Hipp, hipp hurra!

Idag fick jag det bekräftat. Jag är en übah-geek.

Den 29 november för 29 år sedan föddes jag. En knapp månad innan jul pluppade jag ut till en värld där barnen hade velourpolotröjor från Polarn och Pyret och pojkar och flickor hade en och samma frisyr: unisex-page.

År 2006 går jag fortfarande i randiga tröjor från Polarn och Pyret och ler fånigt lyriskt åt den"retrokollektion" som gör det möjligt för dagens nya människor att få upptäcka världen iklädda en likadan byxdress i brun velour med Musse pigg på ärmen som jag själv tultade runt i för snart 30 år sedan.

MEN det är inte att jag ser ut som en miljöpartist som gör mig till den nörd jag plötsligt insett mig vara. Det är inte mina fotriktiga skor eller min förkärlek till bekväma-snarare-än-snygga kläder. Det är inte min suspekta smak i film, eller mitt föråldrade språk och det faktum att Billen då och då tittar på mig (med kärlek i blicken) och säger "Du, det där uttrycket har ingen använt på 50 år"

Det som kategoriserar mig fullt ut och slutgiltigt är den present som gav min 29:e födelsedag ett rosa luddigt skimmer, trots det faktum att alla kroppsdelar jag håller av idag kommit ytterligare ett par centimeter närmare marken.

Jag fick av min sambo och bonus-son...: en Nintendo DS lite. En puderrosa!

I en virtuell värld helt genererad av denna lilla handhållna konsol har jag tillbringat den dötid min födelsedag erbjudit (bussresor, väntan hos frisören, på skolan etc.) lyckligt plockandes persikor, fångades fjärlar och metandes, allt i sällskap av små gulliga japanska djur med stora ögon.

Mitt World of Warcraft-missbruk är känt sedan länge, men WoW är ju datorspelens motsvarighet till schlager. Lättuggat och mainstream. Eller det har jag i alla fall kunnat hävda i mitt försvar.

Nu när mitt hjärta slår dubbla slag av att dra upp virtuellt ogräs i Animal Crossing kan jag inte längre förneka det.

I R teh Geek...

...som ungdomarna säger.

Billen, mannen i mitt liv.

Han är den snyggaste, roligaste, smartaste och omtänksammaste person jag känner.

Jag älskar honom för det, ändlöst.

Att han alldeles nyss lagade min innehållsförteckning till uppsatsen gör honom till dessutom till dagens hjälte.

Länge Leve Billen!

Autoformat i Open Office.

Sist jag var såhär arg och frustrerad var när en mysig pensionär i 80-årsåldern bad mig stoppa upp hans glasögon där solen inte lyste eftersom han inte höll med mig om ett pris vi kommit överens om på en reparation.

Då som nu kändes det som om det kom tjock svart rök ur mina öron precis som på en seriefigur och att huvudet skulle implodera och bli ett svart hål om jag inte fick skrika alla fula ord jag kunde till godtycklig kolbaserad varelse i min omedelbara närhet.

I lågstadiets geografibok läste jag att lämlar kan dö av ilska om man ställer sig i vägen när dom går på lämmeltåg. Hade jag varit en lämmel hade jag varit stendöd nu.

Har under en timmes tid suttit och försökt bygga mig en innehållsförteckning i Open Office genom att använda mig av autoformatet punktuppställning. Tre gånger har jag fått radera rubbet för att det efter 1, 1.1, 1.2 och 1.3 inte är fysiskt möjligt att få in: 2!

En gång lyckades jag. Av misstag. Jag har ingen aning hur jag gjorde, jag har inte kunnat rekonstruera händelsen och har således inte lyckats igen. Av någon för mig obegriplig anledning lyder denna funktion under inte under de vedertagna lagar som vanlig logik ställer upp för oss gällande allt annat i vår vardag.

