Fisketur och att rensa sill.

Idag har vi varit på fisketur. Med en motorbåt. På havet.

Trots att jag snart fyller 30 var det första gången för mig. En stor del av min barndom spenderades kajkandes runt i kanot på diverse vattendrag i Sverige men fram till idag har jag aldrig fått uppleva hur det är att sitta i en båt på öppna havet.

Sen var det det här med fisket. Min fiskekarriär kan summeras väldigt kort; en gång på Fritids åkte jag ut på Vombsjön med ett metspö och en hink mask. När det väl kom till kritan hade jag inte hjärta att spetsa den stackars masken på kroken och blev således den enda som inte fick prova på fiskets ädla konst den dagen. Jag tittade på när de andra barnen metade.

Idag slapp jag spetsa maskar; när man fiskar på havet har man stora blänkande drag som inte behöver agnas. Tack och lov fick jag ingen fisk på min krok. Det fick däremot både Billen och Linus. Jag fick förklarat för mig att pipen fisken gav ifrån sig Lennart försökte kroka av den från kroken inte var fiskens skrik i dödsångest utan simblåsan som tömdes på luft. Trots detta kände jag mig aningens olustig när jag satt där med 6 sillar i hinken som sprattlade mindre och mindre ju längre tiden gick, för att till slut ge upp andan helt.

När man sedan har fångat 6 sillar och bestämt sig för att behålla dom så måste man ju i moralens namn ta tillvara dessa havets frukter. En gång i första klass fick jag prova att rensa en sill och jag minns det som otäckt, kladdigt och blodigt. Efter det har jag skickligt lyckats dodga alla dylika göromål. Nu, med hinken full av sill såg jag dock ingen möjlighet att lyckas smita än en gång från fiskrensningen. Det var bara att ta tjuren vid hornen, bita i det sura äpplet och allt annat som vuxna säger när dom tvingas göra saker dom helst inte vill.

I slutändan visade det sig inte vara så farligt. Första sillen var värst, men när jag kommit en bit på väg förvandlades den söta fisken istället till en maträtt som skulle tillredas. Pannkakor stod på menyn sedan tidigare ikväll, men efter idag har jag 6 urtagna kanonfina sillar som ligger i frysen och väntar på att stekas.

Lägesrapport: Panik...

...över att jag snart måste bestämma mig för vad min sista kurs innan jag kan plocka ut examen ska vara. Jag har hela tiden tänkt att jag ska läsa Kulturjournalistik på Malmö Högskola, men då kursen går på halvfart ges den tyvärr inte förrän nästa höst igen. Jag vill ju ta min examen snart!

Utöver detta har jag börjat tänka i banorna "...tänk om jag skulle försöka ännu hårdare att arbetsmarknadsanpassa min utbildning, genom att välja att komplettera den med ytterligare en praktisk kurs."

Vad detta skulle vara är jag fortfarande osäker på. Jag har en halv A-kurs i företagsekonomi på mitt LADOK-utdrag som hånar mig varenda gång jag söker i registret. Kanske skulle jag undersöka möjligheten att ta resten av den, mest för att ha det på papper? Fast det var mer än 10 år sedan? Å andra sidan riskerar jag troligen både vett och sans om jag skulle drista mig att sätta min fot på Ekonomihögskolan igen. Och min psykiska hälsa är troligen ett högt pris att betala för något jag inte under några omständigheter vill arbeta med.

Kanske skulle jag läsa projektledning en termin till? Är inte risken då att det blir FÖR mycket projektledning för att bli användbart?

Usch, jag vet inte. Tror jag får boka en tid hos studievägledningen imorron.

Jag är sjuk.

Jag hade mycket hellre legat nerbäddad i feber i 4 dagar än att vara förkyld, som nu, i två veckor.

Jag orkar ingenting, men är ändå inte tillräckligt sjuk för att kunna motivera mig själv att bara ligga och vila. Sprängande huvudvärk och frossa gör inte under för motivationen.

