My heart sinks deep into the well of sorrow...

...brukar min favoritkatt i Animal Crossing säga när hon känner sig ledsen. Just det är precis vad mitt hjärta gör nu.

Idag är den 20 mars. Idag fyller min älskade mamma år. Det kom inte jag ihåg.

När hon ringde alldeles nyss för att avstyra ett eventuellt överraskningsbesök blev hon varse att hennes dotter, som aldrig glömt en födelsedag i sitt liv, (förutom Majas, vanemässigt. Förlåt Maja!) inte hade en aning om att det var hennes födelsedag. Stackars mamma! Och himmel vad jag skäms!

Det finns tusen anledningar att jag inte kom ihåg min mammas födelsedag.

En är att jag inte köpt några kalenderblad till min Filofax. Detta i sin tur beror främst på att jag tyckte det var för dyrt när jag stod där på Gleerups runt årsskiftet. Istället valde jag en paniklösning när situationen blev ohållbar och började i Februari använda den kalender Handelsanställdas förbund skickar vartenda år, men som vanligtvis hamnar i soporna.

Eftersom Handels kalender är FUL som SYNDEN har jag inte, som jag alltid gör med min Filofax vid årets början, satt mig ner med en fin penna och prydligt skrivit in årets alla födelsedagar. Jag har mest i panik krafsat ned veckans händelser efterhand som dom ramlat på mig som jättefiskar från skyn. Att det blev just mammas födelsedag jag glömde berodde nog helt krasst på att hon var först i år.

En annan anledning är att jag just nu håller på att gå sönder av stress. Normalt sett är jag charmigt (?) virrig, men sedan strax efter jul har jag tvingats möta ett nytt "jag" som påminner mycket om professor Kalkyls ännu virrigare lillasyster. Förutom att jag glömmer saker på löpande band har jag konstant spänningshuvudvärk och ständigt dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt. Ovanpå detta ska jag hitta ett nytt vettigt hem åt en av mina älskade katter, fixa ett jobb så att jag klarar sommaren ekonomiskt OCH göra bra ifrån mig i skolan.

Jag älskar att studera: det ger mig ofantligt mycket i utbyte. Men det kräver också en enorm insats av mig. Just nu känner jag en intensiv längtan efter att ha ett jobb igen, ett jobb som ger rutiner. Med ett jobb är man på jobbet när man jobbar och är ledig när man är ledig: som det är nu känner jag mig inte riktigt närvarande någonsin eftersom jag alltid har halva medvetandet i något som ska grejas i skolan.

Så. Skälen att jag glömde din födelsedag, älskade mamma, finns där. I mina egna ögon är jag en hopplöst dålig dotter, fast jag nog innerst inne vet att du tycker jag är rätt bra ändå. Jag vill att du ska veta att det ABSOLUT INTE var ett medvetet val att glömma bort din födelsedag och att jag vet att du aldrig, aldrig någonsin skulle glömma min.

När jag tänker på dej, min fina, kloka mamma blir jag alldeles varm i magen och lycklig. Jag hoppas att du vet att jag älskar dig gränslöst, fast jag glömde din födelsedag 2007.