tisdag, februari 19, 2008

Jag har blivit förkyld...

...i käkmusklerna. För första gången i mitt liv.

Detta är en inte helt angenäm upplevelse. Käkarna känns som betong och jag kan inte bita ihop ordentligt. Att tugga slipper jag helst. Utöver detta känns det som om hela huvudet är inlindat i ett tjockt lager bomull fullt med huvudvärk.

Vissa saker man aldrig varit med om är spännande när de till slut händer. Detta är inte en av de sakerna.

söndag, februari 17, 2008

Inget värmer som en monsterfilm i vintermörkret!

I fredags kväll var vi på bio för första gången på jättelänge. Filmen vi valt för kvällen var "Cloverfield", en film som vi läst lite om men inte hade några direkta förväntningar på. Det skulle vara monster, hette det, och kameraföring á la "Blair Witch Project". Eftersom vi inte är bortskämda med skräck på bio tog vi tillfället i akt och beställde biljetter.

Jag kan lugnt säga att upplevelsen var värd alla 85 kronorna biljetten kostade och mer därtill. Vi fick 85 minuter fullkomligt hisnande äventyr och ett upplägg som kände fantastiskt trovärdigt, monstertemat till trots. Visst hade filmtekniken vissa saker gemensamt med "Blair Witch Project" men känslan som förmedlades var helt annorlunda. Historien berättas helt genom en hemvideokamera. Den skakiga kameraföringen kändes dock inte krystad och pretentiös som varit min farhåga, utan som ett fullkomligt naturligt sätt att berätta en historia.

Huvudpersonen Jasons bror, Rob, ska flytta till Japan för att jobba. Som avskedspresent vill Jason ge honom en film med hälsningar från alla vännerna på avskedsfesten. Bakom kameran sätter han sin polare Hud som efter mycket övertalning tar kameran och filmandet som en ursäkt för att kunna ragga på en tjej på festen.

Utan att kolla upp bandet som satt i kameran råkar Hud spela över det Rob filmat under en utflykt han tidigare gjort tillsammans med Beth som också är på festen, fast med sin nya pojkvän. Genom korta sekvenser från den överspelade filmen mellan tagningarna berättas historien om Rob och Beths förhållande parallellt med handlingen i filmen. Mitt i festen blir Rob och Beth osams och Beth går hem. Klockrent och tydligt; ett fullkomligt briljant sätt att låta oss förstå saker som egentligen ligger utanför handlingen.

Utan att avslöja för mycket avbryts festen mitt i av något som liknar en jordbävning och hela Manhattan förvandlas till en katastrofzon. Istället för att fortsätta filma halvpackade tonåringar filmar Hud nu gängets flykt genom ett brinnande inferno, på jakt efter Beth som sitter fast i sin lägenhet mitt i förödelsen.

Genom hela filmen är känslan av panik påtaglig och videokamerans mekaniska öga dokumenterar alldeles lagom av hemskheterna för att vi ska förstå hur läskigt allt är, utan att trycka upp det i vårt ansikte eller vara övertydlig.

Så. Säga vad man vill om Hollywood, men denna gången har dom lyckats. "Cloverfield" rekommenderas varmt till alla som känner att dom saknar en gnutta skräck, panik och katastrof i det frusna vintermörkret!

torsdag, februari 14, 2008

Zombier.

Flera gånger när jag ramlat in i någon form av diskussion kring film eller böcker och jag nämnt att jag lever och andas zombier har folk jag inte känt närmare tittat på mig som om jag vore kort, grön, med stora svarta blanka ögon och sex långa fingrar på varje hand.

Zombier, överlag har varit ett udda intresse och det är väldigt sällan jag träffat folk som förstått min fascination, än mindre delat den. Zombier är förbehållet nördar och hårdrockare, folk utan socialt liv och med tvivelaktig hygien.

Att försöka förneka att jag är en nörd vore lönlöst, men resten skriver jag inte under på minsann. Jag anser mig vara helt normal (?) men med ett rätt nischat intresse, som jag är beredd att försvara med näbbar och klor. Vissa människor snöar in på allsvenskan eller CSI, jag har snöat in på vandöda.

