söndag, december 31, 2006

Ledig tid och att använda den.

Julhelgens grafikkortskollaps gjorde att jag ett par dagar kopplades ned från det vi kallar internet.

Plötsligt fastande jag inte på Aftonbladet längre. Det fanns inga shoppingsidor att kolla efter nyheter och inga bloggar att läsa. Min egen blogg blev inte uppdaterad. Jag var med ens helt utlämnad till den analoga verklighet som var min innan informationssamhället tog verklig fart. Och jag fann till min förvåning att min fritid plötsligt inte räckte till längre.

Listan på förströelser jag ville hinna med bara växte och växte.

Skulle jag sy, eller skulle jag sticka? Valde jag att sticka kunde jag se på tv SAMTIDIGT, vilket gav två förströelser för samma peng. Kunde jag samtidigt hinna med att plocka päron i Animal Crossing? (lite digitalt, jag vet, men det passar in i historien!) Hmm...

Nu när datorn funkar igen har jag nog suttit framför skärmen (i underhållningssyfte) en sammanlagd timme på 4 dagar. Det är faktiskt rätt skönt att slippa maskinen som suger bort all min tid utan att jag märker det. Men jag lovar- det blir inte långvarigt. Så IT-skadad är jag.

Gott nytt år, allihopa!

lördag, december 23, 2006

Trasiga grafikkort och handarbete.

Första kvällen på min riktiga julledighet valde godtyckligt väsen med inflytande över tillvarons skeenden att lägga sig i mitt liv-igen. Denna gången ville han/hon/den/det tala om för mig att det finns en väldig massa andra saker att syssla med när man är ledig än att häcka framför datorn.
På senare tid har det blivit en hel del datorspel i rekreationssyfte. När uppsatsen surrat för intensivt i mitt huvud har jag startat WoW och dödat jättar, troll och vandöda tills tankarna klarnat igen.

Kvällen till ära hade jag dessutom betalat 19 euro till Blizzard för att få flytta min första kärlek, Eibon- en skuggpräst med rätt att smälta ansikten- till en annan server. Detta för att slippa döda vargar ett tag och istället njuta av lite player-versus-player.
När jag så står där i huvudstaden börjar gröna streck plötsligt dyka upp här och var på skärmen. Lite till att börja med, men sen fler och fler. Jag anar ugglor i mossen och stänger ner. (Billen sa åt mig, så jag bör inte ta åt mig äran.)
När vi öppnar datorn hänger fläkten som kyler grafikkortet och dinglar på en tråd av smält plast. Jag gissar att kombinationen av "glömma-dammsuga-datorn-så-ofta-som-jag borde", två katter och intensivt spelande blev för mycket för den stackars fläkten till slut. Den lade av. På en kväll tog min jul således en helt annan vändning än den jag trott den skulle ta. Istället för att koppla av med onlinerollspel får jag nu hitta på andra saker att syssla med.

Efter att han knåpat ihop klänningen överst i dagens blogg har jag med ens återuppväckt mitt intresse för pyssel. Mammas nylånade symaskin kommer gå varm under julhelgen. När alla andra hänger på låset inför mellandagsrean kommer jag att hänga på låset till Stoff och Stil för att skaffa mig mer tyg till nya projekt.
Billens laptop får fungera som ersättning för min dator så länge. Jag hoppas innerligt att situationen med det brunna kortet löser sig så fort helgdagarna passerat och får helt enkelt försöka flytta över uppsatsen till laptopen om den inte gör det.

Och dagens sensmoral blir då:
Räkna aldrig ut något för det blir ändå aldrig som man har tänkt.


God Jul, allihop!

tisdag, december 19, 2006

Lussebullar, PMS och Matisse.

I ungefär tre dagar nu har jag varit helt ur gängorna.

Hela helgen var jag ömsom arg som ett bi och ömsom tjurig som en treåring i trotsåldern.

Jag orkar inte göra hälften av vad har satt mig för och tål absolut inte att man säger emot mig. Helst skulle jag vilja gräva ett hål, krypa ner i det och aldrig komma upp igen.

