onsdag, februari 28, 2007

Jag har försummat min blogg...

...jag vet.

Jag är en dålig människa.

Den senaste tiden har varit besvärlig och tung. Läskursen på 5 poäng som inledde terminen höll på att få mig att helt tappa sugen. Jag är inte helt säker på att jag hittat sugen igen, men efter dagens handledningsmöte ser jag i alla fall lite mer hoppfullt på situationen.

En av de största anledningarna till min desperation är en arkitekturteoretiker som vi kan kalla Herr T. Då jag i flera dagar brottats med en av hans böcker och den felaktiga insikten att jag nog egentligen är rätt dum och inte hör hemma på Universitetet kom jag till slut fram till att det är jag inte alls- det är Herr T's text som är fullkomligt oförståelig!

Efter att ha fällt ett par tårar i ren ilska och frustration på handledningmötet idag fick min omgivning mig att förstå att jag var en god bit på väg i min kritiska gransking ändå- även utan att ha förstått boken.

Nu återstår således att se om jag ror det i land. Det tror jag. Men jag återkommer...

Nu ska jag pryla Ogres i Feralas och låtsas att dom är Panayotis Tournikiotis.

måndag, februari 19, 2007

Powerpoint och jobbansökningar.

Idag har jag förberett det seminarium jag förväntas hålla inför mina medstudenter nästa Tisdag. Eftersom jag, som alla säkert redan vet, får panik om jag ens TÄNKER tanken att tala inför en grupp människor har jag förberett mig minutiöst. Att det är just Fenomenologin jag ska prata om, som vid det här laget känns som trygg, välbekant mark gör dock, till min stora förvåning, att jag INTE ligger sömnlös om nätterna. En liten, liten del av mig tycker nästan att det ska bli kul.

Jag tänkte, som stöd för det jag vill presentera, använda mig av min gamla fiende PowerPoint. Efter att ha sett riktigt kusliga exempel på hur DÅLIGT ett föredrag kan bli om man använder programmet på FEL sätt tänkte jag försöka undvika detta. Jag tänker hålla mig till "the Basics". Att ge publiken rubriker till det jag talar om borde, åtminstone enligt mig, öka tydligheten och minska risken att publiken- eller jag själv för den delen- missförstår eller tappar tråden och går vilse i något helt annat.

Den jobbansökan jag, med tårarna rinnande, knåpade ihop förra veckan skickade jag iväg igårkväll. Jag förväntar mig inte ALLS att få jobbet bland alla de andra säkert mer kvalificerade personer jag föreställer mig också kommer söka det. Helst av allt hade jag bara glömt att jag skickat iväg min ansökan. På så vis kunde jag bli glatt överraskad OM dom till äventyrs skulle vilja ha mig.

Arbetsgivaren överraskade dock med att idag skicka ett mail som bekräftelse på att dom tagit emot min ansökan. Det har nog aldrig hänt mig förut! Kanske finns det hopp om mänskligheten och världen ändå?

tisdag, februari 13, 2007

Ibland känns livet så fruktanskvärt tungt.

Efter besöket hos veterinären igår stod det klart för oss att det inte finns mycket att göra åt att vår ena katt inte trivs med vår familjesituation. Jag kan bara inte sluta gråta.

Som veterinären beskrev det har katter, då dom inte är flockdjur, sällan viljan att reparera en trasig relation utan väljer att gå i försvar istället. Även om detta i Hades fall är rädsla snarare än agression så mår varken katt eller människor bra av det i längden. Således skulle inte heller de funderingar vi har om att försöka hjälpa till att laga spela nån roll i det långa loppet. För allas trevnad måste Hades hitta ett annat hem som han inte behöver dela med barn.

Hades är som ingen annan katt. Där hans människor är, är han. De senaste åren har han spenderat dagarna parkerad antingen i Billens knä, eller draperad över hans tangentbord under arbetstid. Kärlek och uppmärksamhet verkar vara viktigare än luft för vår lilla knähund och det finns ingen gräns för hur mycket gos och kel han kan tigga till sig.