Så igår när jag klickade mig igenom mina mest frekvent besökta webbutiker såg jag till min förtjusning (och genuina fasa) att Robert&Blads vår/sommarkollektion 2008 heter "Void- Eye of the Zombie". Istället för glossiga modefotografier tagna i chica storstadsmiljöer var modellerna sminkade till zombier och stod bland bråte i industimiljöer, blodiga och viftandes med motorsågar.

Betyder detta att zombier börjat bli ballt? Kommer jag att se blonda zombier med rosa läppglans i modereportagen inom en inte alltför avlägsen framtid? Kommer Paris Hilton dyka upp i skvallermagasinen med zombiesmink och små korta, söndertrasade, blodiga klänningar? Kommer det jag tycker om mest av allt förvandlas och kommersialiseras till ännu en hypad "trend" som Sofie Fahrman kan skriva spaltmeter om, bara för att sen avpollettera när nåt nytt dyker upp? ("Alltså det här med Varulvar känns bara SÅ hett just nu...!")

Nej, troligen inte. Men när min förtjusning över den udda kollektionen lagt sig kändes det som om någon stulit något från mig. Stulit det, och gjort om det till något jag inte längre tyckte om. För trots den kompletta oförståelse jag mött hos min omgivning apropå mitt intresseområde skulle jag aldrig vilja se det behandlas som en kommersiell fluga, något nytt som kan sälja för att det är unikt och annorlunda. Snälla, låt zombier vara zombier och inte något som kan reduceras till en trend som axelvaddar och spetsiga pumps.

tisdag, februari 12, 2008

Den 12 april...


...var tanken att vi skulle gifta vi oss i Lunds Rådhus.

Hela tillställningen är väldigt low key, med bara de närmast sörjande. Men klänning måste man ha. En fin. För det hör till, liksom.

Eftersom jag absolut inte trivs med tanken att lägga massor med pengar på ett plagg jag bara använder en gång tänkte jag välja något som funkar annars också. Eftersom jag älskar Anna Holtblad och hennes kläder alltid passar mig klockrent blev jag jätteglad när jag ramlade över en underbar klänning ur hennes vår/sommarkollektion.

Jag vet att detta inte är en modeblogg, men jag måste bara publicera en bild. Jag valde chokladbrunt istället för svart. Svart kan jag ha resten av årets 365 (ja, i år är det faktiskt skottår!) dagar.

Det kommer bli ett litet äventyr att få tag på den eftersom den bara finns i Stockholm, i Köpenhamn eller i Tokyo. Men det fixar sig med hjälp från snälla människor omkring mig.

Lunchdags! Over and out!

måndag, februari 11, 2008

Motivation sökes!

Om någon har en dos över. Har massor med saker som jag borde göra men pallar ingenting.

Om bara solen kunde titta fram igen blev det kanske bättre...

lördag, februari 09, 2008

Jag antar utmaningen...

...Bi, även om det inte kommer bli vackert.

Så. Sju sanningar om Eibon. Håll armar och ben inne i vagnen under åkturen.

1. Jag är långsint av bibliska mått. Gör mig förbannad eller ledsen och jag har inte glömt det 10 år senare. Möjligen har jag förlåtit, men glömmer gör jag aldrig. Tyvärr.

2. Jag är en gräsätare bland rovdjur. Jag är personen som står sist kvar på perrongen när alla stressat på tåget på morgonen för att jag tycker det är ofint att trängas. Jag är även bilföraren som plötsligt står vid färjan till Swinoujscie i Köpenhamn, hellre än att försöka stanna och därigenom riskera att irritera bakomvarande bilister i min jakt på ett parkeringshus vid Tivoli. Jag är hänsynsfull in absurdum, till mitt eget såväl som mina närmastes stora förtret.

3. Jag har fantastiskt svårt att umgås med människor jag inte känner. Blir jag bjuden på stora fester tackar jag som regel hellre nej än genomlider kvällen panikslagen. Även om min sociala fobi mildrats över åren finns det fortfarande situationer i min privata tillvaro jag undviker p.g.a den. Professionellt är det sällan problem; efter många år i butik har jag ett service-jag att gömma mitt sanna, skräckslagna jag bakom.

4. Ibland när jag städar lyssnar jag på Jon Bon Jovis soundtrack till "Young Guns II" från 1990 och sjunger högt. Det är pudelrock och stråkmusik i en ohyggligt ohelig allians. Och jag tröttnar aldrig på det.

