Bloggen som dog...

(P.S Det är inte zombien på bilden som skrivit inlägget.)

...kanske inte var helt död ändå?

Kanske råkade någon välta ut en tunna kemiskt avfall över dess sista viloplats så den kan resa sig igen likt en levande död i film jag såg en gång på 80-talet? Antingen det, eller så har den bara dödsryckningar.

Själv samlar jag på måsten. Måsten är en massa saker som måste bli klara innan jag kan göra saker som är kul, alternativt slappna av. Just nu är jobbsökandet ett av mina tyngsta måsten, en koloss som överskuggar allt annat. Efter att energiskt ha brottats med mitt måste sedan jag slutade skolan i juni känner jag lite att luften har gått ur mig. Från att dagligen ambitiöst ha ringt runt till företag och bett att få skicka min CV känner jag nu att jag helt tappat motivationen och gnistan.

Jag orkar inte marknadsföra mig längre, orkar inte försöka sälja något som ingen verkar vilja ha. Jag känner mig som den prenumeration på Mr. Music jag förväntades ringa och få folk att teckna sig för på mitt allra första jobb, Online Telemarketing. Vem i himmelens namn vill prenumerera på blandband där någon annan har valt ut favoritlåtarna? Jag sålde inte en enda. Sedan sa jag upp mig.

Min kloka man försöker förklara för mig att jag borde ta och sluta oroa mig, att det kommer ordna sig om jag bara ger det tid. Att människan är som ett gummiband som inte bara kan sträckas längre och längre, utan som behöver tid att slappna av för att samla kraft och för att behålla sin styrka.

Så. Det jag upplever nu är kanske ett slakt gummmiband. Kraftsamlandet för det som komma skall. Klokast vore det väl att acceptera svackan och vänta på att motivationen ska återvända.

Så gör jag. Det är min attackplan. Rätt vad det är kommer något hända som dumpar ett ton motivation på mig och får mig orka samla alla mina krafter igen. Litegrann som bloggen idag, och som Zombien som någon spillde avfall på. Då kommer jag ha ork och lust igen, den motivation som krävs för att målmedvetet ge mig ut på jakt efter drömjobb och färska hjärnor. Tills dess harvar jag vidare där jag är nu... (Ja, så otacksam är jag att jag gnäller fast jag HAR ett jobb. Mest för att jag inte skaffade mig en Fil. Mag. för att putsa glasögon resten av mitt liv...)