tisdag, januari 30, 2007

Svordomar.

Billen säger att jag svär mycket och Linus håller med.

Då jag läser igenom nedanstånende inlägg ser jag det själv: jag svär av bara farten, helt utan att registrera det som en svordom alls.

Tillochmed i min blogg.

Illa. Också här utlovas bot och bättring. I den mån det går att lära gamla hundar sitta.

Litteraturlistor och sommarjobb.

Förmiddagen har gått åt till att dels försöka gräva fram litteratur till fördjupningskurs och uppsats och dels fila på en jobbansökan till ännu ett sommarjobb.

Det är fan inte lätt att på ett objektivt sätt se på vad man kan och inte kan, och sedan uttrycka det korrekt och lagom ödmjukt. Att vara blygsam och samtidigt visa hur kompetent man är känns lite som en motsägelse i sig. Jag har dessutom en otrevlig tendens att underdriva min egen förträfflighet, något som nog alldeles säkert sätter käppar i hjulen.

Nåja, vi får se hur det går. Får vi liftoff lovar jag att publicera nyheten i bloggen pronto!

Åter till studierna.

måndag, januari 29, 2007

Motivation...

...skulle jag behöva intravenöst idag.

Det tillstånd en vän en gång beskrev som en "attention-span-deficit", d.v.s att jag har svårt att hålla koncentrationen på en och samma sak i mer än 10 sekunder innan tankarna rinner iväg på annat håll, har varit ruggigt påtaglig idag.

Inget har lyckats fånga min uppmärksamhet tillräckligt mycket och länge för att något ordentligt ska ha blivit utfört denna januarimåndag.

Antar att det bara är att gilla läget. Vissa dagar är sådana.

Imorron ska jag vara en bättre människa. Jag lovar.

fredag, januari 26, 2007

Likt fiskar från skyn...

...regnar sommarjobben från himlen!

Nu ringde mitt gamla jobb och sa att dom vill ha mig i sommar.

Där tjänar jag dessutom 10 pix mer i timmen, vilket gör en tusing på en månad.

Nu är jag lycklig :)

torsdag, januari 25, 2007

Datorhaveri, sommarjobb och min allrakäraste syster.

När man plockar bort ett gammalt nätagg från en dator är det viktigt att man tittar efter så att man inte plockar bort för mycket från chassit. Gör man inte det får man stå i Datorbutiken och känna sig som en überbimbo som egentligen borde satsa på att bli AVON-lady istället för att ge sig på att laga datorer. Nu sitter det på plats i alla fall, och till mitt försvar kan jag säga att inte heller Billen såg att vi plockat bort en plåtbit för mycket.

Idag var jag på jobbintervju. Jag har, som jag har förstått det, fått en plats som sommarvikarie inom hemtjänsten. Jag tackar Nettan för att hon läste min blogg och tänkte på mig. Att söka ett jobb inom yrkeskategori jag inte har någon som helst erfarenhet av känns litegrann som att kliva ut i en flod som det möjligen KAN finnas pirayor i. Jag är fullkomligt skräckslagen. Men sen var det ju det här med personlig utveckling. De saker man är mest rädd för är kanske de saker som är viktigast att prova. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort, som någon sa i en bok jag läste när jag var liten.

Imorron kommer min lillasyster och hälsar på från London. Det ska bli jättekul att se henne! Fast London inte är så långt bort känns det så då och då. Jag saknar henne massor. Runt 10-snåret kommer jag skutta fram över Sturups parkering!

onsdag, januari 24, 2007

Förbannade datorelände!

Min trasiga nätdel gick inte att reparera. Jag fick snällt lägga 800 kronor på en ny.
Killen i butiken hjälpte mig välja en modell som han sa skulle passa.

Det gjorde den inte. Jag blir så trött!

Får åka dit imorgon igen. Jippie!

tisdag, januari 23, 2007

IKEAsoffor och transformatorer.