Kanske är det inte meningen att man ska ha en tvåa alls. Kanske tycker utvecklarna av Open Office att en innehållsförteckning ska bestå av ETT kapitel med en ändlös rad av underkapitel.

Vad vet jag. Jag tror det är dags att göra nåt annat i en kvart.

Helgen i korthet.

Som en fortsättning på min hutlöst vardagliga vecka har jag åtnjutit en förhållandevis vardaglig helg, fast med en twist.

Oväntat besök har vi fått, från alla håll och kanter, något som var både mycket trevligt och främjade matlagningen i vårt annars för tillfället snudd på FÖR avslappnade hushåll. Istället för nödlösningar har vi ätit och druckit gott och genomtänkt. Det hade jag inte räknat med i fredags morse!

I övrigt har jag skrattat mig dum, två kvällar i rad, åt "Dress to Kill" med Eddie Izzard. En sak är säker: den snubben har inte en tråd rätt i huvudet och är så fantastiskt hysteriskt rolig att jag inte ens kan försöka beskriva det.

För att inte ändra ett vinnande koncept avslutade vi lördagskvällen med "Clerks II". Som väntat blev vi inte heller här besvikna.

Jag gissar att söndagen kommer gå i lättjans tecken. Meningslös underhållning och inte alltför mycket tankeverksamhet ligger så att säga i luften. Nu är det hög tid för frukost!

En högst ordinär Onsdag i mitten av November.

Jag sitter här och stirrar på min blogg och försöker hitta någon intressant liten episod ur min vardag att dela med mig av till omvärlden.

Det är då jag inser vidden av hur fruktansvärt vardaglig min vardag egentligen är.

Den mest spännande episoden under dagen har varit när jag bestämde mig för att äta av kikärtsgrytan jag gjorde igår TROTS att den stått ute över natten. Skulle jag bli matförgiftad eller inte?

Det blev jag inte.

Jag har varit en duktig student och min sammanlagda uppsatsproduktion uppgår nu till 11 sidor att lämna in på Fredag. Inte mycket att orda om det. Utan oron över om jag ska bli klar i tid eller inte har jag inte ens den spänningen i tillvaron.

Grejen är dock den, som jag upptäcker till min stora förvåning: min vardag är inte tråkig. Bara mer händelsefattig än de dagar som sticker ut. Lugnare.

Det är trevligt när inget oförutsett händer.
Jag har inga flyg jag håller på att missa, inga väskor jag glömmer där jag inte borde och inga åtaganden jag inte klarar att fullfölja.

Allt flyter. Bara sådär.

Det tänker jag ägna kvällen åt att njuta av. Omatförgiftad.

Möss på vinden och tomtar på loftet, del II

Nu har Anticimex varit här. Det som började som tomtar på loftet hos en smart men ack så klantig Abessiner, visade sig sedemera vara 3 råttfamiljer som sedan vinterkylan börjat smyga sig på gjort sig bekvämt hemmastadda på vår vind.

Råttor är söta, intelligenta varelser. Må Otto, Blackie, Vilhelmina och Blackie (II) ha det bra i sin råtthimmel, ljus över deras minne och allt det där. Men där går gränsen. Inte ens jag vill inte ha råttor på vinden. Urk!

Tror jag håller på att bli sjuk.

Ögonen känns som om någon har hällt aceton i dom, huvudet känns som om det är gjort av bly, och resten av kroppen känns som om den vore ungefär 105 år gammal.

Det värsta av allt är att halsen känns precis som Billens hals lär ha kännts i somras, precis innan han fick den där udda sjukan som ingen visste vad den var. Som om någon satt en gummisnodd runt luftrören, inte hårt utan bara tillräckligt för att det ska bli tyngre att andas.

Jag har inte tid att vara sjuk. Tror jag gör en tidig sorti ikväll och sover tills jag vaknar imorron.

Hejdå bloggen, ses i mörrn.

Hippiekollektivet i mitt hjärta.

