Bröllop och sådant.

Tänkte nyss att jag skulle googla "Bröllop" för att se om jag kunde skaffa mig ett bättre hum om hur saker går till när man vill gifta sig. Då jag fram till dags dato ännu inte varit på ett bröllop (förutom när min moster gifte sig när jag var jag i 6-års åldern, tror jag) har jag dålig koll på företeelsen som sådan. Vem kan förätta vigseln? Var kan man vara? Vilka papper ska skickas in?... etcetera.

Eftersom jag är en kvinna med min tid är jag van vid att finna den information jag söker på nätet. Google blev således mitt första steg mot kunskap om giftermål. Det skulle jag aldrig ha gjort, visade det sig snart.

Själva begreppet "Bröllop" verkar vara synonymt med "Näringsidkare som vill tjäna pengar på dig" likväl som "Halloween" och "Fars Dag" är det. Att gifta sig verkar, av träffarna jag fick att döma, inte handla om kärlek och samhörighet utan om att lägga en så stor summa pengar som möjligt på rekvisita och periferiprylar och därigenom skapa en "romantisk" setting att visa upp för sina vänner; Hollywood-style.

-"Kära vänner och anhöriga! Vi har blomsterdekorationer för 20 000, en trerätters middag för 1500 per kuvert och 200 gäster. Billen har fått en manikyr och Eibon har en håruppsättning för 3000 kronor. Titta så mycket vi älskar varandra!"

Jag stängde ner sökrutan direkt. Att jag vill gifta mig med Billen handlar varken om "tandblekning" eller "placeringskort". Jag vill inte veta mer om "dansskolor", "grooming" eller "inredning". Jag vill bara veta vilka papper jag ska fylla i för att vi ska få gifta oss!

Effekten denna Google-sökning fick blev slutligen den att jag nu finner mig ännu mer fast besluten att vi minsann ska lägga minimala summor pengar på vårt bröllop. Nollbudget är kanske väl optimistiskt, men ditåt vill jag sikta.

Kanske är det den obstinata tvååringen i mig som tittar fram igen, men helsike heller att någon ska få tjäna pengar på att vi älskar varandra. Så det så!

Konsumtion och ideologi.

Idag har jag konsumerat. Förutom att mitt underklädeslager dubblerats, vilket varit välbehövligt länge nu har jag köpt mig en sak jag absolut inte behövde, men som ändå kändes vettig.

Efterhand som tanken om konsumerismen som ideologi, och kritiken mot densamma, vuxit har trenden istället vänt mot en mer medveten konsumtion. Man söker kläder i organisk bomull och efterfrågan är enorm på väskan som INTE är en miljöfarlig plastkasse.

Mitt problem med vändningen det hela tagit är att det FORTFARANDE är frågan om att "Du är vad du konsumerar". Väskan jag ovan nämnt kommer från en leverantör vars övriga sortiment innehåller väskor som kostar fantasisummor och eftersom den tillverkats i begränsad upplaga betingar den fantasipriser på auktionssiter som t.ex Ebay, trots att den är förhållandevis billig i inköp om man skulle lyckas få tag i en i butik. I grund och botten är det samma ohållbara slit-och-slängmönster det handlar om, även om man försökt gömma det under ett budskap om miljömedvetenhet.

Människor som kör en SUV som drar drygt en och en halv liter milen går och svänger med sin miljövänliga väska och vill genom att bära den istället för en Prada verka miljömedvetna och ekologiska. I dagens samhälle är ideologi en handelsvara, något man kan utnyttja för att sälja en produkt och göra ekonomisk vinst. Mig personligen stryker det mothårs; det är kapitalism i dess fulaste form.

Och till sist: just idag har jag själv frivilligt blivit en del av hela spektaklet. Det danska företaget Pilgrim har sedan 2003 samarbetat med Läkare utan gränser genom att ge ut ett smycke varifrån vinsten oavkortat går till organisationen. För 269 kronor får man en silverpläterad jordglob i en kedja med en liten lapp inuti. På min lapp står det att jag genom mitt inköp ger 700 människor vatten i en vecka. Och det kan ju inte, hur man än vänder och vrider på det bli något dåligt.

Jag har drabbats av klinisk latmask!

Det är fullkomligt underbart att vara ledig med en helt tom agenda!

Idag vaknade jag strax innan halv 10 och bestämde mig för att ligga kvar så länge jag kunde. Dels för att jag älskar att sova och dels för att den nya ergonomiska kudde jag inhandlade på IKEA igår bara var FÖR skön för att resa huvudet från. Jag längtar redan efter ikväll så jag kan få gå och lägga mig på den igen!

