Jag är en fegis.

Det finns inget Eibon är så rädd för som saker hon inte har kontroll över. Hellre gör jag något jag verkligen hatar, men vet jag jag kan förvänta mig av, än slänger mig ut i något som jag inte vet vad det är.

Problemet med att ha en såpåss neurotisk livsåskådning att det är väldigt lätt att rubba mina cirklar. Det räcker med att ett jobberbjudande dyker upp från ett håll som jag inte riktigt räknat med.

Min rädsla för förändring tar sig även uttryck gällande vilka filmer jag ser: helst ser jag något jag redan sett, som jag vet att jag gillar, än provar något nytt och riskerar att bli besviken.

Böcker, samma sak. Jag får verkligen anstränga mig för att inte begränsa mig till att bara läsa mina favoritböcker om och om igen.

Mat. Väljer jag någonsin en annan pizza än den jag brukar äta? Provar jag något nytt de gånger jag bara har mig själv att ta hänsyn till då jag ska laga mat? Knappast. Det blir ett säkert kort, gång på gång.

Kläder? Jag fastnar för ett märke, köper på mig ett nätt lager och 10 år senare när plaggen börjar falla sönder i sina beståndsdelar släpar jag mig hyperventilerande ut för att finna en ny 10-årsuppsättning.

Det enda positiva i det hela är att jag är medveten om vilken trähatt jag är. På så vis kan jag sparka till mig själv på smalbenet när jag går helt överstyr i mina nojjor. Det är vid sådana tidpunkter saker verkligen kan hända i mitt liv. Då är jag panikslagen, livrädd... men oftast återställs balansen efter ett tag och förändringen blir till det bättre.

Sist jag höll på att implodera av nervositet var när jag skulle börja plugga. Flera gånger ifrågasatte jag det fullkomligt idiotiska beslutet att SÄGA UPP en FAST TJÄNST (Nej, tjänstledig ville jag inte vara. Det verkade fegt t.o.m i mina ängsliga ögon.) för att börja läsa till kulturkofta. Sen gick det så bra det bara kunde...

Om en vecka kommer uppsatsen vara ventilerad och klar. Visserligen har jag 40 poäng kvar att ta innan jag kan plocka ut examen, men återigen känns det som om någon stulit mina favoritjeans och jag måste ge mig ut på jakt efter ett par nya.

Känslan av att vara borttappad, vilsen och att sakna något väsentligt dyker upp varenda gång jag tänker på att jag snart pluggat färdigt. Nu när jag precis vant mig vid tillvaron som student är det dags att kasta sig ut i arbetslivet igen.

Med största sannolikhet kommer det även denna gången gå alldeles utmärkt. Förhoppningsvis låter jag inte min rädsla hindra mig från att prova mina vingar inom det jag är utbildad till, även om konkurrensen verkar vara tuff, och kraven på egen uppfinningsrikedom höga.

För någonstans där långt inne, är knyttet inte så rädd alls. När stjärnorna står rätt och förutsättningar finns är det inget som kan stoppa henne. När hon bara vågar kliva ur sitt skal och försöka.

All work and no play...

..satte jag punkt för idag. Om jag tänker bort det faktum att jag faktiskt varit på UB och kopierat en uppsats, som jag läste under tiden frisören grejade, har jag spenderat dagen med att distansera mig från uppsatsen och varva ner.

Idag var dagen jag inkasserade min muta till mig själv, dagen jag fick möjlighet att (i den mån det gick) återställa min hårfärg från kulturkofterött till rågblont. Det gick sådär. Påminn mig att ALDRIG hemfärga håret igen... någonsin!

När färgen suttit i 5 minuter började väteperoxid droppa ner på uppsatsen jag satt och läste och slingorna med färg bubblade, fräste och började kännas varma. Min frisör, som jag har 100%-igt förtroende för och har haft i 10 år, kom nervöst farande och bestämde sig för att färgen på mitt huvud satt igång någon form av kemisk reaktion. Resten av tiden färgen satt i vaktade hon utvecklingen som en hök, redo att gripa in om något verkade gå snett. Jag var alldeles lagom bekväm med situationen.