Har spenderat eftermiddagen med att gå igenom hur och varför humanisten Steen Eiler Rasmussen tycker att människan bör vara central i skapandet av arkitektur och varför den ONDE strukturalisten Eisenman säger emot honom.

Min spontana reaktion på det jag läst är att Rasmussen är hippien och Eisenman den intellektuelle svartrockaren. Hur gärna jag än VILL tycka att Eisenmans cynism är mest intressant och tilltalande, kommer jag ändå till slut fram till det jag redan visste, fast egentligen inte ville erkänna.

Jag är en hippie. I själ och hjärta.

Ge mig en egen ö, en bok om trädgårdsskötsel och jag kommer börja odla örter och Quinoa.
Hur gärna jag än vill vara en svart, svår, intellekuell misantrop kommer jag ändå alltid passa bättre i ett hippiekollektiv med en batikklänning och långt fladdrande timotejhår.

Visst är det obekvämt när bilden man har har av sig själv fullkomligt kollapsar?

Tror jag ska gå och brygga mig en kopp örtté.

C-uppsats och bloggar.

Bloggandet hamnar av naturliga skäl lite i skymundan nu när jag förväntas producera 20 sidor revolutionerande nytt material inom fältet svensk arkitekturforskning.

Jag har hela tiden levt i villfarelsen att jag har massor av tid på mig att bolla mina idéer i huvet fram och tillbaka för att till slut komma fram till det ultimata stoffet och dess väg fram till färdig uppsats.

Som en spann iskallt vatten föll insikten över mig igår eftermiddag. Nästa fredag ska första halvan vara klar och den där toppenidén till utformning jag gått och väntat på har fortfarande inte manifesterat sig för mitt pressade inre.

Just nu är mina studier en berg-och-dalbana, där jag ena stunden känner mig fullkomligt tillfreds och stolt över mitt sanslöst disciplinerade uppsatsarbete, bara för att nästa tycka att jag är en oorganiserad slacker som borde klippa mig och skaffa ett jobb.

Jag antar att den verkliga versionen av min faktiska arbetsinsats ligger någonstans mitt emellan.

Arkitektur och småfåglar.

Idag har jag lyckats producera tre och en halv sidor KANONBRA bakgrund till min uppsats. Det är märkligt så lätt man kan bli av med studieångest: man bara koncentrerar sig lite extra på att göra vad man ska så försvinner den!

Vi har även begravt den stackars grönfinken som flög in i vårt altanfönster igårkväll och stendog. Han fick regnig begravning i en omärkt grav brevid fotbollsplanen.

Uppsatsångesten...

...har slagit klorna i mej ordentligt nu. Har lyckats hålla den i schack fram tills nu, men efter att inte ha hunnit med så mycket jag satt mig för i helgen nu kommer den tillbaka with a vengeance.

Ska försöka tänka på ulliga kattungar och sockervadd istället.

Fy för fan.

Svenska hem

Läste just en intressant krönika på Sydsvenskans kultursidor. Tänkte länka den och dela med mig. Efter att han spenderat ett halvår med att springa på husvisningar kan jag inget annat än att hålla med.

"En månad till gryningen".

Ända sedan jag fick höra att det skulle produceras en svensk vampyrfilm har jag gått omkring med fjärilar i magen och knappt kunnat vänta tills jag fick en möjlighet att se den. På Sci-Fi mässan i Malmö i våras stod jag som klistrad vid montern med rekvisita från filmen: En uppfläkt torso, en blodig pudel och en trädgårdstomte som i en scen används för att spetsa en vampyr. Troligen är det så att drömmen jag haft, men stoppat undan, om att bli maskör när jag "blir stor" kravlar fram ur sin håla när den bjuds minsta tillfälle. Med tanke på hur mycket skräckfilm som produceras i Sverige känns belutet att skaffa mig en mindre osäker karriär dock fortfarande som ett klokt beslut .