Efter ett par dagar blir jag sedan ledsen. Bottenlöst, allvarligt, snudd på hysteriskt ledsen. Ibland hittar jag mig själv sittandes på soffan skälvandes av gråt åt Extreme Home Makeover. Hur absurt är det på en skala!?

Skulle det vara så att jag faktiskt har en del bekymmer, som nu, finns det inga gränser för vilka proportioner dessa bekymmer kan anta. Höna av en fjäder, hoppa över hindret innan man är framme vid det etc. etc.

Sen kommer jag på det, lika förvånad varje gång. PMS, det där alla pratar om och som ignoranta killar gärna drar upp såfort dom vill vinna en argumentation. "Har du mens eller...?"

Det är det det är! Jag håller inte, som jag tidigare trott, på att bli en förgrämd gammal tant som sprider bitterhet och pest i världen och jag håller inte på att bli en blödig amerikan. Jag ska ha mens. Simple as that.

Nu har tårarna torkat för idag. Billen är världsbäst på att öppna mina ögon för vilken dramaqueen jag är och får mig att skratta åt det. Jag har bakat 80 lussebullar, gråtandes, och kollat på Extreme Home Makeover och ER, också gråtandes.

Nu tänkte jag visa världen och mina bloggläsare Linus tolkning av "Fru Matisse". Jag är SÅ stolt över honom!

I helgen ställde han och hans skolkamrater ut sina versioner av Matisse på Staffanstorps Konsthall. (Jo, vi HAR en Konsthall, tro det eller ej. Ett 90-talsbygge som är nån udda form av blandning mellan vikingaromantik och kyrkobyggnad.) Utställningen heter passande nog "Matisse- och ändå inte"

En bild på förlagan hittar ni HÄR och allra överst i dagens inlägg finner ni Linus tolkning av målningen. Bilden till höger föreställer konstnären själv, stolt pekandes på sitt alster som tyvärr hänger lite för högt upp för att tillåta bilder tagna ur annat än grodperspektiv.

lördag, december 16, 2006

Velvet goldmine och julpynt.

Ikväll såg jag om en av mina absoluta favoritfilmer (som inte har skräcktema) - "Velvet goldmine".

Med en evig kärlek till glamrock kan jag inget annat än älska en film där Brian Eno och Gary Glitter varit med och skrivit filmmusiken. Placebo är med som "The Venus in Furs" (the Spiders From Mars?) och Thom Yorke från Radiohead får också vara med på ett hörn.

En annan gammal idol, Michael Stipe från R.E.M, är executive producer, Ewan Mc Gregor gör Curt Wild (en karaktär som många skulle mena har många likheter med Iggy Pop) och Jonathan Rhys Meyers huvudpersonen Brian Slade (som möjligen kanske skulle kunna vara David Bowie). Som lök på den redan tillräckliga laxen bidrar Eddie Izzard med en magnifik version av en riktigt slirig manager.

Herr Bowie, husgud deluxe, lär å det bestämdaste ha tagit avstånd från allt vad filmen heter, men i mina ögon spelar det ingen som helst roll. Graden av likhet med Bowie/Iggy Pop är inte relevant i sammanhanget. Musiken är underbar och berättandet är sådär lagom skruvat. Historien är sex, drugs and rock'n'roll at its finest.

Sen var det julpyntet ja. Jag som alltid avskytt julpynt i alla former var omåttligt stolt över mig själv igår när jag färdigställt en kruka med en trollhasselgren och julgranskulor. Högst upp på stringhyllan i köket ställde jag den, på en hundraprocentigt kattsäker plats.

Eller i alla fall 99 procent kattsäker.

Imorse låg min vackraste kruka (min moster köpte den till min mor på Rhodos för en herrans massa år sedan) och mina förvisso massproducerade men ändå rätt charmiga IKEA-kulor i glas tillsammans med grenen i tusentals småbitar över hela köksgolvet.

Om grenen vält genom felin påverkan eller bara gravitation får jag aldrig veta. Men all lust att julpynta vidare försvann i ett nafs.

torsdag, december 14, 2006

Jaha...

...det är såhär det känns.

Sista korrekturläsningen av mitt preliminära manus till uppsatsen blev klar runt 3 tiden.

