Senast i raden av skruvade TV-serier: Breaking Bad

Efter att ha tagit oss igenom den nu enda existerande säsongen av "True Blood" och sedan tvingats hantera tomheten som följde efter, var det idag dags för nästa utmanare.

"Breaking Bad" handlar om en kemilärare och familjefar som utöver sin undervisning av ointresserade gymnasieelever tvingas slava på en biltvätt för att ha råd att försörja sin familj. När han får reda på att han har lungcancer föds idén om en alternativ försörjning; att koka Crystal Meth och bli rik.

Visst låter det som ett helt hysteriskt upplägg och skruvat på alla håll och kanter? Tre säsonger lär finnas, och vi har ännu bara tagit oss igenom 3 avsnitt. Det är mysigt att veta att det roliga inte kommer ta slut på ett väldigt bra tag...

Edit: Min källa sa 3 säsonger. Som Fil. Mag. borde jag veta bättre än att inte kontrollera mina källor. IMDB säger 2, där 2:an inte börjat sändas än.

Kanske tur det... som en av mina läsare mycket riktigt påpekade lär konceptet inte hålla i evighet.

Tillfällig gäst i verkligheten.

Sedär.

Första veckan på min praktikplats avklarad och jag tänkte nu försöka mig på någon form av summering. Jag funderar mycket över hur pass mycket information jag bör lämna ut, och vad jag vill hålla inne med. Jag är inte så sugen på scenariot att någon av mina nuvarande kollegor googlar "att rensa sill" och hittar sin egen arbetsplats. Jag vill heller inte att någon ska "lära känna mig" genom att läsa min blogg, eftersom bloggen aldrig kan representera mig utan bara de tankar jag hade vid just det tillfället jag skrev inlägget. Jag har därför bestämt mig för att lämna ut sådana uppgifter som inte kompromissar min anonymitet.(Troligen har jag i tidigare inlägg redan skjutit stora hål i den planen, men varför göra det värre och mer uppenbart.)

Veckan har gått mycket upp och ner. På måndagen var jag helt ny och självklart panikslagen över att A: vara på en plats så FULL av kompetenta människor och B: ute bland folk igen efter 3 månaders heltidsarbetslöshet. Samtidigt kändes det så otroligt häftigt att äntligen ha fått chansen!

På tisdagen hade paniken övergått i förtvivlan; hur kunde jag som konstvetare tro att jag NÅGONSIN skulle kunna passa in på ett ställe som detta, där alla är ingenjörer och arkitekter. (Mitt jobbsökande har lärt mig att den gängse fördomen om konstvetare är att dom inte fyller någon egentlig funktion i yrkeslivet, sålänge alla konsthallar har en intendent och alla kultursekreterartjänster hos kommunerna är tillsatta). Dessutom bestämde sig CSN för att det vara dags för mig att börja betala tillbaka mina studielån, så när jag kom innanför dörren på kvällen, utmattad efter dagens alla intryck, låg en räkning på 12 000 jättespänn och väntade på mig på hallmattan. Jag bröt ihop fullständigt och försökte nå CSNs kundservice samtidigt som lillasyster fick vara kurator över MSN OCH jag försökte röra ihop en omelett till kvällsmat.

På onsdagen hade jag samlat mig och kom till kontoret klockan 8. När jag satt mig vid min plats med en kopp selecta-döds-kaffe kom en kollega förbi med frågan om jag ville sitta med på ett projektmöte. Plötsligt hade jag fått chansen att vara med på ett hörn i en förhållandevis stor och fantastiskt intressant projekttävling som kommer ge mig unik och mycket användbar erfarenhet inför framtiden.

Resten av veckan har bara runnit iväg, dels på mina ordinarie arbetsuppgifter och dels på förarbete inför tävlingen. Plötsligt har jag insett att konstvetare visst kan bidra med något vad gäller stadsplanering och att en bred kompetens inom projektgruppen ofta leder till spännande projekt och mycket lyckade gestaltningar.

På fredagkvällen däckade jag på soffan strax innan 11; det är fullkomligt uppenbart för alla att jag ännu inte kan hantera att gå upp kvart över 6 om morgnarna. Idag är det lördag och det kändes som om det var dags att rapportera in veckans händelser i bloggen.

Så nu sitter jag har med min frukostsmoothie och är sådär alldeles lagom glad över hur veckan blev till slut. LAGOM glad med tanke på att jag är svensk; folk som är FÖR glada kan man ju faktiskt inte riktigt lita på.

Vinterbad och nya rutiner.

Idag har jag vinterbadat för första gången i mitt liv. Jag är mycket stolt över mig själv och mitt gränslösa mod; dessutom mår jag jättebra!

Jag har tidigare alltid trott att det är gamla halvtokiga krutgubbar som åker wasaloppet och dricker kaffegök som ger sig ut och badar i havet när temperaturen ligger strax över nollstrecket. Trots detta bestämde jag att det i alla fall var värt att prova. Såhär efteråt kan jag ärligt säga att 3 grader vid Sibbarp idag efter bastubad var avsevärt mycket mer behagligt än 10 grader vid Haväng UTAN bastubad i mars för ett antal år sedan; det ÄR verkligen så att kyla är ett relativt begrepp. Efter doppet var det till min stora förvåning riktigt behagligt att sitta i 4 plusgrader i bara en handduk och titta på det kalla januarihavet.

