig så häftig, modern, intressant och med koll på läget som den kjolen gjorde. Jag hade dessutom fått välja den alldeles själv, något som får en 9-ochetthalvtåring att känna sig nästan vuxen.

Under gårdagens slösurfande hittade jag en nästan identisk kjol i Maria Westerlinds vårkollektion. Himmel, säg att jag inte börjar bli gammal!

Då som nu är kjolen inget plagg man rekommenderas bära då man kör i kapp med en skateboard på rullskridskor, även om kjol var den självklara rullskridskostassen från film på 80-talet. I en Coca-Colareklam från då någon gång, med slogan "Coke is it", minns jag luddigt hur vi fick se en tjej höll en bricka med två flaskor Cola och hon hade rullskridskor och en snarlik kjol. Jag såg moderiktig ut när jag ramlade men skrubbsåren jag fick på baksidan av låren och rumpan varade, sved och gjorde att jag knappt kunde ha byxor på mig eller sitta på en vecka.

Jag har nyligen upptäckt min första rynka, mitt mellan ögonbrynen. Jag lägger hela skulden på uppsatsen: när D-uppsatsen är klar kommer rynkan troligen ha fått sällskap av fler rynkor.

Igår lämnade jag så uppsatsen ifrån mig till slut. Det var traumatiskt. Att fatta belutet "Nu är den klar, jag har bearbetat den till fulländning och inget går att göra ännu bätte" var hopplöst. Jag hoppades på att det skulle komma till mig som en solklar ingivelse, men jag blev istället bara mer och mer förvirrad ju längre jag stirrade på dokumentet.

Samtidigt närmar sig deadline med stormsteg och det ska bli skönt att slippa tänka på den mer ett par dagar nu.