Det enda jag har kvar nu är att lyckas konvertera från Open Office-format till .doc och det bör väl vara en picknick (Eller? Tänk om allt ändras?! Tänk om jag måste börja om från början?!)

Imorgon är det dags att presentera mig mitt skötebarn för den kritiska omvärlden, i en form som förutsätts vara relativt slutgiltig.

Jag tror det går galant. Han kan stå på egna ben nu. Kanske har han en eller annan skavank, men så blir det väl när människor är inblandade.

Själv ska jag luta mig tillbaka och njuta av att ha skapat klart.

onsdag, december 13, 2006

Eibon och elektronik.

En gång för länge sedan hade jag en gäst i mitt hem som bara genom att vistas i närheten av elektriska apparater fick dem att sluta fungera. Jag hade hört om hennes "talang" innan hon anlände men avfärdat det som new-age mumbo-jumbo.

Under veckan vår gäst stannade lyssnade vi inte en enda gång på musik. Det gick inte, för vår CD-spelare hade plötsligt lagt av. Den var stendöd. Jag fick motvilligt ställa in mig på att köpa en ny när möjlighet gavs.

Jag behövde aldrig köpa nån ny, dock. Samma dag som vår gäst gett sig iväg fungerade CD-spelaren igen. Precis som om den aldrig varit trasig.

Ibland undrar jag om inte jag fått en del av denna tvivelaktiga begåvning, i den version som applicerar på datorer. Jag kan försöka installera det kraschsäkraste av program och det slutar ändå alltid med att inget fungerar. Trots att jag inte gör något fel!

Tur att jag bor med snubben som äger internet. Det är bara trist att jag alltid får känna mig som den okunnigaste och klantigaste användare som någonsin suttit vid en dator.

Kan själv!

Eller nä... det kan jag ju inte...

tisdag, december 12, 2006

Särskilt photogenique har jag aldrig varit...


...men det här är ju för fan löjligt!

Bilden togs för ett par veckor sedan på en fest där jag var designerad chaufför.

Och så säger dom att man inte kan vara ful utan sprit!

Fenomenologi och zombies.

Tisdagen var öronmärkt för att fortsätta bearbetningen av min uppsats. Vid en tidpunkt igår upptäckte jag till min förskräckelse att jag läst fel i en källa och plötsligt var tvungen att leta upp alla ställen i uppsatsen då jag utgått från detta tankefel. Sånt tar tid!

Morgonen började bra. Innan frukost visade Billen mig "Urban Dead" och jag var självklart tvungen att skapa mig en karaktär. Verkar skithäftigt, förutom det faktum att alla bra namn med zombiereferenser redan är tagna. "Freja" blev det. Inte en skräckreferens i sikte. Sorgligt.

Kanske skulle testa "Cthulhu". Det kan ingen människa stava till, så det kanske fortfarande är ledigt.

"Urban Dead" går i grova drag ut på att man skapar en karaktär och rör sig, helt textbaserat och via kartor, genom en värld som tagits över av Zombies. Man kan välja om man vill vara t.ex brandman, civilian eller zombie. Man tilldelas från början ett gäng poäng där varje poäng motsvarar en handling man kan välja att ta sig för.

Dagens planerade forskningsgärning räddades dock av min ökänt otåliga disposition. Den "gung-ho", "göra-först-tänka-sen"-attityd som är mitt signum gjorde att dagens session i äventyrsspelet blev förhållandevis kort. Min vanliga ovilja att läsa för mycket instruktioner och istället prova mig fram gjorde att mina actionpoints tog slut i ett nafs och jag somnade mitt på den zombie-infesterade gatan i Williamsville.

Tur att jag inte har actionpoints i verkligheten. Mina poäng hade inte räckt dagen ut och jag hade somnat på mitt på Stortorget eller på Konsum runt lunchtid.

fredag, december 08, 2006

Nintendo Wii, Bruichladdich och Fredag.

Fredagen började med att Billen väckte mig på ett långt mycket vänare sätt än han brukar. Han satt på sängkanten, strök mig över kinden och viskade med silkeslen stämma "Ska du åka till stan idag?"

