Igår blev jag kär...

..när jag ramlade in på mitt jobb och rakt över Scandinavian Eyewears retrokollektion.
Glenn heter han, föremålet för min kärlek, och han föddes 1968. Visst var allt lite bättre förr? Tankarna, musiken, glasögonen...

Till mina kollegors stora förfäran har jag länge varit tokig i det dom kallar "gubb-bågar". Eftersom jag i och med mitt jobb förunnats möjligheten att kunna ha en rad olika glasögon och byta efter humör (alternativt när ett par blivit för smutsiga för att se ut genom) har jag efterhand blivit alltmer excentrisk och extravagant i mitt val av synhjälpmedel. Arbetsskada, måhända, men som jag ser det finns det en lång rad människor som lägger all sin energi på att se så "snygga" ut som möjligt. Då måste någon kontra med att se kul ut!

Det som är roligt med just Glenn är att Billen faktiskt, för ovanlighetens skull, gillar bågen. Till skillnad från min helrunda små lindberg acetatbågar ("Ve know vere you have hidden ze plans...", väser han med tysk brytning och låtsas röka som Herr Flick ur "'Allo 'Allo") menar han att jag med Glenn faktiskt ser ut som en människa och inte en seriefigur. Och det är ju alltid kul!

Jag skulle vilja blogga om...

...min promenad genom den nästan färdiga Citytunneln igår, men jag orkar inte. Jag är alldeles för sjuk för att orka komma ihåg vad jag heter, än mindre vad jag gjorde igår. Det får bli en annan dag. Men spännande var det!

Igår vad (Edit: VAR) dagen jag blev en ärbar kvinna!

Så. Tillsist blev det ändå den 12:e april. Vigsel var bokad i Lunds rådhus klockan 12.45, vigselförättare Mats Olsson (v). Väderprognosen var allt annat än uppmuntrande denna aprillördag, men jag var nöjd med att jag lyckats gräva fram ett par höga stövlar med klack ur garderoben att ha istället för mina cognacsfärgade pumps med öppen tå. På så vis slapp jag gifta mig i finklänning och doc Martens, något som nog iofs funkat, men som inte nödvändigtvis känts så festligt. Trots en mulen och grå himmel stannade termometern ändå på runt 10 plusgrader så vi slapp gifta oss i vinterjacka. Man ska vara glad åt de små sakerna!

Eftersom jag inte var så sugen på att köra bil till och från min egen vigsel och dessutom lägga en förmögenhet på att ha bilen parkerad i Lund över natten hade vi bestämt oss för att ta bussen till stan 11.49. Med en lön och ett studiemedel rymde vår budget inga excesser och att åka kollektivt verkade vara ett bra sätt att hålla kostnaderna nere. Planen var vattentät, om det inte varit för att mina 7 år gamla stövlar plötsligt bestämt sig för att det var dags att gå i pension.

På väg till busshållplatsen, som vanligt kom vi iväg i senaste laget, märkte jag att ena klacken började svaja på ett otrevligt vis. Tanken slog mig att jag nu löpte risken att få gifta mig i två stövlar med bara en stilettklack. Docs kändes kanske inte festligt nog, men att vara låghalt p.g.a footwear malfunction kändes värre. Eftersom bussen var på väg och vigseln började om en halvtimme fanns inte tid för mig att bege mig hem och byta om vi inte lyckades hitta ett alternativt färdmedel till stan.

Men paniken lurandes runt hörnet tog jag och Billen var sin mobiltelefon och försökte jaga tag i folk vi känner som kunde agera taxi. Lotten föll till slut på Billens far eftersom han relativt sett var den som var närmast. Med hjälp utifrån hann vi nu med en språngmarsch hem igen (på en stilettklack), ett snabbyte till pumps (vädret hade börjat se alltmer lovande ut, docsen fick åka med i en väska) och kom fortfarande till Lunds rådhus med marginal kvar innan vigseln skulle börja.

Efter en knagglig start på dagen gick resten som på räls. Kalvryggen på Klostergatans vin och delikatess var fantastisk, nypotatisen likaså och deras Crème Brülée var som att äta en liten bit av paradiset. Kaffet drack vi på Grand Hotel, där vi även fått ett rum att spendera natten i i bröllopspresent.

Rummet vi fått låg på tredje våningen i det vänstra tornet och var förberett med en fruktkorg, praliner, spettkaka och champagne. Genom vårt fönster såg vi ut över ett Lund vi aldrig sett förut, och när vi drog upp gardinerna imorse badade hustaken i solljus. Utöver detta fick vi frukost från Grands fantastiska frukostbuffé serverad till oss på rummet. Med obegränsat med godsaker varade frukosten i två timmar.