5. Jag har aldrig skrivit ett högskoleprov av rädsla för att en gång för alla få klart för mig att jag är korkad. Fram tills alldeles nyligen hade jag inte tagit ett IQ-test heller, av samma, neurotiska skäl.

6. Jag har inte lyckats ta mig igenom hela "Sagan om Ringen"-trilogin utan gav upp någonstans i mitten av "De Två Tornen". Än i dag blir jag matt av tristess när jag tänker på hur mitt enda minne av boken är hur Sam och Frodo går. Och går. Och går.

7. Oj, redan 7? Jag har ju bara börjat! Jag har en besvärlig tendens att hellre ge upp än att försöka och riskera att misslyckas. I skolan gick jag 100 meter för att slippa förnedringen det i mina ögon innebar att springa och få en dålig tid. Länge tänkte jag helt låta bli att försöka skaffa mig en akademisk utbildning av rädsla för att inte klara av det. Idag är jag oändligt glad att Billen fick mig på bättre tankar.

Så. Det var väl inte så farligt? Kanske lovade början av inlägget bekännelser av mer sensationsartat slag, men mer spännande än såhär blev det alltså inte. Kanske är det som Billen säger, att jag är en trähatt. Kanske är det så att vissa saker inte lämpar sig för en offentlig blogg. Men jag slipper skaka paparazzis ur byxbenen när jag går på stan i alla fall.

fredag, februari 08, 2008

I R China.

Om ett par veckor ska vi ha ett klimatrollspel i skolan där alla fått ett land att representera i en klimatdebatt. Jag är Kina.

Just nu sitter jag och försöker skriva ihop min strategi och det blir sorgligt uppenbart att jag inte är född för skådespelaryrket. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna låtsas att jag är någon jag inte är och argumentera för deras sak? Hur kan jag ens TRO att jag vet något om hur det är att vara Kina när jag sitter här i mitt svenska radhus med mitt studiemedel och min statsfinansierade högre utbildning. Den information jag får är alltid silad genom ett västerländskt filter, så hur ska jag kunna veta vad som är "äkta"?

Mest rädd är jag att någon kines ska få höra min argumentation (...hur, frågar ni? Ja, inte vet jag! Kameraövervakning av klassrum... någon av mina medstudenter gömmer en diktafon under min stol och podcastar skiten sen?) och ta anstöt av min koloniala, lätt nedlåtande, kvasiförstående inställning till den verkliga problematik som kommer med att leva i ett land som Kina.

Det mesta vi köper i väst är producerat i Kina. Kinas industrier, och i förlängningen hela deras ekonomi, är beroende av kolkraft för att kunna producera saker vi i väst anser oss inte kunna leva utan. Samtidigt vill vi industriländer i väst få dem att skriva på våra avtal om hur mycket koldioxid dom får släppa ut, även om dom inte har pengar att göra de investeringar som krävs för att kunna skära ner på utsläppen. Eller har dom det? Kommer inte pengar med tillväxt? Försöker dom bara dribbla bort oss genom att hävda att dom är ett utvecklingsland?

Vi i I-länderna vill även i fortsättningen kunna köpa billiga produkter från Kina; kläder, väskor, skor och prylar. Men nu vill vi ha produkterna miljövänligt framställda också. Detta för att Kina, om utvecklingen fortsätter som den börjat, kommer omintetgöra resten av världens försök att rädda jordklotet från säker undergång och apokalyps. För så är det väl? Klimathotet är väl inte bara något Al Gore hittat på för att trygga sin ålderdom nu när hans politiska karriär inte är vad den varit?

Kina anser att de rikare länderna borde bidra med de pengar till de investeringar som krävs för att de ska kunna gå över till ett mer hållbart sätt att producera. Har dom inte en poäng i det? För det är ju inte så att de producerar Nikeskor och Louis Vuittonväskor till sig själva, utan de gör det åt OSS. För att vi ska kunna upprätthålla den livsstil vi anser oss ha rätt till är vi beroende av deras kolkraft.

Kanske är det så att det inte finns någon sanning, utan verkligheten är direkt beroende av vilka glasögon man har på när man betraktar den? Jag har ingen aning! Och dessutom ska jag kunna försvara mina argument! Ugh!

Lögn är sanning, sanning är lögn. Och kineser är inte skumögda gubbar med mogwais i burar.