Jag, som egentligen tänkt att somna om, mindes sedan att för ett par dagar sedan lovat att möjligen bege mig till stan den 8:e december för att hjälpa jaga tag på Nintendos nya konsol Wii.

Efter vad tidningarnas nätupplagor rapporterade hade köphungriga nördar kamperat utanför elektronikkedjorna i snart ett dygn nu, men naiva jag tänkte att folk nog är mer fanatiska uppåt landet.
-"Nördarna här i Lund är både för fattiga och för lata för att orka sova utanför Elgiganten", konstaterade jag.

Det var vad jag trodde. När jag kom till NOVA halv 10 stod nog 40 personer i kö utanför Elgiganten. Jag körde bara förbi och tänkte strategiskt:" Då provar jag BR eller SIBA istället. Man får inte var dum!

Utanför den ingång som ligger närmst BR på NOVA stod ett mindre gäng på 5 personer när jag kom. Ingången till SIBA däremot var helt tom!

-"YES!", tänkte jag och bildade i triumf min egen lilla kö framför ingången. Till min lycka och bedrövelse hade jag min DS lite i väskan. När jag plockat tre persikor i Animal Crossing tog batterierna slut och jag blev sysslolös igen.

Kl. 10 slog SIBA upp dörrarna. Jag och två personer till försökte på ett obekymrat och sofistikerat sätt storma först fram till den bästa kassan. Expediten där bakom tittade förbryllat bland sina Game Boy Micro och sa sedan:
-"Nä, nån sån har vi inte."
Jag upplyste henne om att Wiin inte var handhållen utan att lådan med största sannolikhet var större än ett smörpaket. Då kallade hon på förstärkning. Det sorgliga beskedet blev trots förstärkningen att inga Nintendo Wii fanns. Dom skulle tydligen inte få in dom alls.

Tacka fan för att där inte var någon kö utanför SIBA!

Två minuter efter NOVA öppnat småsprang jag bort mot BR. Det fanns ju en chans att dom hade kvar, eftersom kön dit varit så kort. Men inte. Dom hade fått in två exemplar och sålt båda två i ett nafs.

Mitt sista försök tänkte jag göra på Jättekul i stan. Jättekul är en leksaksaffär som nog säljer fler spelkulor, actionmanfigurer och babysitters än datorspel. Hit kanske mobben inte hittat?

Mannen i kassan stod och såg blek och skärrad ut när jag kom.
-"Leverantören hade gjort något fel. Jag fick bara en. Jag trodde de 6 personer som sovit utanför dörren inatt skulle slänga sig över disken och lyncha mig", sa han när jag ställde FRÅGAN.

Med andra ord får min älskade vänta ännu lite längre på att få lov att lägga oförskämt mycket pengar på sin tilltänkta nya leksak.

Själv promenerade jag vidare till Systembolaget 20 över tio och investerade i den flaska 15-årig Bruichladdich Islay maltwhisky som jag länge gått och drömt om men varit för snål för att köpa. Ciabattor köpte jag också, som fick bli frukosten jag inte hann äta innan jag drog iväg. Och Lussebullar. Gottis!

onsdag, december 06, 2006

Onsdag, återigen.

Känns som om det blivit alldeles för mycket gnäll i Bloggen på senaste tiden. Så kan vi inte ha det!

Helgen som gick var jättemysig. Lillsyrran var hemma på blixtvisit från London. Alltid jättekul att träffa henne. Tänk att jag skulle sakna henne så mycket, den irriterande lilla skitungen. Bara hon inte går och kärar ner sig i nån australiensare den här gången och flyttar till andra sidan jordklotet. Då blir storasyster bedrövad.

Idag gjorde jag och Billen till slut ett besök i hans kollegas frus butik vid Davidshallstorg i Malmö. Naturligtvis blev Eibon blixtförälskad i en klänning som hon omedelbart var tvungen att köpa trots att detta, fick hon veta i efterhand, grusade vissa andras planer för julklappar.

Om man undrar vart alla t-shirts i riktigt tjock, skön bomull har tagit skydd sedan världen invaderats av dito sladdriga och tunna med dålig passform så kan jag nu avslöja det. Dom bor på Lollopard!

