Eibon drömmer om...

...att någon gång få se Les Miserables i London.

Kanske kommer det hända? När jag blir stor? När jag får ett jobb och tjänar pengar?

Ända sedan jag fick sitta med i ljudbåset under slutscenen på ett genrep då Malmö Musikteater satte upp musikalen för kanske 7 år sedan har jag drömt om att få uppleva hela Les Miserables någon gång.

Jag minns forfarande känslan av tungt ylle i de kappor som hängde på rad i garderoben bakom scenen, korsetterna i skrädderiet och de underbara perukerna i perukmakeriet. Hela eftermiddagen efter mitt besök på teatern grät jag. Jag grät för att det plötsligt blev så påtagligt hur gärna jag velat följa min dröm att bli maskör, men också hur jag troligen aldrig skulle komma att göra det.

Drömmen är inget jag sörjer idag, det var ett medvetet val att låta bli. Hela livet går ut på att ställa saker mot varandra och göra val utifrån detta. Jag valde trygghet och någorlunda chanser att få ett fast jobb över min dröm och med den ett kringflackande liv som frilansare och jobb bara i sporadiska projekt.

Omständigheter gjorde att jag heller aldrig fick chans att se uppsättningen i Malmö i sin helhet, tyvärr. Detta, däremot, är något jag fortfarande ångrar.

Jag har i alla fall njutit av musiken på MP3 hela dagen. Jag ÄLSKAR musikaler.

Lägg det till listan av "saker ni inte visste om Eibon".

För att hejda den galopperande galenskap...

...som hotar med att göra mig till ett nervvrak inom en inte alltför avlägsen framtid har jag BESTÄMT MIG. Inte för att äta Lätta för att inte bli fet, utan...

...jag har BESTÄMT MIG för att bli sådär bra på att hålla isär arbete och fritid som jag var i början av min studietid igen. Jag antar att det är såhär folk känner det som sysslar med något dom brinner för med hela sin varelse men brinner alltför starkt och går in i väggen.

Från och med i afton får jag inte göra NÅGOT studierelaterat alls efter kl. 6 på kvällen eller på helgerna. Jag får inte kolla forumet, mailen, inte fundera över skolan, inte nojja över den-ingenting! (OM inte situationen ABSOLUT kräver det! Ska jag vara helt ärlig mot mig själv är det dock väldigt sällan den gör det sålänge jag gör vad jag ska dagtid i veckorna)

På så vis kan jag bli kloka, sunda, lätt neurotiska men oftast rätt glada Eibon igen.

My heart sinks deep into the well of sorrow...

...brukar min favoritkatt i Animal Crossing säga när hon känner sig ledsen. Just det är precis vad mitt hjärta gör nu.

Idag är den 20 mars. Idag fyller min älskade mamma år. Det kom inte jag ihåg.

När hon ringde alldeles nyss för att avstyra ett eventuellt överraskningsbesök blev hon varse att hennes dotter, som aldrig glömt en födelsedag i sitt liv, (förutom Majas, vanemässigt. Förlåt Maja!) inte hade en aning om att det var hennes födelsedag. Stackars mamma! Och himmel vad jag skäms!

Det finns tusen anledningar att jag inte kom ihåg min mammas födelsedag.

En är att jag inte köpt några kalenderblad till min Filofax. Detta i sin tur beror främst på att jag tyckte det var för dyrt när jag stod där på Gleerups runt årsskiftet. Istället valde jag en paniklösning när situationen blev ohållbar och började i Februari använda den kalender Handelsanställdas förbund skickar vartenda år, men som vanligtvis hamnar i soporna.

Eftersom Handels kalender är FUL som SYNDEN har jag inte, som jag alltid gör med min Filofax vid årets början, satt mig ner med en fin penna och prydligt skrivit in årets alla födelsedagar. Jag har mest i panik krafsat ned veckans händelser efterhand som dom ramlat på mig som jättefiskar från skyn. Att det blev just mammas födelsedag jag glömde berodde nog helt krasst på att hon var först i år.