Trots dessa höga förväntningar blev det så ändå aldrig av att jag såg filmen när den gick på bio. Först ikväll har jag, efter många svordomar över Microsofts Mediacenter, fått tummarna loss att se vad det blev av det hela. Kanske är det återigen så att jag är extra förlåtande eftersom jag älskar skräckfilm, och i synnerhet B-film, men jag gillade den verkligen.

"Frostbiten" utspelar sig i Norrbotten under vinterhalvåret. Det är mörkt större delen av dygnet och en udda doktor sjukhuset experimenterar med vad som senare ska visa sig vara vampyrer. När ett gäng ungdomar råkar komma över en ask av hans vampyrpiller och knaprar i sig dem i tron att det är ecstasy blir det plötsligt lite för mycket att göra för ortens polis.

Trots att filmen är en klockren B-film överraskar skådespeleriet faktiskt på sina ställen. Effekterna är dåliga, som sig bör, men inte så dåliga som jag förväntat mig. Talande hundar och trädgårdstomtar ger en blandning av absurd komedi och skräck som för tankarna till "Braindead".

Så. Är du sugen på svensk film som inte är Ingemar Bergman och definitivt inte finkultur? Kryp upp i soffan, släck lampan och njut av "Frostbiten"!

Öl...

...drack jag igår. Det var så länge sedan jag gjorde det sist att det fallit i TOTAL glömska att man bli bakfull om man dricker för många.

Är huvudet dumt får kroppen lida.
Blä!

Vardagskapitalism for dummies.

Idag släppte H&M årets kollektion i samarbete med någon/några av Europas största designers. Precis som tidigare år var det upplopp på H&Ms butiker över hela landet. Jag var inte där, tack och lov, men jag kan med lätthet föreställa mig den lynchstämning som rådde bland köpsugna kunder.

När jag nu, 6 timmar senare, loggar in på Tradera hittar jag 39 (!) poster med kläder från Viktor och Rolf by H&M som folk auktionerar ut till högstbjudande. Många av dem är identiska och från samma säljare. Jag kan nästan se dessa människor framför mig: hur de köat i timmar för att komma in och sedan väl där, som om det gällde livet, roffat åt sig allt de kunnat i folkhavet- vad spelade mindre roll- bara de kunde sälja det vidare dyrt.

För mig är hela företeelsen vårt samhälle i ett nötskal. En rad människor med pengar köper saker dom varken vill ha eller behöver, enbart för att kunna sälja dom vidare till ett högre pris när den specifika varan tagit slut. Detta till människor som tror sig vilja ha och behöva sakerna, eller i andra fall verkligen gör det. Hur folk hamstrade Tamiflu under hotet av fågelinfluensan är ett exempel på det senare.

Jag har läst om konserter där i biljetterna tagit slut på minuter, bara för att lika många minuter senare dyka upp på svarta marknaden till tiodubbla priset. När IKEA nyligen släppte ett antal reproduktioner av kända konstnärers verk hände EXAKT samma sak som med H&Ms kläder idag. Det verkar dessutom gälla alla fomer av varor: kläder, influensavaccin, spelkonsoler, underhållning och konst från ett möbelvaruhus.

För mig är det fullkomligt uppenbart, och blir ännu tydligare för varje "superexklusiv limited edition" som hypas upp och sedan bjuds ut till oss konsumenter, att människans själ är girig, ful och oerhört lättlurad. Vi är inte ett dugg bättre än de djur vi säger oss stå över. Det gäller att äta eller att ätas, trampa på andra för att komma upp själv. Och att konsumera de massproducerade "exklusiva" varor samhället lovar kommer ge oss den originella identitet vi så desperat letar efter.

Möss på vinden och tomtar på loftet.

