Hur Eibon friade till Billen.

Jag har länge vetat att snubben jag lever tillsammans med är samma snubbe jag vill dela evigheten med. Jag har dessutom haft på känn att just denna snubbe inte är typen som skulle gå ned på knä med en stråkorkester i bakgrunden, en ros mellan tänderna och fria till mig. Efter många grubblerier har jag så kommit fram till att om jag någonsin vill bli en ärbar kvinna ligger bollen fullt ut hos mig.

Varför vill jag gifta mig, undrar ni då? Det är inte religiös övertygelse; jag är inte med i Svenska Kyrkan och bekänner mig inte till någon tro. Det är inte heller för att jag tror att kärleken blir mer sann om man har ett papper på den. Jag drömmer inte om ett påkostat bröllop med 200 gäster, blomsterarrangemang för 50 000 och trerätters middag; tvärtom går detta rakt emot min ideologiska övertygelse. Kanske ser jag det som ett sätt att manifestera samhörighet, en form av rituell hyllning till själva kärleken. Antingen det, eller också läste jag för mycket Starlet när jag var ung.

Det har sina sidor att leva med den ärligaste och rakaste mannen som vandrar under solen. Köper man en ful klänning får man höra det, säger man något klokt får man höra det. Friar man till honom, och han inte vill gifta sig av vilka skäl det än må vara, kan man vara rätt säker på att han inte säger "Ja!" bara för att göra en glad. Eftersom jag anser mig känna Billen hyfsat väl hade jag mina misstankar om att hur vackert jag än lade upp mitt frieri var risken överhängande att det blev ett blankt "Nej".

Trots mina farhågor bestämde jag mig tillslut ändå för att göra ett försök. Jag har redan i tidigare inlägg erkänt mig vara en fegis av rang, men HAR man nu fångat den finaste fisken i havet vore det en SKAM att inte försöka håva upp den, bara för att man är för feg för att försöka.

Länge har jag gått och väntat på att det "rätta tillfället" skulle dyka upp. Efterhand har jag också alltmer kommit att inse att det inte kommer att hända: livet blir aldrig som på film, hur gärna man än vill det. Därför bestämde jag mig bara en dag: när Billen fyller år kan jag "fegis-fria" med en lapp i en av presenterna. Sagt och gjort.

Lunchen i onsdags lade jag på att jaga chokladpraliner från Hovby no. 9 och någon form av ring som kunde fungera som substitut för den riktiga ring jag inte vågade köpa av rädsla för ett nej.

Jag hade en bild av en dödskallering i huvudet, en ring tillräckligt hysterisk för att inte under några omständigheter kunna tas på allvar. Någon sådan stod emellertid inte att finna. Nödlösningen blev en H&M-accessoar för 39.50 och en dödskalle målad på den med svart tuschpenna. Ringen lade jag i pralinkartongen, tillsammans med en lapp som ställde frågan. Jag bestämde mig för att leverera min överraskning kl 24.00, då Billens officiella födelsedag tog sin början.

24.00 onsdag kväll brände vi orcernas hyddor på Hellfire Peninsula i WoW; jag med min vandöda präst och han med sin vandöda magiker. Mitt i slakten slog klockan tolv och jag smög iväg för att hämta mitt paket och överlämna det.

Man kan väl säga att Billen blev överraskad, men inte så överraskad som jag när svaret på min fråga blev "Ja!" Vi skrattade båda gott när vi insåg att vi för alltid kommer minnas "frieriet" som något som skedde då vi båda var inloggade i World of Warcraft.

-"Vill du gifta dig med mig?"
-"Ja!... förresten, kan du visa mig hur man tar sig till Shattrah, så kan vi logga sen?"

Hur bröllopet sedan kommer se ut blir ett kapitel för sig. Jag antar att det kommer att stötas och blötas ett bra tag innan en lösning börjar ta form. Jag vill helst av allt gifta mig på vintern i svart och Billen drömmer om att ha en vigselförättare utklädd till Darth Vader och stormtroopers som escort.

Kanske kommer vi finna en variant som ligger någonstans där emellan.