Uppsatsen börjar ta form. Jag kommer inte ha några som helst problem att bli klar i tid. Det känns trevligt på alla sätt såhär i December när resten av kroppen gärna går på halvfart, trots att hjärnan försöker motverka det.

Min session på stadsarkivet var givande. Efter detta mitt andra besök är jag mer benägen att hålla med Bi. Det är rofyllt på något märkligt vis att sitta där med sina vita bomullshandskar och bläddra bland gulnande papper. Det är behagligt att veta att jag inte löper någon risk att papperna hänger sig, krashar eller ger mig virus och trojaner.

Sedan är det något alldeles speciellt att få lov att rota (NEJ! Rota får man INTE! Man får titta försiktigt!) bland papper från 1966 som man inte vet om någon tittat på sedan dess. Det känns spännande. Som att röja på en vind som stått orörd länge- man vet inte riktigt vad man kommer att hitta.

Imorgon har jag tackat ja till att äta julbord med jobbet. Känns lite märkligt att äta julbord när det inte ens är andra advent, men det brukar ordna sig. Jag som inte ens tycker om julmat brukar sällan köra ett komplett julkit. Julbord för mig brukar vara sill, lax och potatis. Och vörtbröd med ost!

måndag, december 04, 2006

Dagen i korthet.

Idag har jag skrivit mig dum på min uppsats. Satt från 11 till 4 då jag kom på att jag helt missat det där med lunch. Humöret dök som vanligt, så jag fick ordna upp situationen raskt.

Ska gå på återbesök till Stadsarkivet imorron. Tänkte sitta ett par timmar med ritningarna och anteckna för glatta livet med en BLYERTSPENNA. Ska också försöka ta mig ett par halvhyfsade digitalfoto av dom att använda i uppsatsen. Går inte det får jag skapa en reservplan på plats.

Avnjöt kvällsmat- kalkonköttbullar och fullkornspasta- framför något som jag av reklamen att döma är målgrupp för, men inte för mitt liv kan förstå hur någon kan anse vara värt pengarna det kostar att producera.

Vem i hela friden tyckte det var en bra idé att sätta über-bimbon Gynning i en TV-studio!?! Jag har inga vetenskapliga belägg för mitt uttalande att hon är den mest obegåvade varelse att någonsin få leda ett tv-program, men det bryr jag mig inte om. Vetenskapliga belägg sysslar jag med på arbetstid- på fritiden härjar de förutfattade meningarna fritt.

Låt dokusåpastjärnor vara dokusåpastjärnor, inte politiker eller programledare. Låt dom ha sina 15 minuter i rampljuset för att sedan falla i evig glömska.

"Dom som inte kan prata arabiska ska inte försöka heller", brukade min mamma säga. I detta fallet håller jag med henne, fullt ut.

lördag, december 02, 2006

Salt & Vinägerchips och julpynt.

Kvällen har spenderats med Asterix och Obelix, specialimporterade Salt & Vinägerchips och en attans enveten abessinier som VÄGRAR sluta upp med att pilla ner gelétomtarna från fönstret på Linus rum för att sedan larva runt med dom i vardagsrummet.

Trivsamt! Antar att jag får skylla mig själv som valde en kattras med hjärna.

fredag, december 01, 2006

Stadsarkivet

Dagens utflykt gick till Stadsarkivet för att försöka gräva fram ritningar över Stadshallen till min C-uppsats.

Upplevelsen var udda, den liknade inget jag varit med om tidigare.

Det första jag ombads göra var att hänga av mig ytterkläder och väska i ett skåp. Inget konstigt med det. Jag köper att dom inte vill ha folk som snattar med sig av deras viktiga papper hem.

Bläckpennor fick man inte heller ha. Eller mobiltelefon. Jag tänkte förvirrat "Får jag ha med mig mina glasögon?" men konstaterade snabbt att nu spann hjärnan loss utan anknytning till verkligheten igen.