Ugh.

Med anledning av gårdagens inlägg...

...måste jag nog tyvärr göra de läsare som väntat sig något extraordinärt besvikna.

Det mest spännande som hänt sedan igår är att jag lyckats få till en besöksräknare för min blogg. På så vis kan jag få svart på vitt när det är dags att kasta in handduken.

Så. Det var mitt hundrade inlägg. Kanske kommer spänningen i inlägg 101...

Prestationsångest.

Nuförtiden har jag svårt att få till inlägg i min blogg, mest för att jag känner att jag inte har så mycket intressant att skriva.

Jag skulle kunna skriva om att jag har oljat utemöblerna idag och att solen sken på mig, eller att mina föresatser att skärpa till min kosthållning så att jag återigen kommer i mina kläder istället fått rakt motsatt effekt. Men det vill ju ingen människa läsa om.

Planerat för morgondagen är ett besök hos bilverkstaden för att laga skadorna påskharen orsakade när jag körde över honom för en dryg månad sedan. Men inte heller det har i mina kritiska ögon något sensationellt nyhetsvärde för mina läsare.

Å andra sidan har jag fram tills idag lyckats producera 98 inlägg förutom detta, och det vore befängt av mig att hävda att alla dessa inlägg varit världomvälvande nyheter. Ändå har jag fått en kommentar eller två och det tyder ju på att någon därute läser.

Så jag gissar att jag kommer fortsätta så som jag börjat. Vänta er få skandaler och marginellt med halsbrytande äventyr. Jag bor i ett radhus i förorten och närmar mig 30. Livet är lugnt och stilla, precis så som jag vill ha det.

Och om bara den eländiga förkylningen ville släppa så kommer kanske inspirationen igen. Nästa inlägg blir No. 100, och då MÅSTE jag ju ha något bra att komma med!


Edit: Med ovanstående inlägg är det inte på något vis underförstått att jag anser mitt liv vara trist och tråkigt. Det gör jag inte. Tvärtom. Det är underhållningsvärdet det har för ANDRA än mig själv jag kommit att tvivla på.

Å andra sidan har jag sett och njutit av filmer med ungefär lika mycket handling som jag har i min vardag. Det är kanske inte vad som händer det kommer an på, utan hur man berättar om det.

Malmö Högskola: Projektledning

Idag var första dagen på höstterminens kurs: Projektledning 1-30.
Att ta mig till Västra Hamnen i Malmö istället för till Wrangelhuset i Lund kändes rejält märkligt och rätt nervöst. Att sedan dessutom slängas in i en grupp där inte alla är konstvetare var också lite skumt till en början: men tänk så mycket vi kan lära varandra!

Över lag verkar Malmö Högskola vara mer med sin tid än vad som någonsin skulle kunna sägas om Lunds Universitet. Att erbjuda samma kurser som man gjort de senaste 200 åren, något som verkar vara Lunds melodi rimmar illa med ord som "anställningsbarhet", "arbetsmarknadsanpassning" och "framåtanda".

Självklart ska man inte blicka så mycket framåt att man tappar bort det man har bakom sig. Men att luta sig tillbaka, tänka "Vi är Lunds Universitet, vi får studenter ändå..." och glömma bort att det finns en värld utanför de vita väggarna är, i mina ögon, att vara vårdslös med skattebetalarnas pengar.

Universiteten finns för att utbilda och generera ny kunskap genom forskning. Om man inte gärna anpassar kunskapen till den faktiska verkligheten eller låter den nå ut till övriga samhället blir det genast svårt för de som finansierar det hela; hela sveriges arbetande befolkning; att se vari nyttan ligger.

Så. En eloge till Malmö Högskola för intressant och användbart upplägg!

Utöver detta är jag glad att jag inte bor i Turning Torso, eller alls i Västra hamnen för den delen. Vilket eländigt blåshål det är!