Just nu leker jag lite med tanken på att köra in till stan och försöka jaga tag i en ny mobil. Eftersom den jag har har åtskilliga år på nacken laddar den numera ur sig på mindre än ett dygn. Varannan natt vaknar vi av att den ligger och piper på nedanvåningen och någon av oss (oftast Billen) får svärande ånga ner och stänga av den.

Lösningen på detta skulle kunna vara ett nytt batteri, javisst, men lägg då till att antennen är så dålig att när vanliga människor har full täckning har jag knappt en plupp. Utöver detta kan samtal brytas mitt i, något som är förhållandevis irriterande, särskilt i kombination med en konstant för låg batterinivå. Vi får se. OM det blir en ny telefon blir det en utan lull-lull som stjäl standby-tid från batteriet. No frills.

Utöver detta skulle jag behöva se över mitt lager av intimates. Min samling av det jag kallar underkläder är för bedrövlig och har alltför länge varit i behov av uppdatering. Problemet är att sådant kostar pengar och när budgeten är tight är det lättast att dra in på saker som ingen direkt märker ser ut som sju svåra år.

Nu ska jag gå ner och äta frukost och läsa hela Sydsvenskan innan jag gör mig iordning!

No more sommarjobb!

Sommarens slit i gruvan är äntligen över! Nu väntar en veckas semester innan skolan sätter igång: jag ska göra absolut INGENTING! Och jag ska göra det intensivt!

Imorse vaknade jag och tänkte: -"Gud, jag har glömt att meddela kund X att hans linser ligger utanför styrkeomfång och att vi inte kan få tag på dom. Shit!" Sen slog det mig att allt bara var en dröm och att ingen faktiskt beställt O2 Optix av mig under natten medan jag sov.

Allt tyder på att jag faktiskt behöver min lediga vecka för att koppla av och tagga ner. Att arbeta i butik suger nämnligen vartenda uns energi ur en- när man kommer hem är man sur och otrevlig för att man ansträngt sig så hårt för att vara trevlig och serviceminded hela dagen. För en social misfit som jag är detta extra påtagligt.

Så. Kära blogg. Nu är det du och jag. Let the slackerism commence!

Hur Eibon friade till Billen.

Jag har länge vetat att snubben jag lever tillsammans med är samma snubbe jag vill dela evigheten med. Jag har dessutom haft på känn att just denna snubbe inte är typen som skulle gå ned på knä med en stråkorkester i bakgrunden, en ros mellan tänderna och fria till mig. Efter många grubblerier har jag så kommit fram till att om jag någonsin vill bli en ärbar kvinna ligger bollen fullt ut hos mig.

Varför vill jag gifta mig, undrar ni då? Det är inte religiös övertygelse; jag är inte med i Svenska Kyrkan och bekänner mig inte till någon tro. Det är inte heller för att jag tror att kärleken blir mer sann om man har ett papper på den. Jag drömmer inte om ett påkostat bröllop med 200 gäster, blomsterarrangemang för 50 000 och trerätters middag; tvärtom går detta rakt emot min ideologiska övertygelse. Kanske ser jag det som ett sätt att manifestera samhörighet, en form av rituell hyllning till själva kärleken. Antingen det, eller också läste jag för mycket Starlet när jag var ung.

Det har sina sidor att leva med den ärligaste och rakaste mannen som vandrar under solen. Köper man en ful klänning får man höra det, säger man något klokt får man höra det. Friar man till honom, och han inte vill gifta sig av vilka skäl det än må vara, kan man vara rätt säker på att han inte säger "Ja!" bara för att göra en glad. Eftersom jag anser mig känna Billen hyfsat väl hade jag mina misstankar om att hur vackert jag än lade upp mitt frieri var risken överhängande att det blev ett blankt "Nej".

Trots mina farhågor bestämde jag mig tillslut ändå för att göra ett försök. Jag har redan i tidigare inlägg erkänt mig vara en fegis av rang, men HAR man nu fångat den finaste fisken i havet vore det en SKAM att inte försöka håva upp den, bara för att man är för feg för att försöka.

Länge har jag gått och väntat på att det "rätta tillfället" skulle dyka upp. Efterhand har jag också alltmer kommit att inse att det inte kommer att hända: livet blir aldrig som på film, hur gärna man än vill det. Därför bestämde jag mig bara en dag: när Billen fyller år kan jag "fegis-fria" med en lapp i en av presenterna. Sagt och gjort.

Lunchen i onsdags lade jag på att jaga chokladpraliner från Hovby no. 9 och någon form av ring som kunde fungera som substitut för den riktiga ring jag inte vågade köpa av rädsla för ett nej.