En annan anledning är att jag just nu håller på att gå sönder av stress. Normalt sett är jag charmigt (?) virrig, men sedan strax efter jul har jag tvingats möta ett nytt "jag" som påminner mycket om professor Kalkyls ännu virrigare lillasyster. Förutom att jag glömmer saker på löpande band har jag konstant spänningshuvudvärk och ständigt dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt. Ovanpå detta ska jag hitta ett nytt vettigt hem åt en av mina älskade katter, fixa ett jobb så att jag klarar sommaren ekonomiskt OCH göra bra ifrån mig i skolan.

Jag älskar att studera: det ger mig ofantligt mycket i utbyte. Men det kräver också en enorm insats av mig. Just nu känner jag en intensiv längtan efter att ha ett jobb igen, ett jobb som ger rutiner. Med ett jobb är man på jobbet när man jobbar och är ledig när man är ledig: som det är nu känner jag mig inte riktigt närvarande någonsin eftersom jag alltid har halva medvetandet i något som ska grejas i skolan.

Så. Skälen att jag glömde din födelsedag, älskade mamma, finns där. I mina egna ögon är jag en hopplöst dålig dotter, fast jag nog innerst inne vet att du tycker jag är rätt bra ändå. Jag vill att du ska veta att det ABSOLUT INTE var ett medvetet val att glömma bort din födelsedag och att jag vet att du aldrig, aldrig någonsin skulle glömma min.

När jag tänker på dej, min fina, kloka mamma blir jag alldeles varm i magen och lycklig. Jag hoppas att du vet att jag älskar dig gränslöst, fast jag glömde din födelsedag 2007.

Mer fenomenologi åt folket!

Efter att ha tagit mig igenom läskursen helskinnad har nu förberedelserna för nästa moment, metodkursen, tagit vid.

Min uppgift är nu att sätta mig in i Fenomenologin så till den grad att jag kan hålla ett två lektionstimmar långt seminarium om vad den innebär och hur jag tänker tillämpa den i min uppsats.

När jag suttit där med mina böcker har det det vid flera tillfällen slagit mig hur mycket jag börjar gilla tankegångarna i fenomenologin.

För det första: Epoche. Att se på världen utan förutfattade meningar, utan att döma eller välja ståndpunkt. Kunde vi alla göra det lite till mans skulle många problem i vår värld vara lösta.

Med ett öppet sinne skulle vi direkt slippa fördomsfullhet gentemot människor med vad vi uppfattar som "fel" hudfärg, religion, kläder, frisyr, sexualitet etc. Som en bonus skulle vi även slippa intensivt och besvärande nojjande över fettvalkar framför spegeln en lördagskväll, i de fall detta förekommer.

För det andra: den imaginativa variationen gör att vi inte kan förutsätta att allas bild av en given sak är densamma. Därigenom måste vi vara öppna för möjligheten att andra uppfattar saker på ett annat sätt än vi själva gör. Detta leder mig osökt vidare på spåret att det då inte heller finns korrekta eller felaktiga tolkningar av något, eftersom det är högst individuellt hur man uppfattar en företeelse.

"Det där är väl självklart?", säger ni då?
Nä! Jag tror fortfarande det sitter en massa människor ute i landet med tolkningar av, för att ta ett exempel, konst som de själva anser vara mer rätt än andras. De människorna har inget att hämta om vi gör fenomenologin till ledstjärna för våra kulturella högsäten och institutioner. På så vis blir konstvärlden demokratisk och konsten blir till för alla!

Yay!

Jag är frisk!

Det är underbart!

Rastlös som jag är till min personlighet reder jag normalt sett inte riktigt ut att ligga på soffan tre dagar i sträck. Denna gången gjorde tröttheten och illamåendet dock att jag inte kunde dra igång att avfrosta frysen eller röja i klädkammaren bara för att jag var less på att vara sjuk. Jag vilade... och vilade... och vilade lite till.