Två saker har gått sönder idag:

1: Min första egna IKEAsoffa som efter flytten förvisso förpassats till vårt "allrum" på ovanvåningen, men som fortfarande är attans skön att sjunka ner i när man känner sig sliten och eländig. "SPROIING" sa det när jag satte mig i den idag och när jag tittade under hade en av fjädrarna smällt av. Jag antar att 7 år är förväntad livslängd på en soffa från IKEA, men jag sörjer ändå. Hoppas den går att laga.

2: Min strömförsörjning till datorn. Inatt stängde jag datorn och imorse ville den inte starta igen. Efter att Billen gjort en insats och kopplat ihop den med sin har vi kunnat konstatera att trafon är paj. Imorgon är det jag som åker till Datorbutiken och försöker reda upp eländet.

UGH!

Så tillsvidare är jag datorlös, igen! Billens laptop får funka som nödlösning, men jag når varken min mail eller skolan (LUVIT) från den. Tänk vad man är beroende av den eländiga tekniken ändå.

måndag, januari 22, 2007

Vådan av att inte använda väckarklocka.

Helgen som gick var öronmärkt för avkoppling och avsaknad av måsten. Efter att ha gett 150% ett bra tag nu var vi båda mer eller mindre slut och tänkte unna oss lyxen att spendera en helg utan att göra något vettigt alls.

För att ytterligare känna behaget av att ha en helt tom kalender lät vi bli att ställa klockan på fredag kväll. Vi sover tills vi vaknar, helt enkelt.

Det gjorde vi. Vi vaknade kl. 15.00 på lördag eftermiddag! Skräckslagen kollade jag en extra gång på klockan men tyvärr ändrade det inte på det faktum att vi sovit bort nästan en hel ledig dag. Attans!

Efter att ha lagt tre timmar på att handla mat intog vi en kombinerad lunch och middag kl. 8 på kvällen och hela situationen kändes allmänt skum. Sen surade vi lite, båda två, över att vi sovit bort hälften av de timmar vi skulle njutit av att vara lediga på. Det enda vi har att säga till vårt försvar är att en kropp som sover så länge utan att vakna troligen behöver vilan.

Idag, måndag, har jag sett mig om efter böcker till min uppsats. Tyvvär verkar Merleau-Ponty vara en stöldbegärlig författare, så den bok jag helst av allt velat ha tag i för min uppsats verkar ha bytt ägare på ett otillbörligt sätt. "Förkommen" stod det i UBs register. Får se om jag har bättre tur via fjärrlån.

Den fina fröautomaten från Hammarplast jag full av förväntan köpte i november har legat totalt öde sedan dess. Inte en fågel har bevärdigat den med ett besök. Jag hade smått gett upp hoppet om att den någonsin skulle användas till det den var tänkt när det plötsligt hände.

När jag satt i bilen på väg in till stan idag ringde det på min mobil.
- "Det är en fågel i automaten!!!"
Billen har sett min desperation och nedslagenhet och ringde för att meddela den goda nyheten. Hoppas nu bara det kommer fler så jag får tillfälle att se det med egna ögon.

fredag, januari 19, 2007

Min albatross runt halsen...

...har gett sig av. Ventileringarna förra veckan är avklarade och jag började varken gråta som respondent, eller kräktes av nervositet som opponent. Problemet att tala inför grupp löste sig inte med hjälp av de metoder jag fått lära mig ska hjälpa en talare med folkskräck. Inte en sekund föreställde jag mig publiken naken.

När det var över konstaterade jag att jag inte egentligen varit mentalt närvarande större delen av min genomgång. Nogranna förberedelser hade gjort att jag hade järnkoll på vad jag skulle säga och således bara gjorde det. När alla mina argument var framlagda och mitt manus inte längre räckte till gjorde det faktum att framförandet snart var över att jag kunde komma ner till jorden tillräckligt för att kunna resonera utanför manus.