Hades har varit lite märklig ett par dagar. Han har sprungit i cirklar runt Billens datorbord och jamat mot taket. Normalt sett är detta hans sätt att berätta för oss att han hittat en fluga, en spindel eller en fläck på tapeten och tycker det är dax att hans människor lyfter upp honom så han når att slakta inkräktarna. Denna gången hittade vi inga insekter trots att vi letade och tänkte sedan inte mer på det.

Inatt fick så mysteriet sin förklaring. Små, små steg från tassar och ljud av tänder som gnager på trä har hållit oss vakna tills fram på morgonkvisten. (läs: Hållit Billen vaken. Själv sover jag genom Blitzen.) Hades har blivit mer och mer irriterad på oss för att vi nonchalerat hans önskningar, så när tassandet tystnat har det ersatts av Hades ilskna skällande och jamande.

Jag kan därför kallt konstatera att trots att Hades aldrig träffat någon mus finns själva idén om musen ändå inprogrammerad i hans lilla raskattshjärna. Det spelar således ingen roll att musen är en våning upp, naturen kickar ändå in och säger åt katten i honom att göra det som katter gör: äta möss.

Idag ringde vi Anticimex så dom får ta hand om vår objudna gäst.

En alldeles vanlig onsdag.

Det här med att blogga varje dag är verkligen inte lätt. De som lyckas med det måste vara spännande människor med ruggigt intressanta liv. Det är folk som inte äter spaghetti och köttfärssås till kvällsmat, bor i radhus i Staffanstorp eller kör en Ford Focus.

Idag har jag spenderat två timmar i en datorsal för att lära mig göra en poster. När jag kom till lektionen visade det sig i själva verket vara en kurs i Power Point som stod på agendan. Power Point och jag blev nära vänner en gång då jag var arbetslös och gick på pysselsättning. Jag kan Power Point utan och innan, med bakbundna ögon och förbundna händer. Det var således 2 (två!) timmars slöseri med dyrbar tid som kunde använts bättre. Men, men. Det är lätt att vara efterklok.

Efter kursen spenderade jag en dryg timme med att leta efter böcker till uppsatsen i UBs databas. Svårt att säga om jag hittade vad jag sökte innan jag satt mig in i materialet men imorgon ska jag i alla fall på utflykt till Arkitekturcentrum och försöka låna böckerna jag grävt fram.

Förresten gillar jag bibliotek. Bibliotek är fulla med böcker som man får låna och till skillnad från en bokhandel kostar det inget. Jag kan låna 20 om jag vill, bara jag kommer ihåg att lämna tillbaka dom innan tiden gått ut. När jag står i en bokhandel, däremot, slutar det oftast med att jag tycker allt är för dyrt och går tomhänt därifrån. Tänk om det fanns bibliotek med film, som fungerade på samma sätt...

Så.

Dagens höjdpunkter: UBs öppna samling och en alldeles ny, vällagrad herrgårdsost som visade sig bo i vår kyl.

Dagens lågvattenmärke: Det blir mörkt klockan 4 nuförtiden. Jag kände mig som ett av spökdjuren på Skansenakvariet när jag satt på bussen hem efter skolan. Bara 6 månader kvar till våren!

Semester, snöstorm och ett trilskandes Universum.

Här hade jag kunnat posta bilder från min semester. Kunde, om inte Universum bestämt sig för att mitt liv flöt alldeles för fint och behövde rufsas till lite.

Jag tänker nu dra historien från början.

Onsdag den 1:e november har vi planerat ta vår Ford Focus och köra den till Oskarsvägen på Lidingö. Redan på tisdagen börjar SMHI varna för snökaos och oväder. Bah, tänker vi. Vi har ju fina nya vinterdäck!

Vid 8-tiden på tisdagkvällen ringer min ömma moder och försöker övertala mig att vi ska ta ett tåg istället för att köra. Vi konstaterar dock snabbt att inga tåg finns att tillgå eftersom det är höstlov och kvällen före avresa. Min mor skrattar normalt sett faran i ansiktet. Nu låter hon allvarligt orolig och plötsligt känner jag mig inte fullt så kaxig längre.