Efter att ha vilat flitigt tills på fredagkväll var jag således så pass kry på lördagen att vi kunde åka till Sci-Fi mässan som planerat.

I ärlighetens ska det sägas att mässan, som vanligt, var en högst blygsam tillställning som mest gick ut på att sälja saker till oss för så mycket pengar som möjligt. Men det ska även tilläggas att för svältfödda stackare som oss, som blir svimfärdiga av att kliva in i t.ex Sci-Fi-bokhandeln i Stockholm eller Göteborg, räcker den alldeles utmärkt för att skapa ett lyckrus som håller i sig i flera dagar.

Linus blir lika till sig varje år över Nordic Garrison, en klubb för vuxna (och deras barn) vars hobby är att bygga dräkter och klä ut sig till StarWars-karaktärer.

Själv gillar jag bäst det magnifika utbud av skräck-zombie-gore-och-slasherfilm som finns att botanisera bland. Inte för att studiemedlet tillåter några utsvävningar att tala om, men man kan drömma. Jag lyckades i alla fall bärga den tröja som fått inleda inlägget idag. Yay! Företaget som sålde den har en onlineshop med, där dom säljer både film och tröjor. Om jag skulle vilja ha fler.

Lance Henriksen var där och skrev autografer. Jag kände inte igen honom för han hade blivit... gammal? Tänk, jag som inte åldrats en dag sedan jag såg Aliens för första gången!

Och där, mitt bland StarWars leksaker, Trekkies och Stormtroopers kunde vi, som alltid annars, larva runt i timmar och bara njuta. Varje gång känns det litegrann som att komma hem.

Att vilja men inte orka.

Har tänkt skriva ett inlägg i flera dagar nu angående verklig repektive virtuell rumslighet. Går och lurar på om vi inom en inte i en framtid inte alltför långt bort kommer ha de hjälpmedel som krävs för att vi ska kunna tala om en virtuell multisensorisk arkitekturupplevelse.

Det som väckte tankarna var den video Sony släppt i dagarna som visar den virtuella hemmiljö varje spelare som köper en PS3 får en egen av, ett hem att inreda, bjuda hem vänner till, visa film och troféer i m.m. Dessutom läser jag att Swebank ska öppna kontor i Entropia, där man ska kunna ta ut PED (spelets valuta) mot verkliga pengar.

Jag ställer mig frågan hur lång tid det tar innan folk börjar anställa arkitekter för att rita byggnader i virtuella världar som dessa?

Eftersom jag ser rosa elefanter såfort jag inte ligger och halvsover på soffan får en vidare utveckling av det inlägget vänta. Tills influensan är över i alla fall.

I helgen är det Sci-Fi-mässa i malmö. Vi går varje år hela familjen och nördar loss så det stänker om det. Hoppas jag blir frisk till dess. Hoppas! Hoppas!

Eibons skäl att sommaren är bättre än vintern:

• Potatisen. På vintern är den groddig med svarta fläckar. På sommaren är den ljus och krämig. Jag kunde leva på bara nypotatis i veckor om jag fick.
  
• Thailändska fiskarbyxor. Jag har åtta par och bor i dom hela sommaren. Ajö dubbla tröjor under Tensonjackan- tjenna fiskarbyxor, Birkenstocks och linne.
• Trädgårdsmöbler och markis. Fast man avskyr solen finns det få saker som går upp mot att slacka i en stol i skuggan med något kallt att dricka när det blåser lite lätt sådär som det gör på sommaren. Även panikplugg blir småmysigt när solen värmer mitt för evigt kritvita skinn.
  