Slutresultat blev hursomhelst bra och jag är jättenöjd. Att slippa ha långt hår som aldrig torkar och som jag trasslar in mig i när jag sover är fullkomligt underbart. Den röda resten från hemfärgningen syns tyvärr fortfarande: den satt som sten, och att bli av med den hade kostat mig håret. Förhoppningsvis har jag lärt mig något på kuppen. Eller...?

Sushin jag åt till lunch var kronan på verket. Jag passar på att äta sushi när jag lunchar själv, eftersom övriga familjen vägrar äta det. Efter att ha suttit inlåst i 2 veckor frenetiskt skrivande på uppsatsen var det skönt att komma ut bland folk igen.

Efter helgen kommer jag vara en ny människa, redo att uträtta storverk igen. Dödspromiss!

Jag är på min avslutande diskussion.

Det är nu jag summerar alla de viktiga poänger jag presenterat på de övriga 30 sidorna i uppsatsen.

Det är här jag bländar publiken med mitt rakbladsvassa intellekt och för mänskligheten ovärderliga iakttagelser och slutsatser.

Det är här jag tänker: jaha.... vad var det nu...hmmm??

Och så står det plötsligt stilla.

Undrar om det kommer till mig om jag går och duschar och äter lunch...

Nu har jag...

...nästan 26.

Jag är riktigt stolt över mig själv.

Fast min handledare säger att jag inte ska stirra mig blind på sidorna gillar jag ändå tanken på att jag producerat 13 sidor förhållandevis bra text denna veckan. Och dagen är inte slut än...

Yay!

Uppsatsproduktionen...

...går framåt.

Just nu har jag nästan 21 sidor och hyfsat bra koll på läget.

Kan jag bara hålla det tempo jag nu fått upp finns det ingen anledning till oro över att eventuellt inte bli klar.

Hoppas, hoppas.

Så var det dags igen!

Ännu en gång har jag babblat en massa obegriplig smörja i sömnen. Det enda som skiljer denna gången från alla andra gånger är att Billen hade fattning nog att hämta sin mobiltelefon och med hjälp av inspelningsfunktionen dokumentera det hela. Allt för att jag själv skulle få det tvivelaktiga nöjet att höra det hela i efterhand.

Dennna gången handlade min utläggning om Lennart Swahn. Lennart Swahn gjorde saker med händerna. (För att tydliggöra PRECIS vad Lennart Swahn gjorde gestikulerade jag här vilt när jag berättade.) Han gjorde saker. Saker som dom inte gillade.

Sin vana trogen grep Billen förstås tillfället att driva lite med mig. Istället för att bara nicka och flina som han brukar när jag raljerar började han fråga ut mig.

-"Vem gjorde saker, sa du?"
-"Lennart Swahn, alltså?"
-"Dom gillade det inte, säger du?
-"VEM gillade det inte?"

"FOLK!!", slutade det med att jag fräste. Sedan följde jag upp med:
-"Du är så jävla irriterande!" Två gånger förbannade jag hans frågvishet. Strax därpå vände jag mig om, arg som ett bi och somnade som om inget hade hänt.

Allt jag minns såhär i efterhand är en vag känsla av irritation över något odefinierat.

Och så undrar jag stilla vad exakt det är som är paj och trasigt i mitt huvud.

Konsten att muta Eibon.

För att få mitt sorgliga student-jag att göra sitt allra yttersta för att bli klar med en riktigt bra uppsats i tid, har mitt fritids-jag beställt en tid hos frisören.

OM student-Eibon gör vad hon ska de kommande veckorna får hon den 16:e maj avnjuta ett par timmar i en frisörstol och samtidigt bli av med den eländiga hårfärg som dagligen påminner henne om hur DUMT det är att inte lära sig av sina misstag. Kulturkofte-rött är inte så hett när det tvättats ur till oigenkännlighet.