Onsdag morgon öppnar vi Vägverkets hemsida och ser de röda trianglarna med varningar poppa upp framför våra ögon. Polletten trillar äntligen ner: att sätta sig i bilen och köra till Stockholm nu vore idiotiskt.

Efter en timmes surfande hittar vi en flygresa med SAS från Kastrup. Den kostar 4 gånger mer än budgeterat, men stackars Linus är otröstlig inför utsikten att vi inte kommer iväg. Med hjälp från vänliga själar i vår närhet skramlar vi ihop de ekonomiska medel som krävs och bokar resan två timmar innan planet lyfter.

För att spara tid ställer mamma och Lennart upp med skjuts till Öresundståget. När vi kör mot Svågertorp drabbas jag av samma insikt som Billen redan slagits av: Snöstormen blir värre och tågen kanske inte går.

Mycket riktigt. När vi kommer fram till tågstationen möts vi av samma syn som alltid då det snöar vid Öresundsbron. Alla tåg är inställda och ersättningsbussarna klarar inte av att ta med ens hälften av alla som vill åka med.

Vi inser snart att om vi vill komma iväg alls är vår enda utväg att köra över till Danmark. Problemet är Naomi, Lennarts svarta labrador som fått följa med i bilen. Om hon åker över bron kan det kosta 4 månader i karantän. Mamma och Naomi får helt enkelt stanna på Svågertorp i snöstormen, medan vi kör så fort vädret tillåter över bron till Kastrup.

Vi kommer fram till Kastrup en knapp timme före avgång. Det verkar ordna sig ändå trots allt! Vi tackar Lennart för att han räddat vår semester och springer med våra väskor mot terminal 3. Snabbt tar vi reda på hur vi ska ta oss till incheckningen och det som som sedan händer är som hämtat ur en film.

-"Min VÄSKA!"

Då jag inser att jag glömt min handväska i baksätet på bilen och springer ut från terminalen ser jag Lennarts svarta Toyota köra iväg. Jag springer bakom, linkandes med ett handbagage i handen. Jag hoppar och viftar. Ropar. Bilen fortsätter köra. Jag springer efter bilen, bort från terminalen ut mot motorvägen.

Jag ser ett rödljus. Nu måste han stanna! Jag springer så fort min snart 30-åriga, hopplöst otränade kropp mäktar med. Skriker. Viftar mer. Känner smaken av blod i munnen. Det är -10 grader och snöstorm men jag MÅSTE ha min väska! Jag når nästan fram till rödljuset då det blir grönt. Lennart kör iväg. Jag står kvar och tror jag ska svimma.

Med gråten i halsen springer jag tillbaka mot terminalen. Då hittar jag min mobil i fickan! Av någon anledning har jag den inte i väskan utan på mig, så nu kan jag ringa till Lennart. Om jag bara hade haft hans nummer. Jag ringer mamma istället. 20 minuter senare får jag tag på honom. Då är han i Sverige igen och 600 kronor i broavgift får mig att fatta beslutet att klara mig utan min väska.

Under tiden har Billen kommit fram i kön vid incheckningen. "Får jag be om legitimation?", säger tanten bakom disken. Då brister det för mig. Först verkar hon inte tänka släppa på mig utan att jag visat ID. Av någon anledning bestämmer hon sig för att vara snäll och göra ett undantag och jag får följa med planet.

Därför sitter jag här nu utan semesterbilder. Min kamera låg i väskan som aldrig kom med till Stockholm. Förutom min plånbok med kreditkort fick jag även ge mig iväg utan handskar och glasögon. Boken om Klas Anshelm släpade jag med mig i onödan då den enda läsning som är aktuell utan glasögon är bildtexterna i Veckans Nu.

Nu tänker jag landa och stressa ner. Behöver jag ens nämna att semestern inte blev så avslappnad som jag först hade tänkt?