• Fräknar. Det faktum att jag aldrig orkar sminka mig numera passar perfekt på sommaren. Även om jag aldrig blir särskilt solbränd gör de små fräknar som dyker upp på min näsa och mina kinder såfort solen börjar lysa att jag ser mer ut som människa och mindre som vandöd.
• Grillkvällar. Trots att jag alltid med bestämdhet hävdat att jag aldrig kommer bli en Radhus-Svensson som tvångsmässigt släpar fram grillen så fort tjälen gått ur marken har jag, här i vårt radhus, upptäckt tjusningen med att grilla. De tristaste fläskkotletter smakar gudomligt grillade en mild sommarkväll på uteplatsen.
  

Så. Vad väntar ni på? Släpp fram våren nu! Och sommaren! Så att jag kan njuta av värmen ett tag och sedan börja gnälla över att hjärnan smälter och kläderna klibbar.

Är det inte alltid så att minnet av något är bättre än samma sak är i verkligheten?

...Nine, Ten, never sleep again...

Händelsen jag nyss fick återberättad för mig ger mig samma känsla magen som den jag gissar att ungdomarna på "Elm Street" hade varje gång klockan började närma sig dags att sova.

Först en bakgrund.

Jag har en erkänd historia av att prata i sömnen. Folk som stannat vakna efter jag har gått och lagt mig har fått uppleva allt ifrån att bli utskällda efter noter för något mitt förvirrade sinne fabricerat i drömmen till att få höra de mest bisarra historier berättade av en vaken fast sovande Eibon.

Eftersom våra datorer står i sovrummet är Billen inget undantag. De nätter han sitter uppe vid datorn när jag har gått och lagt mig har han då och då kunnat föra regelrätta konversationer med mig, som jag absolut inte har något minne av dagen efter.

Som den gången jag blev skräckslagen när han lyfte på täcket för att komma och lägga sig. Jag stirrade på honom med ögon stora som tefat och backade halvsittande i sängen så långt bak mot väggen jag kunde. Den blick av terror som fyllde mina ögon beskrev han senare som hämtad ur en japansk skräckfilm á la Ringu.

-"Du är orange", var det enda jag kunde flämta fram ur min panik. Sen somnade jag om.

Så.
Inatt vid ett-snåret hade jag sovit gott i ungefär en timme. Billen satt vid datorn och slösurfade när jag satte mig upp i sängen, stödd på ena armbågen och flinade.

Han frågade vad det var, men jag bara fortsatte flina. Efter att ha flinat ett tag hasplade jag ur mig nåt märkligt.

-"Vad sa du?", frågade Billen.

Jag fortsatte flina och upprepade det jag nyss kläckt ur mig.

Billen upprepade sin fråga, jag flinade ännu bredare och upprepade mig ännu en gång.

-"Panayotis Tournikiotis", småskrattade jag, för att sedan lägga mig ner och fortsätta sova som om ingenting hänt.

I shit you not. Historien är så sann som jag sitter här.

Det börjar bli vår...

...i Animal Crossing.

Snön har äntligen smält bort, träden är grönare än innan och överallt surrar fjärilar och insekter. Efter att ha satsat lite pengar i rovor har jag äntligen fått ihop nog med pengar för att kunna betala av mitt huslån till Tom Nook och bygga ut huset. Imorgon när jag kliver in i den vilda världen har jag inte bara ett utan TVÅ rum!

Helgen som gick var det fisketävling i Sanby och jag vann med min Sea Bass på 46.4 inches. Trofén jag fick av borgmästaren står på mitt skrivbord och glänser.

Min älskade Mitzi hade till min förtvivlan bestämt sig för att flytta, men jag lyckades övertala henne att stanna till sist. Tjat, ett par brev och ett nytt grönt soffbord som muta fick henne att komma på andra tankar.

I helgen är det loppmarknad. Vi får se om jag kan fynda några fina nya möbler till mitt nya hus.

Var det någon som sa flyktsoda?

SMHI säger att våren är på väg, i verkligheten också.