Det enda som grumlade upplevelsen en aning var ett antal "stammisar" som ansåg att deras regelbundna besök på kallbadhuset gav dem rätt att sätta reglerna för hur vi andra fick och inte fick bete oss. De påpekade flera gånger att vi pratade för mycket i bastun (när de i själva verket pratade precis lika mycket och lika högt, fast om andra saker). En dam såg det som sin uppgift att skälla ut några i sällskapet för att de kom blöta in i bastun...

-"Det sänker faktiskt värmen och det finns regler mot det...! (Nej,visade det sig senare, det fanns det inte. Inga som var förankrade någon annanstans än i hennes egna privata "code of conduct".)

I samma veva passade hon på att tala om för oss att hon faktiskt förstod hur svårt det kunde vara för oss UNGDOMAR (vi var alla över 30, varav flera småbarnsföräldrar!) att uppföra oss eftersom vår generation aldrig fått lära oss att respektera våra medmänniskor, samt att raka in en lång bit dyngblött toapapper i duschen vi stod i, samtidigt som hon gav oss onda ögat, för att det säkert var "de stökiga ungdomarna som kom här och stimmade" som slängt det där det inte hörde hemma.

Inte en enda gång gick det upp för dessa damer att det faktiskt var DE som brast i respekt när de gick hårt åt oss, som faktiskt hade samma rätt att vara där, för att vi inte följde just deras privata underförstådda regler och föreskrifter. Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin blir en förgrämd gammal surtant som inte unnar andra människor att finnas till om det inte är på mina villkor!

Så till de nya rutinerna; imorgon börjar jag min praktik. Jag är självklart livrädd, dels för att det är helt nytt och att jag inte känner någon där, och dels eftersom jag aldrig tidigare haft akademiker till kollegor. Glädjen över att ha fått tag i en praktikplats går upp och ner; som det är nu känner jag mer press och stress än tillfredsställelse. Troligen kommer detta dock gå över när jag väl kommer dit och efterhand som jag börjar känna mig mer hemtam. Troligen p.g.a. det enkla faktum att jag inte kommer ha tid att oroa mig!

Tydligen var det inte så enkelt som jag trodde.

Jag saknas fortfarande en underskrift på ett papper för att min praktikplats ska godkännas formellt.

Som det är nu siktar jag mot att börja på fredag. Eller möjligen måndag. Vi får se.

Jag ber till den gud jag inte tror på att det kommer grus i maskineriet nu, så att allting havererar.

Då var det mesta så gott som klart!

Jag börjar min praktik på onsdag eftermiddag.

Hipp hipp hurra!

No news is bad news...

...men för första gången på evigheter känns det som om jag faktiskt har något nytt att berätta i bloggen. Here goes.

Jag har fått en praktikplats!

Att ta examen bara månaderna innan den mycket omskrivna "FINANSKRISEN!" slog till var inte något jag skulle beskriva som en högvinst i livslotteriet. Att det dessutom skulle komma att visa sig att jag genom att skaffa mig en akademisk examen automatiskt diskvalificerat mig från den typ av jobb jag tidigare haft gjorde inte saken bättre.

Plötsligt ansågs jag "överkvalificerad" för butiksjobb samtidigt som jag sågs som "inte tillräckligt erfaren" för de jobb jag skulle kunna söka utifrån min utbildning.

Personligen är jag inget vidare på att vara arbetslös och har inte varit varken trevlig eller glad sedan mitt vikariat på förra jobbet tog slut i november. Tvi! Luther är alldeles för stark i mig. Jag vet dock även att offerkoftan inte är något att dra på sig om man vill hålla sig attraktiv på arbetsmarknaden och har verkligen försökt hålla jävlaranammat uppe, även om det varit med blandad framgång.

När jag i somras försökte få tag på en praktikplats för att skaffa mig den där erfarenheten alla sa att jag saknade hade arbetsförmedlingen inga pängar kvar, och de enda som var berättigade till nån hjälp alls var de som gått arbetslösa alla sina 400 dagar och nu inte kunde få mer A-kassa.

Sedan hände någonting. I mitt fall skulle man kunna säga att finanskrisen ledde till något positivt, då min praktik är en indirekt följd av att världsekonomin smällde (vare sig den nu ULTRACHOCKEXPLODERADE såsom tidningarna framhåller, eller mer sakta pyste likt en cykelslang som tappar luften...).

För att stävja Sveriges nära förestående ekonomiska undergång med svavelregn och anarki, bestämde sig Reinfeldt och grabbarna nämligen för att ge mina vänner Arbetsförmedlingen mer pängar. På så vis skulle dom i sin tur kunna ge även de som inte utförsäkrat sig hjälp i kampen om ett konstant sjunkande antal jobb.

Imorgon ska jag så på mitt första möte på stället jag ska vara på och hoppas kunna börja någon gång under nästa vecka. Företaget är ett teknikkonsultföretag med en bred verksamhet inom samhällsbyggande och min kontaktperson är chef för affärsområdet samhällsplanering. Som jag ser det är detta en jättechans för mig att få insyn i och kunskap om ett företag som sysslar med saker som faktiskt i mångt och mycket knyter an till min utbildning. Grattis Annika; dags att visa vad du går för!

Tack för det herr Reinfeldt!