Slutet gott- allting gott. Att jag sedan fick VG på uppsatsen var en helt fantastisk bonus. Flickan som trodde att hon aldrig skulle kunna ta sig igenom en B-uppsats ska i dagarna börja bygga en på D-nivå. Hipp hipp hurra för personlig utveckling!

Och till sist: miljoner tack till billen för att han irriterade skiten ur mig med sitt tjat om att jag borde börja plugga igen. Hade han inte varit obstinat om att jag kunde klara av det hade jag troligen fortfarande gått i en butik och varit övertygad om att det där med universitetet inte låg för en sådan som mig.

Jag lovar dyrt och heligt: Om jag någonsing får jobb som kulturminister får du bli lyxhemmaman!

söndag, januari 14, 2007

Bloggar och opposition.

Har inte blivit så mycket bloggat på sistone. Det är väl helt enkelt så att när man har för mycket saker att försöka reda ut orkar man inte skriva om eländet också.

Det mesta av min energi nu går åt till att nojja inför den opposition jag ska hålla på onsdag. Att min egen uppsats går upp på tisdag är smånervöst, men att själv sitta och skulla kritisera någon annans är värre. Men det ska säkert gå bra. Mitt hemliga vapen är förberedelse. Har jag torrt på fötterna kan det inget annat än att gå bra. Det värsta som kan hända är att jag svimmar av paniken, men då finns det säkert någon på första raden som kan skaka liv i mig igen.

I övrigt har jag fortfarande inget sommarjobb ( hade jag väl iofs inte väntat mig heller: det är bara januari) och 20 poäng mer att läsa innan en magisterexamen än jag trodde mig ha (matte var aldrig min starka sida.) Jag tänker nu i banorna att ta de sista 20 poängen parallellt med att jag jobbar, kanske på distans eller halvfart. Jag är nämnligen inte nyfiken på att sälja mer av min själ till CSN än jag redan gjort och som är absolut nödvändigt..

Eller, om jag inte lyckas fixa ett sommarjobb ta i alla fall 10 av dem i sommar. Då får CSN ännu en liten bit av Eibon, men jag ser faktiskt inget annat alternativ. Tack och lov är min fattigdom förhoppningsvis tidsbegränsad.

Länge leve Fredrik Reinfeldt!

torsdag, januari 11, 2007

Min nya månadsavgift till facket blir...

..., OM jag inte lyckas få dispens för att jag är studerande, 583 svenska skattade kronor.

Hade jag jobbat kvar i butik, där jag nått maxlönen 16000 brutto i månaden, hade nästan 600 kronor av min redan usla lön gått till fackavgift.

Fullkomligt underbart!
Fackligt engagemang blir i och med detta lite som ett gymkort: har du gott om pengar kan du unna dig ett medlemskap. Eller som en sjukförsäkring i USA. Har du råd att ha en försäkring finns något som fångar upp dig när du blir sjuk eller arbetslös. Har du det inte? Klara dig själv.

Ideologi är underbart och jag hade helst sett en 100%ig organisation av svenska löntagare i facklig verksamhet.

Men till syvende och sist: Ideologi går inte att äta och det betalar inte hyran.
Kanske får jag gå ur, så Reinfelt, hans posse och Svenskt Näringsliv får som dom vill.

måndag, januari 08, 2007

Apropå föregående inlägg...

hade dagens Metro en artikel om hur just studenter blir de som drabbas hårdast av A-kassereformen.

No shit, Sherlock.

Det Nya Sverige

Dagens inlägg blir i viss mån politiskt. Jag ber om ursäkt redan i förväg om det skulle förarga någon läsare. Det blir varken analyserande eller objektivt. Jag vill bara ventilera mina åsikter och min syn på det hela.

Först en bakgrund:

Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att ringa min A-kassa. Billens far undrade stilla på trettondagsafton om jag var säker på att de omfattande ändringar som genomfördes med årsskiftet inte kom att drabba mig. Det var jag inte, så jag insåg snabbt att jag var tvungen att söka klarhet i detta.