Om vardagen kommer emellan och hans människor inte har tid finns det oftast fåglar i trädgården att stirra förtrollat på, eller pälsmöss att pryla till oigenkännlighet. Kommer någon på besök är han där direkt för att få tyck-om. Vår älskade abessinier har fått de mest övertygade katt-hatare att smälta som smör i solen.

Hades är dessutom smartare än någon annan katt jag träffat. Efter att ha suttit en hel förmiddag och förtjust tittat på Linus leksaksbilar som körde runt på en elektrisk bilbana bestämde han sig för att prova själv när Linus gick därifrån. Nästa gång vi tittade till honom satt han och petade på sin pälsmus som han lagt på spåret, och kunde inte för sitt liv förstå varför inte den körde runt så som bilarna gjort innan.

Det är med sorg i hjärtat jag nu ger mig ut på jakt efter en ny familj till vår nallebjörn. Han behöver som sagt bo i en familj som har inga eller vuxna barn. Eftersom han varit innekatt hela sitt vuxna liv är han inte ett dugg gat-smart och bör därför få möjligheten att fortsätta vara inomhus där han trivs och är trygg.

Han är världens lättaste katt att ha och göra med och älskar hela världen (läs: alla över 1.40).

Om någon som läser bloggen vet med sig ett hushåll likt det jag beskriver ovan, som behöver all den kärlek och värme som Hades kan ge och samtidigt vill ha en katt att överösa med detsamma: hör av er till mig.

Vi får se hur mycket pluggat det blir idag. Det känns som om mitt hjärta har gått mitt itu.

lördag, februari 10, 2007

Sorg.

Hades, vår älskade abessinier, har visat allt fler tecken på att bli stressad och nervös runt barn. Han är världens gulligaste, snällaste och keligaste katt mot alla vuxna, men springer barn förbi honom och väsnas kryper han ihop, jamar och i värsta fall fräser. Problemen har kommit successivt, och visar inga tecken på att avta.

På måndag har jag bokat en tid hos veterinären i Dalby för att få utrett om det kan vara något fysiskt fel som ligger till grund för hans ändrade beteende. Är det inte det kanske veterinären kan tipsa om hur man kan tackla problemet. Tyvärr kan man inte resonera med katter, och vi vet inte riktigt hur vi ska få honom att förstå att vi inte tolererar hans beteende utan att skrämma honom ännu mer.

Visar det sig att inget finns att göra för att få honom att må bättre finns ingen annan utväg än att försöka omplacera honom.

Mitt hjärta brister vid tanken. Men ju längre tiden går ju mer inser jag att situationen är ohållbar.

onsdag, februari 07, 2007

Nu skulle jag varit ute och joggat.

Det är jag inte.

Det är nollgradigt, min hals känns inte helt ok och benen känns som cement efter rundan i söndags.

Hoppas att vädret blir bättre snart så jag kan hålla mitt löfte till mig själv.

tisdag, februari 06, 2007

Billen och hans länkar.

Idag fick jag den här:

Lögn är sanning, sanning är lögn.

Efter dagens uppsatsseminarium blev jag smärtsamt påmind om hur obehagligt rätt Michel Foucault har då han menar att det inte existerar någon absolut sanning, utan att sanningen bestäms av de som besitter makten.

Hela mitt liv har varit ett sökande efter att göra det "rätta". Allteftersom har jag fått erfara att detta inte är helt lätt, framförallt inte när flera kolliderande intressen vill blanda sig i min beslutsprocess. Min universitetsutbildning är inget undantag.

Gällande våra uppsatser har jag hela tiden haft känslan av att viss diskrepans mellan olika handledare och även institutionen föreligger i synen på hur arbetet ska utföras. Detta gäller inte bara på detaljnivå, utan även förhållandevis övergripande problem.