På väg mot receptionen blev jag nära nog nerkörd av en tant med shoppingvagn som var tvungen att komma före mig fram till receptionisten. Inget jag orkade orda om. Hennes motivering: hon skulle ha dator nr. 1. Ingen annan än just nr. 1. Sedan undrade hon om det var fullbokat imorgon. Hon skulle nämnligen ta en väninna med sig och ville boka en plats till henne med.

Jag hade fram tills idag ännu inte tänkt tanken att någon skulle vilja spendera sin lördag på Stadsarkivet. Nu vet jag att det finns de som gör det: människor som har en "egen" plats förbokad och som tar med en väninna att dela upplevelsen med. Kanske packar dom en medhavd termos kaffe också och en ostmacka att äta när sjön börjar suga.

Damen i receptionen ringde på en man som skulle kunna hjälpa mig. När han kom förstod jag att detta var samme man jag haft telefonkontakt med när jag för ett drygt halvår sedan skulle jaga tag i betygskopior till min syster. Samme man som när han svarade i telefon fortfarande verkade lite obekant med telefonen som koncept och uppfinning och som sedan i panik kippade efter andan när jag frågade om han hade möjlighet att scanna in betygen och skicka dom via mejl till London.

Mannen framför mig hade en blå rock över en riktigt sliten blå kavaj och tjocka glasögon. Han tittade på mig litegrann som om jag var en konstig insekt under lupp. En besvärlig insekt som kom och frågade saker som han förväntades svara på, när han helst av allt bara ville tillbaka till sina papper.

Jag föll snabbt in i min inövade roll som "klämkäckt affärsbiträde", den roll som alltid kryper fram när Eibon känner att hon inte riktigt har järnkoll på situationen. Jag skämtade lite, pratade lite mer än jag behövde. Men om jag varit en skalbagge innan blev jag en rymdvarelse nu. Hela hans uppenbarelse utstrålade hur innerligt han längtade tillbaks till de mörka underjordiska arkivgångar han nyss lämnat för jordytan.

Mannen gav mig en registerpärm där c.a 30 poster benämndes "Stadshallen" och ett årtal.
-"Vilka vill du ha?" frågade han samtidigt som han sköt till mig en blankett.
-"Välj ut, fyll i blanketten och skriv beteckningen på de ritningar du vill beställa fram. Och skriv in dig i besöksliggaren."

Jag kände mig litegrann som om jag förväntades köpa en bil utifrån en katalog där alla bilar stod listade som "Bil" och "4 hjul". Mannen från underjorden verkade inte hysa någon som helst förståelse för min förvirring. Jag gjorde ett försök.
-"Du kan vänta vid ett bord i forskarrummet" sa han och pekade på ett angränsande rum.

I 20 minuter satt jag sedan vid ett bord på Stadsarkivet, i ett rum omgiven av tavlor med färgglada landskapsvapen, mikrofilmmaskiner och kufar. Efter ett tag kom mannen från tidigare tillbaka, nu körande på en gnisslande vagn full med bruna kartonger.
-"Eeek, eeek" lät hjulen. Hela situationen var som hämtad ur ett avsnitt av Arkiv X.

Jag tog på mig ett par vita handskar och började tafatt hantera kartongerna såfort mannen med vagnen lämnat rummet. De första fem kartongerna gav inget napp. Kartong nummer 6 innehöll ritningar och offerter från upphandlingen då man skulle köpa in inredning till Stadshallen. Jag bläddrade nu bland gamla maskinskrivna papper från IKEA i Älmhult och handskrivna lappar från Klas Anshelm själv. De provkartor på stolstyger och träpanel jag nu satt framför fyllde mig med en bubblande lyckokänsla: kartong nummer 6 var ju fullkomligt underbar!

I botten på kartong nummer 6 hittade jag det jag kommit till Stadsarkivet för: detaljerade ritningar över alla plan i Stadshallen. Problemet var att dom var 1,5 x 1 m och därmed inte rymdes i kopieringsmaskinen.

Så. Jag hittade mina ritningar, men fick ändå gå därifrån tomhänt. Det enda jag fick med mig från min fredag på Stadsarkivet var ett ansikte på mannen jag pratade med i telefon i Maj.

Han såg ut PRECIS så som jag föreställt mig honom.