Jag hade en bild av en dödskallering i huvudet, en ring tillräckligt hysterisk för att inte under några omständigheter kunna tas på allvar. Någon sådan stod emellertid inte att finna. Nödlösningen blev en H&M-accessoar för 39.50 och en dödskalle målad på den med svart tuschpenna. Ringen lade jag i pralinkartongen, tillsammans med en lapp som ställde frågan. Jag bestämde mig för att leverera min överraskning kl 24.00, då Billens officiella födelsedag tog sin början.

24.00 onsdag kväll brände vi orcernas hyddor på Hellfire Peninsula i WoW; jag med min vandöda präst och han med sin vandöda magiker. Mitt i slakten slog klockan tolv och jag smög iväg för att hämta mitt paket och överlämna det.

Man kan väl säga att Billen blev överraskad, men inte så överraskad som jag när svaret på min fråga blev "Ja!" Vi skrattade båda gott när vi insåg att vi för alltid kommer minnas "frieriet" som något som skedde då vi båda var inloggade i World of Warcraft.

-"Vill du gifta dig med mig?"
-"Ja!... förresten, kan du visa mig hur man tar sig till Shattrah, så kan vi logga sen?"

Hur bröllopet sedan kommer se ut blir ett kapitel för sig. Jag antar att det kommer att stötas och blötas ett bra tag innan en lösning börjar ta form. Jag vill helst av allt gifta mig på vintern i svart och Billen drömmer om att ha en vigselförättare utklädd till Darth Vader och stormtroopers som escort.

Kanske kommer vi finna en variant som ligger någonstans där emellan.

Jag hade jätteroligt i lördags!

Lördagens fest medförde en alkoholkonsumtion som borde placerat oss alla i riskzonen för spontan självantändning.

Kvällen kan summeras som följer:

Först ljög vi och drack öl. Sen fick jag äran att smaka en whiskey som var tre år äldre än mig själv. (Tack, A. Jag uppskattade det verkligen!) Sen fuskade vi på tipsrundan. (Google på mobilen regerar!) Sen ljög vi lite till. Sen klämde vi in oss 4 personer i baksätet på en sportbil. Sen missade vi fyrverkeriet. Sen rökte jag en underbar cigarr och drack en lika fin Bloody Mary. Sen drack vi bestämt ännu mer. Sen kissade jag på en utomhustoalett med utsikt över en fantastisk stjärnhimmel. Sen drack vi mer. Sen försökte jag brotta ner 2 personer som jag i nyktert tillstånd aldrig ens funderat över att ge mig in i handgemäng med. Sen gick jag och sov, bara för att en halvtimme senare fortsätta min tupplur med ytterligare 3 personer i baksätet på en marginellt större bil än den vi kom till festen i.

Igår kunde jag knappt röra mig. Huvudet kändes som om någon placerat en köttyxa i det och magen ville vända sig utochin. Idag var huvudvärken mildare men kroppen kändes som om jag blivit överkörd av en skördetröska. Vissa hävdar att jag har vissa drag av tax i nyktert tillstånd. När jag dricker sprit blir jag istället en galen grävling med dödslängtan.

Tack kära vänner för en jätterolig kväll. Jag är så glad att ni inte heller är kloka!

Uppdatering: Vad har hänt i Eibons liv på sistone?

Sommaren bara rinner förbi när man jobbar heltid. Att vädret lämnat en hel del övrigt att önska sommaren 2007 har inte direkt påverkat mig, eftersom jag spenderat större delen av min vakna tid inomhus.

Min första plan var att cykla till Lund hela sommaren och på så viss fixa till den min vanligtvis rätt hyfsade fysik som uppsatsskrivandet totalt spolierat. Sedan kom skyfallen. Efter att ha cyklat hem en fredag och tvingats vada genom halvmeterhögt vatten kom planen om cyklandet lite på skam. Att vada till knäna i regnvatten funkar på väg HEM från jobbet, men är inget vinnande koncept på väg TILL detsamma. Det faktum att vattnet inte sjönk undan helt på vissa ställen förrän en dryg vecka senare gjorde att jag trots mina föresatser fick lägga 400 kronor på ett busskort.

Den planerade motionen fick jag greja på annat sätt. 20 minuter om dagen på vår crosstrainer räcker för att kroppen bättre ska orka stå och gå 8 timmar om dagen. Om jag dessutom skippar indiskt från Masala House varje lunch kanske jag snart kommer i mer än ett par byxor igen.