Denna misstanke bekräftades i början av Januari då en uppsats lades fram, och därmed även godkändes, som gick helt emot den mall resten av studenterna blivit ålagda att hålla sig inom ramen för. Signalerna detta sände till mig, och troligen många andra, var att det är ok att bryta mot reglerna, sålänge som du är tillräckligt övertygande i din motivering till varför.

Även diskussionen om en anpassning av våra svenska examina till internationell standard visar på att flera sanningar existerar parallellt. På svenska universitet bedömer man, enligt vår studierektor, inte bara slutresultatet av uppsatsarbetet utan även vägen dit. I utlandet däremot är det bara slutresultatet som beaktas. Om din utbildning räknas eller inte är således upp till de som drar upp riktlinjer därom, i Sverige eller utomlands.

Efterhand som min medvetenhet om maktaspekten i min omvärld ökar, ökar även min motvilja att följa regler som jag inte finner meningsfulla eller som strider mot min egen övertygelse och världsuppfattning. Det komplexa i det hela är att jag, för att komma någon vart alls i livet kommer att behöva spela efter de regler som sätts upp för mig. Hela tiden slits jag således mellan viljan att vara alla till lags, en stegrande misstänksamhet mot riktlinjer man vill att jag ska hålla mig till, och något slags försök att bygga en personlig integritet.

Jag antar att försöken att skapa ordning i ett överväldigande kaos är det som driver mänskligheten framåt, och att allt är som det ska. Inget nytt under solen, med andra ord.

Någonstans i slutändan verkar det ändå bara finnas ett alternativ som håller i längden- att alltid vara sann mot sig själv och följa sitt hjärta. Detta är den enda sanning som är hundraprocentigt sann och den får man aldrig kompromissa bort.

söndag, februari 04, 2007

Goda vanor och dåliga.

För att slippa vara den griniga, melankoliska, lättirriterade, konstant trötta och oftast förkylda människa jag på senaste tiden allt oftare kommit på mig själv med att vara har tvingats fatta beslutet att börja motionera igen.

För 10 år sedan sprang jag 3 km varje morgon innan skolan och gillade det. Nuförtiden får jag svimningskänslor om jag tvingas springa ikapp bussen. Många gånger låter jag bli att dricka kaffe för att jag jag inte orkar gå ner på nedanvåningen för att 1: starta kaffebryggaren och 2: hämta kaffet när det är klart.

Dessutom stoppade jag blodtillförseln i nedre halvan av min kropp igår när jag försökte komma i mina jeans som för ett år sedan, innan jag slutade snusa, satt som gjutna. Inte ett dugg roligt.

Min plan är nu att försöka jogga en först blygsam, sedan mer tilltagen runda, innan frukost för att komma igång. Min förhoppning är att jag kommer få lättare komma ur sängen och lättare att koncentrera mig på saker om jag lyckas med denna föresats. Jag hoppas innerligt att självdisciplinen räcker till.'


EDIT: Efter att ha kämpat mig igenom min första runda får jag det bekräftat: jag mår OTROLIGT mycket bättre efteråt än jag gjort utan den. Jag är pigg, glad och full av energi. Lite som Gunde.

Jag SKA därför fortsätta jogga, de dagar jag inte har heldag i skolan. VARJE dag (vardag!) - inga ursäkter godtages.

fredag, februari 02, 2007

Den svåra konsten att tro på sig själv.

Bristen på motivation har övergått i misströstan.

Jag kan inte skaka av mig känslan jag har av att "tänk om jag inte fixar skriva D-uppsats".
"Tänk om kraven är så ofantligt mycket högre att det bara inte går..."

Usch. Bästa sättet att komma till rätta med oron vore mental pepp och rätt-tänk. Men det är inte lätt.

Tror jag ska begrava mig i arbete så jag slipper fundera så mycket. Det, och kanske ta en promenad.