Eftersom jag föddes blond var det nog någon form av mening med det. Att försöka motverka universums naturliga gång är bara dumt.

Nu återstår bara att bruka allvar så jag kan inkassera mutan.

John Ajvide Lindqvist...

...interjuades i Babel special i SVT 2 igårkväll, halv 9. Eftersom mitt närminne är under all kritik glömde jag bort att jag skulle se programmet en halvtimme efter jag bestämt mig för det, och fick således streama det från SVTs hemsida direkt efter det slutat. Det gick, men det var hackigt.

Ungefär halvvägs in i interjun med John, som för övrigt visade sig vara en jordnära, skojig och ruggigt sympatisk kille, visade det sig att han och jag delar neuroser. Sedan mina tidiga tonår (mest troligt sedan jag började läsa böcker med flera kapitel. Jag läste Poe, Stephen King och Spöktimmen när resten av klassens flickor läste Anne på Grönkulla) har jag alltid varit rädd för att simma på djupt vatten. När jag äntligen kommit över min skräck för hajar (Ja! Självklart kan det finnas hajar i Sövdesjön!) föddes tanken på vandöda i vattnet. Spökhistorier om strandvaskare som i min fantasi sträckte sina knotiga, ruttnande fingrar efter mina små fötter när jag simmade över dom gjorde att jag drog mig för att simma alls.

Fortfarande idag är zombier i vattnet något av det otäckaste jag kan tänka mig. Rädslan för att simma på djupt vatten håller i sig, men eftersom jag dessutom fått en grav släng av badkruka på äldre dar är detta sällan en fobi som håller mig tillbaka. Jag sitter hellre på land med en bok, helt enkelt.

Så: Både jag och John Ajvide Lindqvist är rädda för hajar och zombier i vattnet.

Utöver det är det tre veckor kvar tills min uppsats ska vara klar och vandöda i Sövdesjön är mitt minsta problem just nu.

Herrgud, jag insåg just...

att jag TOTALT missat något som jag verkligen inte borde ha missat.

Under ett par år nu har mitt missnöje med det samhälle jag framlever min vardag som en del av blivit alltmer påtagligt. Program som "Äntligen hemma", "Roomservice" m.fl. har gjort mig sur och irriterad och jag har bestämt VÄGRAT att titta på program som produceras ENBART för att jag ska köpa mer av produkt X, men som samtidigt kamoufleras som underhållning.

Funderingar kring varför snart nog alla tjejer omkring mig nämner "shopping" som huvudsakliga fritidsintresse istället för "modellplansbygge", "körsång" eller "judo" har fått mig att ställa mig själv frågan om det verkligen är så att det inte finns något som är viktigare för den genomsnittlige medborgaren i väst än att konsumera.

Plötsligt kommer Nina Björks krönika i DN den 25:e mars. Eftersom jag är en lantlolla som inte läser DN går denna krönika mig helt förbi. Såhär i efterhand kan jag ångra att jag inte läser DN på en mer regelbunden basis: människan skriver ju precis det jag tänkt!

Så. Här sitter jag nu. Jag skriver en magisteruppsats där själva tanken kring ämnet föddes ur frustration över ett samhälle som sätter konsumtion framför allmänt goda gärningar och kulturell substans, och där ställen som NOVA är själva templet för medborgarnas tillbedjan. Och så missar jag något så viktigt som väskdebatten!

Samtidigt som jag känner mig helt förbisprungen finner jag även tröst i att det verkar finnas andra som jag därute. Folk (läs: kvinnor, tjejer...) som INTE modebloggar och som går på fest i en tio år gammal klänning utan att skämmas ögonen ur sig.

Boken som Bi tipsade om på senaste handledningsmötet, "De skamlösa" hamnade plötsligt mycket bättre till i prio-ordningen. Kanske blir det ytterligare en beställning hos Adlibris i veckan. Eller, ännu bättre, ett besök på biblioteket. På så vis slipper jag nämnligen köpa den.