Med regnet kom så myggorna. Att bo strax i utkanten av en mosse garanterar svullna bett och sömnlösa nätter. Jag har förstått att mitt blod är motsvarande en fin Chianti för myggsläktet medan övriga familjen ligger inne med billigt surt lådvin. Självklart blir jag förstahandsvalet. När jag minns sommaren 2007 kommer jag minnas (förutom en underbar vecka på Kreta, förstås!) blöta converse och ill-kliande myggbett.

Sommaren i år var dessutom året då jag som bilförare fick min första road-kill. På vägen mellan Simrishamn och Tomellilla fick påskharen i dikeskanten panik och hoppade ut mitt framför vår bil. Jag har aldrig tänkt på harar som stora djur. Av dunsen den gjorde att döma är jag överlycklig att det inte var ett rådjur eller ett vildsvin. En kofångare går att byta men en trasig Billen eller Linus är svårare att pussla ihop.

I onsdags var jag kompledig eftersom jag var schemalagd att jobba idag, lördag. Förutom att ta bilen till verkstaden hann vi med ett besök på Trelleborgen. Det är alltid lika roligt då vi väl tar oss tid att besöka sevärdheter i närheten av där vi bor. Även om Trelleborgen som turistmål kanske skulle behöva utvecklas en aning var besöket väl värt besväret.

Så. Det är min sommar hittils. Inget man skriver om i livsstilsmagasin eller gör rafflande dokumentärer om. Veckorna har flutit fram och jag har mer eller mindre levt för den tid jag haft med familjen då jag INTE jobbat.

Om dryga tre veckor börjar skolan och jag ser fram emot att få plocka fram hjärnan ur burken i badrumsskåpet igen. Att få tänka på regelbunden basis igen ska bli skönt. Det, och att återigen vara mer eller mindre herre över sin egen tid.

Att arbeta i butik...

...äter effektivt upp all en stackars människas fritid. Bloggen bär en sorglig vittnesbörd om just detta, då det var mer än en månad sedan jag publicerade mitt senaste inlägg.

Jag slutar mitt jobb kvart över 6 (OM vi lyckas stänga i tid, d.v.s.) och är hemma strax innan sju. Ofta har vi planerat dåligt och måste åka iväg och handla direkt när jag kommer hem.

Två gånger sedan jag flyttade till Staffanstorp, för drygt ett år sedan, har samma bisarrt irriterande sak hänt mig då jag gett mig iväg för att handla efter jobbet. Två gånger på mindre än en månad och aldrig tidigare, någonsin.

Eftersom jag vid 7 tiden oftast är vrålhungrig efter att ha jobbat en hel dag i en psykosocialt undermålig arbetsmiljö brukar humöret inte vara på topp under dessa våra shoppingrundor. Lägg därtill det faktum att jag har lunch vid 12 och sällan får mat igen innan 8. Således svär jag inombords, väl i affären, samtidigt som jag försöker samla mig tillräckligt för att kunna hjälpa till att reda ut vad vi faktiskt behöver handla.

Igår hade vi som vanligt inte mycket aning alls vad vi skulle svänga ihop till kvällsmat. Eftersom vi bara skulle handla lite hade vi tagit en korg istället för en vagn, något som normalt sett bidrar till irritationen ytterligare då vi alltid handlar mer än vi trott och korgen efter 5 minuter knappt går att lyfta längre. P.g.a detta brukar vi ställa korgen ifrån oss, medan vi fyller på från varsitt håll med saker vi kan tänkas behöva.

Det var återigen vid köttdisken det hände, på samma ställe som förra gången. När vi skulle ta vår korg för att gå till kassan fanns den inte. Korgen var borta.

Inte svår att hitta, vi hade inte glömt var vi ställt den... den var puts väck! En gång tidigare har samma sak hänt och då hittade jag vår korg i andra änden av butiken efter 10 minuters idogt letande. Men inte igår. 15 minuter senare hade vi fortfarande inte hittat den och det enda vi kunde göra var att försöka rekonstruera de inköp vi redan tänkt ut. Det kändes som att gå vidare till GÅ utan att inkassera kronor 4000.

Min fråga är nu som följer. Finns det någon i byn jag bor som har den perverterade hobbyn att springa och sno andras surt utvalda och synade fläskkotletter? Är denne någon för lat för att själv tänka ut vad den ska handla och tar därför helt sonika någon annans korg istället? Finner han eller hon kanske rentav ett nöje att se mig virra runt med svart rök puffande ur öronen?

Eller är det bara så att folk här i moderaternas förlovade byhåla bryr sig så lite om sina medmänniskor att de skiter i huruvida de vänder upp och ner på en människas vardag när de springer iväg med någon annans shoppingkorg av misstag och sedan inte ställer tillbaka den igen?