Fram tills nu har jag varit berättigad till A-kassa om jag inte lyckats får sommarjobb under mitt ferieuppehåll från universitetet. Jag är medveten om att det är en lyx förunnad få studenter och vill därför även påpeka att jag inte utnyttjat denna möjlighet mer än ca 2 veckor per sommar då jag lyckats få jobb resten av tiden. Vi utesluter därmed möjligheten att jag är lat och arbetsskygg, så som alla arbetslösa förutsätts vara.

I år ser det emellertid värre ut. De tre butiker jag tidigare hoppade in i över sommaren har blivit en, med bibehållen personalstyrka, och chansen att jag ska få komma tillbaka till sommaren är således, som jag ser det, liten.

Beskedet jag fick från min A-kassa var att möjligheten för mig att beviljas A-kassa under ferieuppehållet tagits bort med A-kassereformen. Jag får inga pengar om värstafallsscenariot slår in: att jag inte lyckas hitta ett annat sommarjobb.

Hade jag varit student i ett korridorrum med hyresfri sommar hade detta inte varit ett problem- då hade mina sparpengar räckt över sommaren. Hade jag varit 20 hade jag kunnat åka hem till föräldrarna och låta dom försörja mig, så som många andra studenter gör.

Men nu är jag inte 20, utan 30. Jag bor i en bostadsrätt med en bil och två katter. Eftersom jag inte är den enda studerande som drabbas hårt, och absolut inte den som drabbas värst, av vår nya regering kan jag bara anta att de få sommarjobb som funnits förr om åren kommer vara ännu svårare att få tag på nu när alla desperat måste få ekonomin att gå ihop på egen hand. Jag kommer självklart söka jobb febrilt fram till sommaren med start idag, men jag har ändå inga garantier att jag inte kommer stå helt utan pengar under sommaren.

Förr i världen var jag stolt över att bo i Sverige. Det svenska samhället byggde på humanism och en människosyn som månade om alla individer i samhället- inte bara de som var kärnfriska och arbetsföra. Individens värde baserades inte, i så hög grad som i många andra länder, på hur mycket pengar du hade och tjänade. I Sverige hade vi ett skyddsnät som fångade upp de som fick problem när livet inte riktigt blev som man tänkt. Visst, vi betalade mer skatt men det var tryggheten värd. Kanske var vi bortskämda, vad vet jag, men Sverige kändes som ett sunt land att leva i.

Genom att svenska folket i senaste valet röstade fram Moderaterna: "det nya Arbetarpartiet" har vi nu en sänkt förmögenhetsskatt och en lägre inkomstskatt. Uträkningen jag nyligen såg i en tidning var som följer: då de planerade skattehöjningarna inom andra områden och en höjd A-kasseavgift var medräknade hade medelsvensson 33 kr mer i månaden att leva av tack vare den sänkta inkomstskatten. Det måste ju vara värt den totala nedmonteringen av vårt sociala skyddsnät som med de nya A-kassereglerna bara tagit sin början! Jag kan anta att det finns folk som gynnas av vår nya regering, men det är inte låg eller medelinkomsttagare.

Nästa förslag våra vänner i riksdagen har är en ändrig av LAS så att en vikarie får ett anställningskydd först efter två år istället för ett som nu. På så vis behöver arbetsgivarna aldrig ha besvär med tillsvidareanställda som ställer krav: ge en anställd knappt två år och ta in någon annan sedan.

Innan vi det ordet av är Bush vår president och alla ska ha egna sjukförsäkringar.

Snälla, låt 4 år gå fort så att vansinnet tar slut.

lördag, januari 06, 2007

Jeanskjolar och separationsångest.

Precis innan jag skulle börja i fjärde klass sommaren 1987 hade jag en jeanskjol som var min allra käraste ägodel. Jag praktiskt taget bodde i kjolen sålänge vädret tillät och när den till slut var utsliten och sommaren slut blev jag överlycklig då vi fann en nästan likadan att ersätta den utslitna med.

