onsdag, april 25, 2007

Att deklarera...

...kräver tydligen en kunskapsnivå likvärdig den man behöver om man vill ge sig på att utveckla rymdfarkoster.

Efter att ha suttit mellan 16.00 och 19.00 igår och fortfarande inte lyckats fylla i två (2!!) eländiga blanketter, tvingas jag idag kasta in handduken.

Idag tar jag mina två blanketter och far in till mäklaren så hon får reda ut det åt mig. Jag har snart en magisterexamen, men lyckas ändå inte fylla i en K2 och en K6 på rätt sätt.

10 sidor uppsats har jag lyckats klämma fram i alla fall. Skomakare, bli vid din läst.

måndag, april 23, 2007

Jag drömde om Vejbystrand häromnatten.

Jag var i drömmen återigen på besök i det lilla korsvirkeshuset på Skogsvägen. Trädgården var lummig och grön som vanligt, det gamla växthuset tittade sömnigt fram bakom brunnen, halvt övertäckt med buskar.

Där mellan de två husens vinkel och utedasset var sommarluften varm och doftade av kryddor och grönska. Det var alltid omöjligt att föreställa sig att denna lilla idyll med tiden kommit att ligga mitt i ett bostadsområde bland prefabricerade Smålandsvillor och mexitegelhus.

När grannarna tog en dusch i helkaklade badrum och ett glas vatten ur en toppmodern blandare, stod vi nakna på gräsmattan och hinkade vatten över oss skyddade från insyn av en gigantisk doftande kaprifol och drack ur dunkar som hämtats på gården 10 minuter bort då brunnens vatten inte var tjänligt att dricka.

Efter en improviserad dusch på gräsmattan ställde vi oss kanske i det gamla köket och åt en macka av nybakat, himmelskt oreganobröd med kesella och örtsalt. Kanske hade Majas mamma bakat lavendelskorpor som vi fick njuta som efterrätt . Golvet i köket var av gula tegelplattor som med åren slitits mjuka och släta. Diskbänken var så låg att man nästan fick stå dubbel när man diskade men berättade en alldeles egen historia.

Inuti var huset helt olikt alla andra hus jag hunnit med att besöka i mitt då 16-åriga liv. Från att ha vuxit upp i en by där alla mina vänner bodde i hus byggda -75 eller senare, med plastfoder runt dörrar av plastlaminerad spånskiva, var den solblekta, bubbliga tapeten med rosenknoppar och de spröjsade fönstren med handblåst glas något helt nytt och främmande. På vintern höll elektriska element temperaturen uppe i villorna i Sandby; här satte vi på ugnen och lät ugnsluckan stå öppen för att hålla värmen.

Det gamla målade plankgolvet var mjukt mot fötterna och inte en vinkel var helt rät i rummens hörn. Takhöjden med bjälkar var avsevärt lägre än i moderna hus och rummet slöt sig därför kring mig och blev till den tryggaste platsen på jorden. I korgar på bordet i stora rummet stod alltid ringblomsblad på tork. En doft av örter var en lika naturlig del av rummet här som en soffgrupp är i ett villahem.

Saker som annars spelade stor roll i mitt liv då jag var 16 år, som att jaga modekläder och smink, fick en underordnad betydelse på sommaren i Vejbystrand. Här gick man på fest i en islandströja och ett par av de slitna Birkenstocks som stod på rad i köket, efter att man tvättat håret i diskhon. Så fin som jag kände mig när jag dök upp på fester då har jag nog inte känt mig sedan dess.

Sedan efter vi kommit hem och sovit ett par timmar in på natten smög jag ut barfota i det daggvåta gräset för att gå på utedasset. Jag kan fortfarande minnas stjärnorna ovanför mig, hur trädgården var nästan magisk och hur dess dofter var så mycket starkare nu på natten än på dagen.

På senare år har huset i Vejby fått en toalett och en dusch installerad inomhus. Nuförtiden kan man dricka vattnet ur kranen och ett av de två husen är behagligt varmt vintertid. Trots det får det gamla korsvirkeshuset fortfarande symbolisera den verklighet jag med tiden kommit att värdera högst av allt: en enkelhet i tillvaron som i dagens samhälle känns nästan utopisk.

Jag vet inte om jag någonsin kommer få chansen att leva så igen, men drömmen om somrarna i Vejbystand fyller mitt hjärta med värme och mitt sinne med doften av libbsticka. Tack vare Maja och hennes underbara familj.

tisdag, april 03, 2007

Att uppdatera bloggen...

...har varit så långt ner på prio-listan den senaste veckan att det nästan helt försvunnit ur sikte. Varför varken vill eller tänker jag blogga om eftersom det är ljusår för privat för att redogöra för i en dagbok på Internet. Låt mig bara kallt konstatera att de senaste tio dagarna varit skit. En riktig bottennotering. All time low.

Så idag har jag gjort något som för ett litet tag fick mig att glömma allt sorgligt och tungt. I den vårvarma aprilsolen tog jag på vinst och förlust med Linus till Skissernas Museums skulpturpark. Lite för att få tiden att gå medan vi väntade på att Billen uträttade ett ärende och lite som ett experiment för att se vad han skulle gilla det.

Jag blev glatt överraskad över hans reaktion. Vi gick där i gräset, bland drivor av Scilla, från det ena konstverket till det andra, ivrigt diskuterande vad det skulle kunna tänkas föreställa. Vi kände på den svala stenen, knackade på bronsen och strök med händerna över mjukt polerat stål.

Det var verkligt befriande att diskutera konst med en 8-åring som är så underbart fri från föreställningar om konst som finkultur och hur den "bör vara och förstås". Barn använder dessutom alla sina sinnen när dom närmar sig konsten. När vi vuxna står en bit ifrån och tittar knackar barnen, känner, klämmer och springer runt konstverket.

När vi efter ett tag besökt alla verken i tur och ordning visade jag Linus de små plaketterna som gav oss konstnärens och konstverkets namn. Hans ansikte sken upp när han begrep att han här hade en nyckel, en form av facit, till vad konstverket föreställde och självklart var vi nu tvungna att ta en runda till för att jämföra plaketten med vad vi kommit på. Trots detta var vi i slutändan rörande eniga om att vår tolkning var mest sann, för oss i alla fall. Att det inte finns något facit utan att konstupplevelsen är högst subjektiv, i sann fenomenologisk anda.

Efter vår lilla vandring avlöjade jag att huset vid sidan om parken även det var fullt av skulptur och målningar. Jag lovade att jag skulle greja så att vi kunde komma tillbaka när Muséet öppnade för dagen kl. 12.

Det gjorde vi, alla tre, och jag vågar säga att vi fick en riktigt trevlig, om än annorlunda eftermiddag. Förhoppningsvis har intresset väckts såpass att vi kommer iväg till Louisianas skulpturpark någon gång till sommaren. Med en korg fika och vackert väder har en utflykt dit alla förutsättningar att bli fullkomligt makalös.

Min favorittolkning för dagen var den av en skulptur som på sommaren är en del av en fontän. Skulpturen bestod av ett stort antal ihopsvetsade stålpinnar som tillsammans bildade ett spretigt, fyrkantigt gytter på ett stenpodie. "Ikaros" hette skulpturen och innan jag hann haspla ur mig historien om Ikaros för att förklara vem han var hade Linus bilden solklar för sig.

"Det är ju klart den heter ICA! ICA är ju en massa pelare (han pekade på rören), och så är det ju fyrkantigt sådär (han pekade på stenpodiet)." Plötsligt var det solklart även för mig att jag inte stod inför en skulptur av en mytologisk person utan en av en dagligvaruhandel.