Såhär i efterhand blev vår bröllopsdag allt vi kunde önskat oss och mer därtill. Vigselförättaren var fantastisk och att han mot slutet brast ut i sång med Nils Ferlins "I folkviseton" var inget vi räknat med. Beslutet att inte göra en stor sak av det hela och begränsa gästerna till bara de allra närmaste gjorde att vi fick en mysig, intim och personlig dag som vi kommer minnas länge. Med en bruten stilettklack och en puss utanför manus under vigselceremonin (hur ska man kunna veta när man får pussas om man inte gift sig förut?!) gick dagen helt enligt planerna.

Och tanken på att vi ni är herr och fru Billqvist ligger som en varm klump i magen och gör mig glad, bubblig och sprallig som en nykär 14-åring. Jag är en mycket lycklig kvinna!

Innovation, när den är som bäst.

På måndag ska jag presentera en hållbar produkt för mina medstudenter på A-kursen i Miljöstrategi. Produkten jag ramlat över på Treehugger, en sida som samlar information om gröna produkter, är fullkomligt briljant. När jag får ett jobb och en lön ska jag äga en, utan tvekan!

Prylen jag valt för min presentation är en väska med flexibla solpaneler på ena sidan, som under tiden man vistas i soljus laddar ett batteri. Batteriet kan i sin tur sedan användas till att ladda t.ex mobil eller mp3-spelare.

Utöver att vara en källa för förnyelsebar energi produceras väskan enligt filosofin Cradle to Cradle, dvs. alla ingående delar ska vara antingen bilogiskt nedbrytbara eller möjliga att återvinna. Mer information om väskan finns på Noonsolars hemsida. Som jag förstår det finns dom bara i USA, så det blir till att importera en när den dagen kommer.

Bikramyoga, Basiron och bulor.

Igår drog min lillasyster med mig på Bikramyoga. För inte så länge sedan visades ett inslag på "Du är vad du äter" om just Bikram, och sedan dess har jag gått omkring och funderat över om det verkligen kan vara så jävligt som alla säger. Självklart kunde jag inte låta bli att prova nu när chansen dök upp.

Efter femte posen fick jag verkligen upp flytet kändes det som. Jag har tränat yoga förut, förvisso för ett bra tag sedan, men det förvånade mig hur smidig jag ändå var efter att ha skrivit två uppsatser på raken och dessutom gjort att helt välja bort fysisk aktivitet till en av mina käraste ovanor.

När jag stod där och kände mig som yogakung (drottning?) över världen började omgivningen bli en aning suddig, lite som när man var 19 och druckit alldeles för många gin och tonic sittandes. Eftersom jag misstänkte att jag troligen bara glömt bort att andas koncentrerade jag mig extra på andningen i väntan på att yrseln skulle försvinna. Sen blev allt svart och nästa sak jag minns är yogainstruktören som sitter på huk framför mig undrandes om jag är ok och om jag slog mig.

Det som hänt var att min kropp hänfallit till sin gamla taktik att svimma när den känner att den inte riktigt vill vara med längre. Jag har alltid haft lågt blodtryck och har flera gånger svimmat om jag rest mig för fort, duschat för vamt eller råkat ut för något som gjort att jag börjat blöda. Incidenten till trots lyckades jag ändå hänga med på en stor del av resten av passet, även om jag försökte undvika de stående poserna. Mitt samlade omdöme blir att bikramyoga är jätteskönt, blåmärken borträknade.

När passet var slut noterade jag att jag slagit hakan när jag föll, något jag inte märkt under tiden jag stod i lokalen fullt upptagen med att följa med och att torka svetten ur ögonen. Och mycket riktigt. Idag har jag en bula stor som en blå pingisboll på ena sidan av min haka.

Jag skulle kunna skylla på lillasyster, eftersom jag inte hamnat i en Bikramyogaklass utan hennes försorg. Att lägga skulden på henne passar dessutom bra eftersom min blåa bula på hakan då blir en utmärkt hämnd för min rekommendation till henne att använda Basiron för att bli av med ett par enstaka finnar inför en romantisk påkhelg i London. Basiron på lillasyster gav nämnligen en allergisk reaktion som i sin tur ledde till att den romantiska påskhelgen istället blev en helg inlåst i en lägenhet eftersom hon tyckte hon såg ut som en inverterad panda med eksem och inte ville gå ut.

När jag var liten och skrubbade knäet brukade mamma alltid trösta med att -"Det går över tills du gifter dig!" Nu när jag sitter här och ser ut som en kvinna som skulle behöva numret till en kvinnorjour hoppas jag verkligen att det är så. Annars får jag gifta mig med ett stort, gulnande blåmärke mitt på hakan. Tit for tat, kära lillasyster! Imorron är det yoga igen!