Inget annat plagg jag kan minnas fick mig att känna mig så häftig, modern, intressant och med koll på läget som den kjolen gjorde. Jag hade dessutom fått välja den alldeles själv, något som får en 9-ochetthalvtåring att känna sig nästan vuxen.

Under gårdagens slösurfande hittade jag en nästan identisk kjol i Maria Westerlinds vårkollektion. Himmel, säg att jag inte börjar bli gammal!

Då som nu är kjolen inget plagg man rekommenderas bära då man kör i kapp med en skateboard på rullskridskor, även om kjol var den självklara rullskridskostassen från film på 80-talet. I en Coca-Colareklam från då någon gång, med slogan "Coke is it", minns jag luddigt hur vi fick se en tjej höll en bricka med två flaskor Cola och hon hade rullskridskor och en snarlik kjol. Jag såg moderiktig ut när jag ramlade men skrubbsåren jag fick på baksidan av låren och rumpan varade, sved och gjorde att jag knappt kunde ha byxor på mig eller sitta på en vecka.

Jag har nyligen upptäckt min första rynka, mitt mellan ögonbrynen. Jag lägger hela skulden på uppsatsen: när D-uppsatsen är klar kommer rynkan troligen ha fått sällskap av fler rynkor.

Igår lämnade jag så uppsatsen ifrån mig till slut. Det var traumatiskt. Att fatta belutet "Nu är den klar, jag har bearbetat den till fulländning och inget går att göra ännu bätte" var hopplöst. Jag hoppades på att det skulle komma till mig som en solklar ingivelse, men jag blev istället bara mer och mer förvirrad ju längre jag stirrade på dokumentet.

Samtidigt närmar sig deadline med stormsteg och det ska bli skönt att slippa tänka på den mer ett par dagar nu.

tisdag, januari 02, 2007

Baksmälla och TV-serier

Nyårsdagen spenderade vi draperade över soffan. Det var fantastiskt länge sedan vi drack så pass att vi kände av det dagen efter men nyårsdagen 2007 blev precis som på den gamla goda tiden.

Att fira nyår på Möllan i Malmö var fantastiskt festligt och förenat med akut livsfara. Runt torget vid tolvslaget rådde fullkomlig anarki och raketerna flög kors och tvärs. Samtidigt har jag nog aldrig upplevt så överväldigande fyrverkerier och ett tolvslag så fullt av stämning och kaotisk festyra.

Dagen efter blev således också som jag förtjänade.

Jag hade glömt känslan av att vara så ofattbart trött att man inte orkar somna och samtidigt må så illa att man helst inte rör på sig alls. Att vara bakfull är vedervärdigt, men där i soffan framför TVn fick vi tack vare nyårsaftonens dekadens stifta bekantskap med en TV-serie som vi aldrig ägnat en minut om vi inte båda varit invalidiserade av för mycket alkohol kvällen innan.

Jag hade redan innan läst någonstans om "Ugly Betty". Min tanke hade varit "ännu en Sex and the City-klon med extra lyteskomik och en gnutta slapstick". Vanligvis när något hypas i tidningarna blir jag gruvligt besviken om jag skulle försöka ge det en chans. Därför var det inte alls meningen att vi skulle fastna när vi råkade zappa förbi det.

Till vår stora förvåning hade kanal 5 bestämt sig för att dedikera nyårsdagen åt att visa avsnitt efter avsnitt av serien. Nedslagenheten över att ett avsnitt snart var slut byttes mot jubel när det visade sig att nästa program var: ännu ett avsnitt!

Avslagenheten vi tidigare känt ersattes med bubblande belåtenhet över att få lov att bara ligga och bli otippat underhållen av hysteriska, helsköna karaktärer. När kanal 5 16.40 bestämde sig för att visa "Polisskolan" istället hade huvudvärken gått över och jag mådde inte illa längre.

Återigen fick jag äta upp mina förufattade meningar. Man skulle kunna hoppas att jag lär mig av detta. Men det tror jag inte jag gör.