Min albatross runt halsen...

...har gett sig av. Ventileringarna förra veckan är avklarade och jag började varken gråta som respondent, eller kräktes av nervositet som opponent. Problemet att tala inför grupp löste sig inte med hjälp av de metoder jag fått lära mig ska hjälpa en talare med folkskräck. Inte en sekund föreställde jag mig publiken naken.

När det var över konstaterade jag att jag inte egentligen varit mentalt närvarande större delen av min genomgång. Nogranna förberedelser hade gjort att jag hade järnkoll på vad jag skulle säga och således bara gjorde det. När alla mina argument var framlagda och mitt manus inte längre räckte till gjorde det faktum att framförandet snart var över att jag kunde komma ner till jorden tillräckligt för att kunna resonera utanför manus.

Slutet gott- allting gott. Att jag sedan fick VG på uppsatsen var en helt fantastisk bonus. Flickan som trodde att hon aldrig skulle kunna ta sig igenom en B-uppsats ska i dagarna börja bygga en på D-nivå. Hipp hipp hurra för personlig utveckling!

Och till sist: miljoner tack till billen för att han irriterade skiten ur mig med sitt tjat om att jag borde börja plugga igen. Hade han inte varit obstinat om att jag kunde klara av det hade jag troligen fortfarande gått i en butik och varit övertygad om att det där med universitetet inte låg för en sådan som mig.

Jag lovar dyrt och heligt: Om jag någonsing får jobb som kulturminister får du bli lyxhemmaman!